I svåra tider är det viktigt att kunna glädjas åt det lilla. Jag vill därför uppmärksamma en ledarartikel om trasiga avlopp.
Den 16 oktober kunde man på Expressens ledarsida läsa: ”Svenskarna har länge levt gott på de investeringar som tidigare generationer gjort. Men den stora infrastrukturskulden kan snart inte ignoreras längre”.
Det är särdeles glädjande att fakta i en fråga som rör de materiella villkoren för ett gott samhällsliv kan komma till uttryck på en nominellt ”liberal” ledarsida, som annars vanligen stampar runt i röken från kulturkriget.
Sakläget är sådant: De kommunala systemen för vatten och avlopp (VA) har gjort att vi har kunnat vänja oss vid gott och rent vatten tillgängligt i princip överallt i landet. Dessa har byggts upp under de decennier då det ansågs vara rimligt att bruka samhälleliga resurser till att förbättra allas livsvillkor. Därefter har vårt land drabbats av nyliberalismen och därmed sammanhängande åkommor. Resultatet är att staten har dragit sig tillbaka från samhällsekonomin – inte minst genom stödet till kommunsektorn – för att istället prioritera överföring av växande resurser till de allra mest bemedlades privata konsumtion och förmögenhetsuppbyggnad.
Denna analys får dessvärre inte plats i Expressens ledarartikel. Men vi får veta att slitna ledningar som läcker kan medföra att enorma vattenmängder slösas bort på vägen. Ska denna slösaktiga kostnad minska, krävs det att man tar stora kostnader nu. Så som investeringar (och underlåtelsesynder) fungerar.
Landet dras isär
VA-problematiken uppmärksammas också i en annan, mer omfattande skrift som publicerades häromveckan; Ekonomirapporten, från SKR, Sveriges kommuner och regioner. Medan Expressen konstaterar att höjda VA-taxor kan kosta hushållen tiotusentals kronor årligen, påpekar SKR att kommunernas förutsättningar att hantera läget är extremt olika: ”Det skiljer nästa 500 procent mellan kommunen med lägst och högst taxa”. Också detta är en viktig aspekt av statens aktiva tillbakarullning: Landet dras isär. Själva idén om vad det innebär att bo i Sverige lämnas vajande i vinden.
En aspekt av denna statens reträtt framträder som kommunsektorns andel av den samlade offentliga skulden. I SKR:s rapport visas hur kommunsektorns skuldkvot (upplåning i förhållande till BNP) ökat de senaste 15 åren och prognosticeras fortsätta öka, medan statens skuldkvot kraftigt minskat.
Vad dessa siffror visar, är dels att viktiga offentliga investeringar inte görs, dels att staten delvis vältrar över kostnaderna på kommuner och regioner.
Investeringar i Norrland gynnar hela Sverige
Men de senares förmåga att bära dessa kostnader är väsentligt mindre, och mycket olika sinsemellan. Kommuner med mindre gynnsam befolkningsdemografi och sämre ekonomiskt läge, har ofta redan högre skattesatser. I kommuner med glesare befolkning är investeringar, exempelvis i VA-nätet, ofta med nödvändighet dyrare per capita. Därtill har vi nu en situation där kommuner som skulle kunna få in betydande resurser genom exempelvis nya industrietableringar, får svårt att bära de investeringskostnader som behövs för att dessa etableringar ska bli av och ge avkastning till dessa kommuner. Uteblir de, vore det en förlust för hela landets ekonomi.
SKR:s torra rapport nämner inte ordet katastrof
I SKR:s torrt framlagda men mycket läsvärda rapport, är VA-frågan bara ett av flera exempel, i ett avsnitt som rör det uppenbara och livsavgörande behovet av ökat gemensamt ansvarstagande för klimatanpassningen. Huvudbudskapet i rapporten är att kommuner och regioner har ett ansträngt ekonomiskt läge, och att det kommer att bli värre framöver. Det finns ett underliggande, långvarigt problem med underfinansiering, som nu späs på av inflationskrisen – och av regeringens hårdnackade motstånd mot att handskas med den.
”Kommuner och regioner är nu inne i en fas där beslut måste fattas om hur de ska hantera en ansträngd ekonomi på kort och på lång sikt”, skriver SKR. Och medan det ser ut så, ”är kompetensförsörjningen redan nu en av de största utmaningarna i sektorn”; ”Kommuner och regioner måste därför spara samtidigt som de behöver rekrytera och behålla kompetent arbetskraft”.
Detta är naturligtvis omöjligt. Och det innebär en katastrof för välfärdens alla verksamheter. De orden använder inte SKR, men fakta talar sitt eget språk.
Varför får vi trasiga avlopp?
Vi går alltså in i en situation där kommuner och regioner oavsett lokalt politiskt styre ställs inför omöjligheten som bottenplatta för sin planering inför framtiden. Den stora, viktiga frågan är: varför?
Varför måste en ansträngd ekonomi vara utgångspunkten för all välfärd och alla investeringsmöjligheter i kommuner och regioner? Varför ska medborgarna behöva stå ut med att sjukvården inte förmår behålla personal, att äldreomsorgen tvingas skala bort allt som kan göra tillvaron för de äldre värdigare och mer lättsam, att stressrelaterade sjukskrivningar bland lärare skjuter i höjden, att bussar och spårvagnar måste gå mer sällan, att vattenrören förfaller?
Hade vi varit i en situation då resurserna bara tröt, hade de frågorna varit svårare att besvara. Men nu är det ju inte så.
Vi gör oss själva fattigare
Vi har siffror på vad som hänt och vad som väntar. Det är mycket konkreta politiska beslut på statlig nivå, som har gjort att skatteuttaget minskat – motsvarande drygt 400 miljarder per år jämfört med 90-talets början – och att statens bristfälliga överföringar till kommunsektorn varje år har klämt åt välfärdens utrymme.
Det är närmast ett skolboksexempel på systemfel. Vi gör oss själva fattigare; sämre rustade att möta såväl uppenbara som nedgrävda behov.
”Avloppsfrågan är ingen skitsak”, konstaterar Expressen. Nej, men nyliberalismens dogmer om marknadseffektivitet och privatiseringar utgör ett skitsystem som sölat och sölar ner vår samhällsekonomi.
Vi är – jag fortsätter att tjata om detta – i akut behov av en folkrörelse för att rädda det som återstår och bygga något bättre.