Varför slutar LO:s chefsekonom Laura Hartman? Alla politiskt intresserade vill nog ha svar på den frågan.
Enligt LO finns inga åsiktsskillnader när det kommer till sakfrågor. Och man kan inte klaga på Laura Hartmans genomslag i debatten eller i medierna. Hon har varit en tillgång och affischpelare för LO och LO-ekonomerna de knappa två år hon axlat rollen som chefsekonom.
Det som finns kvar att spekulera i är att det handlar om personligheter som inte går ihop. Och LO:s inre liv. Har fackrörelsen problem med auktoriteter?
Det må vara jobbigt att alla i en organisation inte är välkammade samarbetsmaskiner, men de analytiska, starka rösterna behövs också.
I dagens medietränade organisationer, som mest av allt fokuserar på att hänga ihop internt och leverera kärnbudskap, finns allt mindre plats för starka personligheter som fungerar som egna tankesmedjor i organisationen – vilket ofta skapar förutsägbara slitningar internt.
Kanske yttrade en viss chefsekonom eller samhällspolitisk chef helt rätt sak, men på ett sätt som inte passade någon viss del av organisationen. Vips, så har man ett internorganisatoriskt problem på halsen. Bättre då att inte säga något alls. Att anställa kommunikatörer istället för starka talespersoner.
Det påminner om politikernas vardag där det viktigaste är att inte skapa sig interna fiender. Bättre då att hålla tyst med vad man tycker. Har man inget sagt så har man heller inga fiender.
Och tänk det parti som skulle få för sig att starta en egen tankesmedja. Jättebra ur opinionssynpunkt när man breddar partiets frågor, men jäklar vilket liv det kan bli i partiet om någon vågar tänka något som någon annan inte tycker borde tänkas. Partisplittring direkt, eller?
Facken har fortfarande några synliga chefsekonomer och samhällspolitiska chefer som inte endast är kommunikatörer. Men de blir faktiskt färre och färre. Och då tänker jag på såväl LO, TCO och Saco-förbunden.Min uppmaning till fackens kanslichefer blir därmed: ut och rekrytera några ”jobbiga jävlar”.
Medan både Arena Idé och Katalys syns och hörs, men jobbar med väldigt små resurser jämfört med Timbro som bara är att gratulera.
Det må vara jobbigt att alla i en organisation inte är välkammade samarbetsmaskiner, men de analytiska, starka rösterna behövs också. Det är inget fel på snygga Instagrambilder med strategiska kärnbudskap. Men debatten kan inte leva endast på dem.
”Locket på” som kanske är tänkt att rädda splittrade organisationer, kan i slutändan leda till sotdöden. När inga starka talespersoner finns kvar, så kommer fackens frågor också att tystna och dö ut.
Min uppmaning till fackens kanslichefer blir därmed: ut och rekrytera några ”jobbiga jävlar”. Alternativet är värre.