”Ju sämre skolan lyckas med att ge alla elever, särskilt de med svagaste förutsättningar, en fullgod utbildning, desto större och svårare är uppgiften för arbetsmarknadspolitiken att rätta till misslyckandet.”
Orden tillhör James Heckman, ekonomiprofessor vid Chicago och vinnare av Ekonomipriset till Nobels minne år 2000. Hans forskning om vikten av ”tidiga investeringar i människor” och arbetsmarknadspolitikens effekter har varit vägledande för alla idag aktiva utvärderingsforskare.
Sällan har citatet ovan känts mer aktuellt för Sverige. Idag misslyckas vi nämligen i båda ändorna – såväl med de svagaste eleverna i skolan som med arbetsmarknadspolitiken. PISA-resultaten föll häromveckan som en bomb mitt i Skolsverige. Den generella resultatförsämringen är en internationell företeelse som kan hänvisas till pandemin. Att de svagaste eleverna tappar mest verkar däremot vara alldeles ett svenskt problem.
Det borde inte komma som en nyhet egentligen. Forskare har pekat på problemet i minst ett årtionde och en gedigen statlig utredning, den så kallade Åstrandutredningen, lämnade kloka förslag för en mer likvärdig skola redan 2020 som handlade bland annat om förändringar i skolval, skolors urvalsgrunder och kommunala skolors relativt mindre gynnsamma finansiering. I grunden handlar dagens problem om något väldigt enkelt. För att citera skolministern Lotta Edholm i Aftonbladet direkt efter PISA-chocken: ”Borgerligheten har haft en naiv hållning i synen på friskolesektorn”, och att man ”inte riktigt har sett hur friskoleutvecklingen har påverkat likvärdigheten”.
Det var den ena ändan av det Heckmanska misslyckandet. I andra ändan har vi arbetsmarknadspolitiken med ett allt svårare uppdrag ju sämre skolan presterar. Samtidigt ökar arbetslösheten generellt, enligt Arbetsförmedlingens pinfärska prognos i veckan från årets 6,4 procent till 6,6 procent nästa år, eller från 333 000 till 354 000 personer. Trycket på arbetsmarknadspolitiska åtgärder hårdnar även av konjunkturen.
Utgångsläget ser både ljust och mycket mörkt ut. Ljust därför att allt fler vetenskapliga utvärderingar som visar att åtgärdsarsenalen, rätt använd, fungerar väl för att stärka deltagarnas ställning på arbetsmarknaden. Till och med långtidsarbetslösa kan få (kostnads)effektivt stöd, av subventionerade anställningar ofta kombinerade med skräddarsydda paket av språkundervisning och andra stödformer.
Samtidigt mörkt därför att allt för få tar del av åtgärderna. Av de drygt 330 000 inskrivna arbetssökande deltar bara 5600 i yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning. Alltså knappt två procent! Samtidigt som det fortfarande råder stor kompetensbrist på många håll. Även olika subventioner skulle med fördel kunna användas mer än i dagsläget då 70 000 deltar arbeten med stöd.
Varför gör man inte mer när kunskaperna finns? Ett kort svar är pengar och politik. För lite pengar till att anställa tillräckligt många kvalificerade arbetsförmedlare som kan anvisa rätt person till rätt åtgärd. Hundratals kontrakt med privata aktörer som ofta överklagas. En myndighet som sedan – minst – 15 år har varit ett slagträ för privatiseringsivrare. Och krympt och lidit därefter. Utan någon internationell evidens på att en privatiserad arbetsförmedling fungerar bättre.Snälla ministrar Edholm och Pehrsson – kroka arm, ta högen med evidens och utredningsförslag och gör klok politik av det. Svaret stavas inte än mer privatisering. Pengar kan heller inte vara problemet. Kostnaden för alternativet, en allt mer olikvärdig skola och anorektisk arbetsmarknadspolitik vill vi inte ens tänka på.