På måndagskvällen hurrades det både inne i och utanför det brittiska underhuset där en stor folkmassa samlats. Utträdesavtalet som Theresa May förhandlat fram med EU hade röstats ned.
De hurrade för tidigt. Storbritannien kommer inte undan avtalet.
Utträdesavtalet är nämligen ett skilsmässoavtal – typ, vem får vårdnaden om barnen och vem bor kvar i huset.
Därmed är det oundvikligt för ett land som lämnar EU. ”Barnen” i utträdesavtalet är EU-medborgare i Storbritannien och britter i EU och i avtalet sägs ungefär att dessa medborgare ska få behålla den status de har.
Många brexitvänner vill helt enkelt vägra betala
Detta kan inget nytt avtal skriva bort. Det finns internationella konventioner som skyddar ”hävdvunna rättigheter” för medborgare.
För övrigt är det svårt att se någon regering med självrespekt kasta ut folk som i decennier bott hos dem, studerat, arbetat och betalat skatt, kanske gift sig och fått barn.
”Huset” i utträdesavtalet är den delade kassa som EU-länderna har. Man åtar sig projekt och utbetalningar för sju år framåt och betalar sedan sin andel en gång i månaden.
Brexitvänner håller upp skyltar bredvid EU-vänner utanför parlamentshuset i London, 15 januari 2019. Foto: AP/TT
Pengarna går till utgifter som Storbritannien varit med och dragit på EU och själv dragit nytta av.
Inga nya förhandlingar kommer övertyga EU-politiker att avstå från pengarna. Samma EU-politiker skulle i så fall tvingas berätta för sina egna skattebetalare att de får betala den brittiska notan.
Många brexitvänner vill helt enkelt vägra betala. Men samma brexitvänner drömmer om att äntligen kunna börja förhandla egna avtal med omvärlden, att få bli det där ”Global Britain.”
Det ger ingen bra start för samtal med nya partners, att vara det land som nekat betala vad man är skyldig sin senaste partner. Och om EU är en framtida partner (geografisk närhet och att EU är världens största handelsblock talar för det) så är springnotan det första som kommer upp på bordet.
Garantier mot skummisar
Utträdesavtalet innehåller till slut en riktig surdeg som egentligen passar bättre i ett framtida avtal – frågan om en hård gräns på den irländska ön.
EU har sagt ja till det, genom att den brittiska provinsen Nordirland tillåts stanna i EU:s tullunion. Men bara om Storbritannien garanterar en lösning ifall skummisar skulle utnyttja denna obevakade gräns till att ta sig rakt in på EUs marknad. En backstop.
Mays förslag till ”backstop” var att i så fall kan Storbritannien inträda i EU:s tullunion till dess problemet är löst. Då släpps ju ingenting in i Storbritannien som EU inte vill ha på sin marknad.
Högljuddast förespråkare för EU-solidaritet med Irland är Spanien (med Gibraltar) och Cypern
Brexitvännerna hatar denna försäkring. De ser en klar risk att Storbritannien liksom bakvägen halkar in i EU igen.
De flesta på EU-sidan är inte heller glada i den. Men så länge Irland kräver denna försäkring kommer inte EU backa.
”Backstopen” är trots allt den punkt man eventuellt skulle kunna diskutera. Men högljuddast förespråkare för EU-solidaritet med Irland är Spanien (med Gibraltar) och Cypern (tre procent av ön under brittisk kontroll). I skymundan har dessa bägge fått sina frågor lösta i utträdesavtalet.
En demonstrant bär på en bild av premiärminister Theresa May i London, tisdagen 16 januari 2019. .Foto: AP/TT
Ingen i denna trio länder litar på att britterna skulle ta hänsyn till dem om de inte tvingas till det.
De rör sig därför inte och ett utträdesavtal kräver enhällighet i EU.
Notera då att parterna inte ens har börjat prata om det avtal med Storbritannien som egentliga räknas, det framtida avtalet. Det enda som gjorts på detta område är en skrivning i utträdesavtalet om att båda är villiga att diskutera nära relationer på alla områden.
Parlamentet splittrat i atomer
Dilemmat bakom detta faktum är alldeles svindlande: I Storbritannien är befolkningen djupt oense om vad för slags förhållande landet borde ha med EU i framtiden. Parlamentet är inte bara kluvet men splittrat i atomer i frågan. Theresa Mays egen regering kan inte enas internt om saken.
EU-sidan kan inte förhandla en framtid med Storbritannien utan en brittisk motpart som talar om vad de vill ha. EU:s enda alternativ i dag är att vänta ut den brittiska politiska röran.
Theresa May bjöd på tisdagen för första gången in parlamentets partier att diskutera brexit med regeringen. Hennes nästa steg blir gissningsvis att begära en förlängning av EU-förhandlingarna (artikel 50-processen) utöver slutdatumet 29 mars 2019. Den förlängningen kommer EU villigt att ge henne, men inte ens det är enkelt.
I juli ska ett nyvalt Europaparlament tillträda. Europaparlamentet är medbestämmande i nästan all europeisk lagstiftning. Om artikel 50-processen förlängs utöver juli måste Europaparlamentet ha brittiska ledamöter som kan fatta EU-beslut i fem år framåt.
Vilket är otänkbart.
Ingen kan tyvärr ge något besked till alla företag och medborgare som undrar vad som kommer att gälla för dem framöver. Inte ens ett troligt datum för brexit.
Osäkerheten är total.