Brexit har alltid handlat om arbetsmarknaden. ”Det finns inte plats för fler människor i Storbritannien” var en av de huvudsakliga känslor som ledde till att britterna röstade för att lämna EU i juni 2019.
När den europeiska unionen utvidgades österut 2004 utredde Tony Blairs regering de potentiella arbetsmarknadskonsekvenserna och kom fram till att Storbritannien kunde vänta sig runt 17 000 arbetare från EU:s nya medlemsländer.
Tio år senare hade en miljon anlänt.
De flesta ekonomer är eniga om att Storbritannien ekonomiskt tjänade på den stora arbetskraftsinvandringen. Samtidigt förändrades delar av landet mycket snabbt. Det fanns en utbredd känsla, ivrigt påhejad av tabloidpressen, av att man hade ”förlorat kontrollen”.
Över gränsen.
Och över arbetsmarknaden.
Storbritannien har svaga fackföreningar och en stor svart sektor. Trots rekordlåg arbetslöshet har lönerna (tills alldeles nyligen) stått still. I princip sedan finanskrisen 2008. För många väljare blev det lätt att skylla situationen på den stora arbetskraftsinvandringen.
Folkomröstningen gick som den gick och den 29 mars nästa år kommer Storbritannien att lämna EU.
Frågan är bara hur.
Regeringen har planer på att låta flygvapnet flyga ut förnödenheter.
Just nu råder krisläge i förhandlingarna med EU. Tiden är mycket knapp och i värsta fall kommer britterna att krascha ut utan ett färdigt avtal. I ett sådant scenario kommer företag att fly och risken för mat och medicinbrist vara stor.
Regeringen har planer på att låta flygvapnet flyga ut förnödenheter. Men naturligtvis vill både EU och den brittiska regeringen undvika detta scenario.
Frågan är bara hur.
Ett uppror mot fria rörligheten
Premiärminister Theresa May har lovat att ta Storbritannien inte bara ut ur EU utan även ut ur EU:s gemensamma marknad. Hon tolkar resultatet i folkomröstningen just som ett uppror mot EU:s fria rörlighet. Den måste bort. Och detta gör Brexitförhandlingarna komplicerade.
Storbritannien har under hela processen försökt vrida sig ur EU:s princip om fri rörlighet för människor, samtidigt som regeringen vill behålla så mycket som möjligt av den fria rörligheten för varor.
EU har i sin tur hävdat att detta underminerar principerna för EU:s gemensamma marknad. Man har anklagat Storbritannien för att försöka plocka russinen ur kakan. Ni kan inte få det ena utan det andra.
Oavsett vilket avtal man eventuellt får till de närmsta veckorna, kommer man därför att skjuta i princip alla de svåra frågorna framför sig. När Storbritannien går ur EU nästa år kommer det mesta att fortsätta att vara som vanligt. Både för människor och för företag. Denna övergångsperiod ska officiellt vara i två år men många bedömare tror att det kommer att ta betydligt längre tid än så att diskutera fram detaljerna i Brexit.
En del tror rentav på tio år.
Eller mer.
Svårt att dra gränsen
En fråga som emellertid inte går att skjuta på framtiden är den om den nordirländska gränsen. När Storbritannien lämnar EU blir gränsen mellan Nordirland och Irland en yttre EU-gräns. Och eftersom Storbritannien lämnar även EU:s tullunion innebär detta att varor kommer att behöva kontrolleras här. Detta är ohyggligt politiskt känsligt.
Freden kom till Nordirland så sent som 1998. En stor del av den brittiska underrättelsetjänsten, MI5:s, resurser går fortfarande till att försöka bekämpa våld i regionen. Ingen vill rubba en situation som många fortfarande uppfattar som ytterst skör. Man måste få till en ”osynlig gräns” på något sätt problemet är bara att rent tekniskt är nästintill omöjligt.
I alla fall på kort sikt.
Lyckas den brittiska regeringen förhandla fram ett avtal med EU de närmsta veckorna förflyttas Brexitdramatiken i ett slag från Bryssel till London. Avtalet måste då godkännas av parlamentet. Och det kommer att vara bråttom.
Ett alternativ är att kontrollera varor någonstans i havet mellan Nordirland och Storbritannien. Detta får emellertid många nordirländska protestanter att se rött. Som de ser det för en sådan lösning Nordirland närmare Irland och bort från Storbritannien vilket för dem är oacceptabelt. För att addera till problematiken är Storbritanniens premiärminister Theresa May dessutom beroende av det protestantiska partiet DUP i parlamentet.
Labours partiledare Jeremy Corbyn kommer att rösta emot Theresa Mays Brexitöverenskommelse och hans parti kan komma att stödja en ny folkomröstning. (AP Photo/Francisco Seco)
Lyckas den brittiska regeringen förhandla fram ett avtal med EU de närmsta veckorna förflyttas Brexitdramatiken i ett slag från Bryssel till London. Avtalet måste då godkännas av parlamentet.
Och det kommer att vara bråttom.
Många konservativa parlamentariker (frågan är hur många) kommer att rösta mot Theresa Mays avtal. De vill se en mer definitiv skilsmässa från Europa. Theresa May kommer med andra ord att behöva röster från oppositionen. Jeremy Corbyn, Labours radikale ledare, är visserligen också för Brexit, men han vill se en annan typ av Brexit och framförallt vill han till varje pris provocera fram ett nyval. Labour kommer därför rösta mot Theresa May. Hon tvingas därmed förlita sig på att tillräckligt många labourparlamentariker bryter mot partilinjen.
Oavsett om veckans EU toppmöten går över all förväntan så är det med andra ord långt ifrån över.
Det är i så fall på många sätt bara början.