Sedan SKR i början av hösten prognosticerade ett underskott för kommuner och regioner på 28 miljarder och regeringen i höstbudgeten tillsköt tio miljarder, så har SKR uppdaterat sin prognos. Nu visar siffrorna att det fattas 31 miljarder kronor – efter regeringens tillförda tio.Svaret hittills har varit ett energiskt ingenting. Finansministern har istället inträtt i rollen som meteorologisk-defaitistisk kommentator, snarare än politisk ledare med ansvar för utvecklingen i svensk ekonomi: ”Nästa år kommer det vara tuffare. Det kommer att vara vinter även i sommar”, hälsade hon de församlade då hon invigde Kvalitetsmässan nyligen.
Effekterna är enorma. Samtliga regioner kommer som det ser ut att gå med underskott redan i år. De flesta planerar att skära i sjukvården. I Västernorrland ställer man in byggandet av nya, starkt behövda vårdcentraler. I Sörmland planerar man att plocka bort 10 av de 15 kliniska apotekare som stödjer multisjuka. I Örebro övervägs neddragningar med 600 anställda.
Denna ”vinter” är helt människoskapad. Det är inte frågan om någon krigsekonomi där vissa reala resurser måste ransoneras. Regeringen har genom sin budget bestämt att det är en rimlig prioritering av staten – som har de finansiella möjligheterna – att lägga en omöjlig åtstramningsbörda på kommuner och regioner – som inte har de finansiella möjligheterna. Men – varför?
För den historiskt intresserade finns viktiga ledtrådar i den italienska ekonomen Clara E. Matteis bok The Capital Order – How economists invented austerity and paved the way to fascism, som i dagarna har utkommit på svenska med titel Kapitalets ordning.
Här ingår synen på människor från de lägre klasserna som lata och ansvarslösa.
Genom sin exposé över ett annat plågat 20-tal, 1920-talets Italien och Storbritannien, visar Mattei hur åtstramningspolitiken måste förstås, inte som en ”nödvändig” åtgärd i någon allmän mening. Istället får vi söka rötterna i den politiska maktkampen om resursfördelning och samhälleliga hierarkier.
Den systematiska åtstramningspolitiken har historiskt varit – och är idag – mest av allt ett effektivt verktyg för klasskamp uppifrån. Det handlar, som Mattei uttrycker det, inte om att stabilisera ekonomin, men snarare klassrelationerna.
Åtstramningsdoktrinen omhuldar i grunden en starkt moralistisk idé om tingens ”naturliga” ordning. Här ingår synen på människor från de lägre klasserna som lata och ansvarslösa, i behov av den upptuktelse som marknaden och dess osentimentala prismekanismer erbjuder. Sådant som sociala transfereringar till utsatta grupper, eller för den delen välfärdstjänster som inte fördelas efter kommersiella marknadsprinciper, blir då ett oregerligt problem. Det blir då naturligt att söka svaret på hur inflationen ska bekämpas där, hellre än att analysera och åtgärda faktiska eftersatta investeringsbehov, eller oligopolsituationer som fungerar prisdrivande.
Matteis bok är också ett bidrag till historien om hur åtstramningspolitiken gått hand i hand med en avdemokratisering av den ekonomiska politiken. Det europeiska etablissemanget, skriver hon, ”förenades under teknokratins fana”. Det är i högsta grad aktuellt idag. Riktningen i den ekonomiska politiken – vems intressen som blir säkrade respektive uppe för diskussion – beror i stor utsträckning på vad som sker ”automatiskt” och inte.
Riksbanken ”måste” höja räntan när inflationen stiger, trots att detta får negativa realekonomiska effekter som främst drabbar hushåll med små marginaler. Det finns ett utgiftstak men inget inkomstgolv. Det finanspolitiska ramverket premierar offentliga underinvesteringar – och privat förmögenhetsuppbyggnad. Brytpunkten för statlig skatt indexeras, men inte anslagen till sjukvård och äldreomsorg.
I vår sociala medier-dominerade verklighet handlar striderna samtidigt om att dominera dagordningen.
Som undertiteln på Matteis bok antyder, hjälpte åtstramningsdoktrinen till att bana vägen för fascismen. De antidemokratiska krafter som stormade fram var de som där och då bäst kunde genomdriva den grova klasspolitik som nationalekonomerna sålde in som ”objektiv” och ”naturlig”. I Storbritannien såg centralbankschefen den italienska fascismen som lämplig för mer ”primitiva” italienska förhållanden, medan man i samma kretsar sökte uppnå en liknande utveckling med delvis andra metoder för att lyfta bort ekonomisk-politiska beslut från demokratisk påverkan.
Likheterna med vår samtid är smärtsamt uppenbara. Samtidigt finns en del viktiga skillnader. För hundra år sedan fanns å ena sidan ett annat, hotfullt tryck från en uppstigande arbetarrörelse: strejkvåg, radikal självorganisering och krav på andra sätt att styra ekonomin och arbetslivet. Å andra sidan hade detta tryck inte blomstrat ut i de välfärdssegrar som framförallt började byggas ut efter det andra världskriget – i Sverige kanske mer än något annat land i världen.
Så kommer också den klasstrid som Mattei beskriver att se delvis annorlunda ut. Den välfärd som i Sverige nu är satt under en krossande press, har etablerat andra sociala normer, och är långt mer populär än vad man kan tro om man är nedbunkrad tillsammans med Timbro. Idag – i vår sociala medier-dominerade verklighet – handlar striderna samtidigt i ännu större utsträckning om att dominera dagordningen för det politiska samtalet, snarare än att direkt bryta strejker. Desto viktigare då, att förstå vad våra styrande har att vinna, när de så gott som dagligen provpratar olika sätt att försvåra livet för utsatta minoriteter.
Den verkliga segern för dem är därmed vad som inte toppar den mediala dagordningen. Och just detta är en väldig förlust för de allra flesta som lever i det här landet.