Också på Financial Times tänker man ibland på ojämlikheten. Nyligen berättades där om en ny studie på temat. Forskarna, Pepper D. Culpepper m.fl, har undersökt synen på omfördelningspolitik hos människor i sex västländer. En grupp i varje land fick läsa en faktaartikel med narrativet att ekonomin är ”riggad” till de mest besuttnas fördel. Ett resultat sticker ut. I alla länder blev de som exponerats för artikeln mer positivt inställda till omfördelningspolitik. Utom i USA. Stödet för omfördelning är där dels markant lägre, dels blev den snarare något mindre hos dem som fick veta mer om systemiska orättvisor.
Tidigare i höst var Harvard-professorn Stefanie Stantcheva en av talarna på konferensen ”New Economic Order”, som Arenagruppen var med och arrangerade. Stantchevas olika studier pekar i samma riktning. USA utmärker sig genom att människor där har en överdrivet ”optimistisk” syn på hur det är med social mobilitet – sannolikheten att röra sig uppåt i samhällspyramiden jämfört med sina föräldrar. Detta samtidigt som USA är det land där sådan rörlighet – The American Dream – är betydligt mindre vanlig än i de flesta andra industriländer. Fattiga amerikaner förblir oftare ungefär lika fattiga som sina föräldrar.
Den styrande högerkonservativa koalitionen bedriver en evidensbaserad politik.
Skillnaderna i attityder handlar framförallt om vilken berättelse om ojämlikhetens uppkomst som dominerar. En central faktor i sammanhanget är också vad människor tror att staten eller det offentliga kan åstadkomma effektivt överhuvudtaget. Där tilltron till staten är låg, tenderar man att vara mer skeptisk till ingripande för utjämning.
Stantcheva har även forskat kring hur uppfattningar om invandring påverkar stödet för omfördelande insatser. I alla undersökta länder, visar också hennes forskning, tror människor att andelen utlandsfödda är betydligt högre än vad den är i verkligheten. Detta gäller oberoende av politiska uppfattningar i övrigt. Däremot har högerlutande respondenter mer negativa – sakligt sett mer felaktiga – gissningar om exempelvis andelen arbetslösa eller biståndsmottagare bland den utlandsfödda befolkningen.
Ju starkare denna uppfattning är, desto mer avogt inställda blir folk till omfördelande politik generellt. I ett upplägg lät man respondenter diskutera sin syn på invandring före respektive efter det att de svarade på enkäten om ekonomisk politik. Resultatet var att de som på så sätt påmindes om invandrares existens, var signifikant mindre positiva i sina svar på frågor om ekonomisk omfördelning – frågor som alltså inte i sig rörde invandring eller utlandsfödda.
Det som genomgående framträder i denna typ av forskning, är att data om faktisk ekonomisk ojämlikhet, i bästa fall påverkar människors uppfattningar marginellt. Det som spelar större roll är upplevelser av den egna positionen i förhållande till andra, narrativ om ojämlikhetens ursprung, idéer om hur offentliga åtgärder kan fungera i verkligheten, och föreställningar om huruvida sådana åtgärder skulle hjälpa ”någon annan”.
Vad säger detta om Sverige? Tja, ett sätt att se på saken är att den styrande högerkonservativa koalitionen bedriver en evidensbaserad politik. Ja, inte om den hade önskat förbättra livsvillkoren för breda befolkningsgrupper och göra landet bättre rustat att möta framtidens utmaningar. Tvärtom. Men för den som önskar skapa folklig acceptans för större ojämlikhet och en mer rigid socioekonomisk struktur, finns vetenskapligt stöd för att agera just som svensk höger gör idag.
Regeringens politiska utspel är sedda ur detta perspektiv föredömligt narrativdrivna.
”Bidragstak”, larm om ”självförsörjningsgrad”, beordrad utredning om offentlig styckpriskostnad för utlandsfödda och deras barn, prat om invandring när skolresultaten sjunker. På punkt efter punkt vet utspelsmakarna att fakta snarare pekar i motsatt riktning. ”Bidragstak” ska lösa ett problem som inte finns, men kan bli ett effektivt sätt att öka fattigdomen. Andelen av befolkningen som tar emot olika ekonomiska stöd har minskat dramatiskt. Andelen utlandsfödda som lönearbetar har ökat. Invandrade framstår som samhällsekonomiskt kostsamma bara om man tänker att alla låginkomsttagare är tärande. Sjunkande skolresultat hänger dokumenterat tydligare samman med marknadsskolan snarare än invandringen. Och så vidare. Men det där är bara fakta. Inramningen av vad som sker är väldigt mycket viktigare.
”Fakta sparkar” bara i den mån det finns någon som träffas.
Det är entydigt lättare att skapa stöd för en politik som gör samhället mer ojämlikt och som begränsar möjligheterna till ett gott liv för den som fötts längre ned på samhällsstegen, ju fler som får uppfattningen att detta i själva verket rör någon annan, någon som ”kommit utifrån”.
”Fakta sparkar” bara i den mån det finns någon som träffas. För de som skulle vilja ta samhället i en annan riktning är detta en nyckellärdom. Jämlikhetsnarrativet ställer större krav på faktiska politiska reformer, som ändrar de sociala realiteterna på bred front. Annars vinner ”envar sig själv närmast”. Ty den dynamiken förstärks – vilket också forskningen pekar på – när det offentliga uppfattas som oförmöget att agera för social förändring. Att komma dithän är den verkliga ”amerikanska drömmen” för dagens reaktionära försvarare av rådande sociala och ekonomiska hierarkier.