SKL:s ordförande Lena Micko väjer ofta för att svara konkret på frågor om det behövs framtida skattehöjningar, en ökad statlig finansiering av välfärden liksom för preciseringar av hur mycket välfärden egentligen kommer att kosta. Enligt henne är det inte riktigt där lösningen på framtidens välfärd finns.
Men välfärdens finansiering är långt ifrån säkrad – i stället är det en alltmer pockande fråga som nästa regeringen kommer att tvingas bita i.
Högkonjunkturen har gjort att det totala resultatet i kommunerna nu ligger på plus. Men enligt tidningen Dagens samhälle som har använt SKL:s egna kalkyler som underlag, kommer det att saknas över 60 miljarder under nästa mandatperiod (fram till 2022) för att kommuner och landsting ska kunna upprätthålla dagens nivå på välfärden. För att kunna skapa en sund kommunalekonomi på sikt är siffran snarare 80 miljarder kronor, och det motsvarar 10 procent av hela budgeten.
När jag frågar Lena Micko om hon anser att det stämmer, drar hon på svaret.
– Nja. Man ska ta 80 miljarder med en nypa salt.
Sedan:
– Ser du till behov och demografi – och om inget annat händer – då hamnar vi där någonstans.
– Men jag tror det är jättesvårt för alla, och för oss, att tala om hur många miljarder det handlar om. I vår senaste prognos talade vi om 40 miljarder, men siffran är inte intressant om vi inte samtidigt talar om vad vi ska göra. Vi kommer att precisera liter mer hur det ser ut i vår ekonomirapport i maj.
Det är jätteviktigt att nuvarande och kommande finansminister har förutsättningarna klara för sig
Foto: Caroline Tibell.
Och det är just i frågan om vad kommunerna ska göra – och hur – som Lena Micko menar att lösningarna ska sökas.
– Staten har ansvar för att ge oss de förutsättningar som behövs för att klara våra åtaganden. Vi har ansvar för att själva se till att vi gör det bra, och vad vi ska göra annorlunda.
– Och då tror jag att det är jätteviktigt att nuvarande och kommande finansminister har förutsättningarna klara för sig.
Lena Micko väljer
I förhållande till uppdragen från regering och riksdag fattas det ibland resurser, något som enligt både SKL och enskilda kommuner och landsting slår hårt mot inte minst de som redan är utsatta på andra sätt.
Nyligen granskade Riksrevisionen hur det som kallas den kommunala finansieringsprincipen fungerar vid statliga reformer – principen att staten inte ska ge kommuner och landsting nya uppgifter utan att ge adekvat finansiering.
Riksrevisionen visar hur viktigt det är med överläggningar med oss innan man fattar beslut om vad vi ska göra
Riksrevisionen ger i princip regering och riksdag underkänt. När man har granskat tre stora reformer under åren 2007 till 2015 visar det sig att dels är underlagen inför besluten alldeles för bristfälliga, både vad gäller statistik och andra beräkningar, liksom analys av konsekvenserna för enskilda kommuner. Dels följs inte konsekvenserna upp. Det går alltså inte att veta om staten har hållit sig till den kommunala finansieringsprincipen eller inte, vilket kan leda till underfinansiering som tvingar kommuner att omprioritera i sin verksamhet.
– Det här har vi sagt länge, och det är jättebra att Riksrevisionen har granskat det. Det visar också hur viktigt det är att innan man i riksdagen fattar beslut om vad vi ska göra, har haft överläggningar med oss, och har gått igenom vad som kommer att kosta.
Och här riktar hon även kritik mot den sittande röd-gröna regeringen, trots att hon själv sitter i det största partiets verkställande utskott.
– Så där, om jag uttrycker mig milt, finns det mycket mer att utveckla.
Lena Micko väljer
Hon tar ett exempel: assistens för funktionshindrade, LSS.
– Där är vi inte överens, där har kommunerna fått en kostnadsökning på runt en miljard främst det senaste året beroende på att staten har dragit sig tillbaka i finansieringen.
– Och även om det på varje område finns verksamheter som är finansierade i skolan, äldreomsorgen och sjukvården, så har en del landsting redan så stora problem att lösa att det inte räcker med den finansieringen som finns.
Men när man sedan kommer till vilka lösningar som finns på problemen vill inte Lena Micko vara alltför konkret när det handlar om enskilda lösningar. Hon säger att det inte finns ett gemensamt och likadant svar på hur alla kommuner och landsting ska hantera problemen.
Foto: Caroline Tibell.
– Kommuner som redan har problem med utflyttning, ekonomiska underskott, medborgare som inte tycker att samhällets service räcker – de måste få hjälp och stöd. Och i en kommun som Dorothea, där det är långt till andra kommuner, där måste vi fundera på om de ska göra precis allting. Ska regionen göra något av det i stället?
Medan i kommuner längre söderut, och här tar hon Kungsör, Köping och Arboga i Mälardalen som exempel, väljer andra lösningar.
– Där säger kommunerna att ”det får vi lösa tillsammans”. Det är inte säkert att de blir en enda kommun, men du har en gemensam lösning där.
Lena Micko väljer
Samtidigt hänvisar Lena Micko till att den parlamentariska kommunutredningen just nu håller på att jobba med detta.
– De sitter nu och tittar på vad man kan göra annorlunda, säger hon.
Hur i hela fridens namn ska samma metoder passa överallt? När vi ser så olika ut.
Kommunutredningens uppdrag är att ta fram en strategi så att kommunernas bättre ska kunna hantera sina framtida utmaningar. Slutbetänkandet planeras till oktober 2019, samma år då kommunernas överskott enligt Dagens samhälle och SKL redan kan vändas till underskott, mågot som sedan väntas öka. Kommittén ska bland annat identifiera och analysera utmaningar som väntas ha särskilt stor påverkan på kommunernas förmåga att klara av sina uppgifter. Dessutom: de åtgärder som föreslås ska kunna genomföras inom dagens system för finansiering av den kommunala sektorn och ska inte innebära en ökning av statens utgifter. Det ska alltså inte medföra några statliga skattehöjningar.
Lena Micko väljer
Ett sätt för staten att lösa akuta problem är att öronmärka pengar till kommuner och landsting, som när det gäller lärarbristen och kompetensbristen i vården. Men pengarna löser inte alltid problemen, och ibland hamnar de i andra gamla hål. Vad är problemet?
– Så här ser jag det: det är statens ansvar att vi har förutsättningar att klara våra uppdrag. Det innebär att man så långt det är möjligt lägger pengarna i en påse, och har en mjuk styrning, med inriktningar, och har tillit till vi kan följa upp resultaten. Då får vi också se till att ställa krav på kommuner och landsting att leverera, och vi får ge stöd till det.
Men går inte det att göra redan i dag?
– Nej, för att det är en detaljstyrning från staten, med rapporteringar. Och det har blivit värre. Jag har full förståelse att staten vill styra, men med den utveckling vi har haft under några år är att man vill styra HUR vi ska göra. Hur i hela fridens namn ska samma metoder passa överallt? När vi ser så olika ut.
”Det tar tid att genomföra visionerna i praktiken”
För politiker och väljare innebär varje valrörelse nya visioner om det framtida samhället, som ofta handlar om välfärden. För kommuner och landsting innebär det inte sällan så småningom nya uppdrag från en ny regering som ska genomföras i praktiken.
– Det är väldigt lätt att ha visioner och idéer om att förbättra samhället, och visioner är jättebra! Men det vi ofta missar är att det tar ett tag att genomföra visionerna i praktiken, säger Lena Micko.
Och så tar hon frågan om heltid som norm, ett arbete som SKL och Kommunal just nu genomför tillsammans.
– Det jag möter sedan är att: ja, men nu måste vi jobba med en annan fråga som förbättrar för medarbetarna. Jaha, jag förstår hur du tänker men vi är ju precis i början av ett annat arbete. Och det är frustrerande.
Som sextimmars dagen?
– Det har ju inte SKL ställt sig bakom. Jag ser det som orealistiskt att tro att vi kommer kunna gå ner i arbetstid i ett läge med stort behov av flera medarbetare, och av medarbetare som behöver jobba längre. Vi behöver anställa en halv miljon nya, det behovet går att minska något genom att de som ofrivilligt arbetar deltid går upp till heltid.
Samtidigt krävs ett mer systematiskt arbetsmiljöarbete, inte minst inom Lena Mickos ansvarsområden. Också det är ett arbete som måste få ta tid, menar hon. Olika lokala och regionala försök måste få göras.
Lena Micko väljer
Och så berättar hon att SKL har stora förhoppningar på att Tillitsdelegationen, som ska komma med ett delbetänkande i sommar och slutbetänkande hösten 2019, verkligen ska våga sätta ner foten och beskriva vad tillit och styrning är i praktiken, för att skapa förutsättningar för att anpassa lösningarna efter den lokala och regionala situationen.
– Jag tror att vi kommer att behöva flera lokala försök. Vi kommer att få leva med flera påbud om vad vi ska göra. Och då kommer kommuner och regioner att säga: vi klarar inte allt det här.
Kommunerna klarade jättemycket 2015, som är en av de största utmaningarna vi har haft på kort tid. Men det väcker sedan nya frågor
Men det handlar inte enbart om pengar utan också om hur mycket medarbetare klarar av att ställa om, på kort tid, understryker hon.
– Kommunerna klarade jättemycket 2015, som är en av de största utmaningarna vi har haft på kort tid. Men det väcker sedan nya frågor: hur ska vi klara bra samhällsservice till alla, och hur kompetensförsörjer vi och hur jobbar vi med snabbspåren.
Borde staten finansiera mer?
– Jag ska vara försiktig med att uttala mig om statens utgifter, det är inte min uppgift, men jag tycker det är bra att man ändå lyckades ändra överskottsmålet – det finns ju ett större utrymme där.
Måste skatterna höjas i kommunerna?
– Det kan säkert finnas de som behöver, men det varierar. Över huvud taget tror jag att skattepolitiken måste diskuteras av rikspolitiken under nästa mandatperiod.
Lösningar på höghastighetstågen
Även om Lena Micko är försiktig med att uttala sig om statens utgifter, säger hon att det var bra att överskottsmålet ändrades. Det ger också ett större utrymme än tidigare för en av SKL:s hjärtefrågor.
– Vi har pekat på det i en debattartikel om höghastighetstågen, Anders Knape och jag. Det går att hitta finansieringslösningar för det inom budgetramarna.
Höghastighetstågen har blivit en allt hetare politisk fråga under våren. I Sverigeförhandlingen har kommuner och regioner längs banans sträckning tagit staten i hand om satsningar på bland annat 100 000 bostäder. En av dessa kommuner är Lena Mickos hemkommun, Linköping.
Men medan partierna i Linköping är överens om att det behövs ett höghastighetståg, är riksdagspartierna splittrade.
Miljöpartiet, som är för, försöker pressa Socialdemokraterna att öppna sig för statlig belåning till investeringar på över 200 miljarder som krävs om södra Sverige ska ha ett höghastighetståg mellan storstäderna inom några decennier. Vänsterpartiet är för.
Trots att höghastighetstågen var Alliansens fråga har både Moderaterna och Liberalerna svängt, och vill satsa på underhåll av befintliga banor, medan Centern och nu senast även Kristdemokraterna är för och kan tänka sig delvis lånefinansiering.
Det är just finansieringen som är kruxet.
Sverigeförhandlingen menar att det bästa vore statlig upplåning om höghastighetsbanan ska stå klar till 2035. Men hittills har finansminister Magdalena Andersson (S) sagt att banan ska betalas inom statliga anslag. Och enligt Trafikverket innebär det betydligt långsammare tåg när det står färdigt, med en betydligt längre utbyggnadstakt.
Nu måste rikspolitikerna leverera – det finns en frustration om inte mer händer.
Och det är här Lena Mickos och Anders Knapes förslag kommer in. SKL:s ordförande och andre vice ordförande menar att det förändrade överskottsmålet öppnar möjligheten för staten att betala höghastighetståg inom den statliga budgeten med fem miljarder extra per år – på det sättet skulle banan kunna byggas färdigt till år 2035 genom en ökning av den statliga budgeten med 0,1 procent.
– Kommunerna väntar sig resultat. De har ju verkligen tagit i hand på att göra de här satsningarna. Men nu måste rikspolitikerna leverera – det finns en frustration om inte mer händer. Och det här tror jag att ansvarig minister har förstått. Även andra som har att hantera det här, som Trafikverket, säger Lena Micko.
Huruvida infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), som nu har nu bjudit in partierna till diskussioner under den här veckan, har med det förslaget i potten är oklart. Men Lena Micko menar att det nu är dags att ta nästa steg.
Vad är det ni förväntar er?
– Att det ska bli höghastighetståg, och att det blir en flerårig inriktning. Båda regeringarna har ju tidigare varit ute och sagt att det ska bli, men sedan har några ändrat sig. Men det är fortfarande en majoritet som anser att det ska byggas. Jag tycker att det vore bra om partierna kom överens om det före valet.
Foto: Caroline Tibell.