Centerns ungdomsförbund (CUF) har väckt viss uppståndelse med ett filmklipp där den nyvalda ordföranden Réka Tolnai säger sig dra en lans för ungdomar på arbetsmarknaden, genom hårdare tag mot ”Britt-Marie, 45, som suttit kvar i fikarummet i flera år”. Många har upprörts över tonen mot personer som uppnått den i och för sig respektabla åldern 45. Andra har slätat över det hela, med att det hör till tingens naturliga ordning att politiska ungdomsförbund använder tillspetsade formuleringar för att bryta igenom mediebruset.
Där kunde hela uppståndelsen ha lämnats med en lätt axelryckning. Men den lilla filmen på trettio sekunder ger faktiskt en bättre inblick i de ståndpunkter och föreställningar som påverkar svensk politik idag, än mycket av det man får syn på i mer välansade, officiösa ordmassor.
Om huvudregeln bakom turordningsreglerna i LAS kan man i propositionen läsa: ”Denna regel har sina rötter i de allmänna syftena med lagen, av vilka skyddet åt äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga är ett av de viktigaste.
Brist på kunskap om och intresse för vanligt folks arbetsvillkor och för de lagar och avtal som styr dessa, är inget som begränsas till ett eller flera borgerliga ungdomsförbund. Det präglar dessvärre en stor del av det offentliga samtalet i Sverige. Och det är bara att be någon från regeringens samarbetspartier motivera skrivningarna om LAS i Januariavtalet, så kommer det snabbt fram argument baserade på samma världsbild som CUF-ordförandens.
Det pekas finger mot turordningsreglerna i LAS, trots att faktisk arbetsvägran på fikarummet, oavsett namn eller ålder, inte ens skulle omfattas av dessa regler. Det hävdas att LAS är ett hinder för ungdomars inträde på arbetsmarknaden, när det reellt existerande problemet för väldigt många unga, ja även en del som går mot den fiktiva Britt-Maries ålder, är den direkta motsatsen: att jobben är osäkra och dåligt reglerade. Och det spelar ingen roll hur tydligt statistiken – såväl från Sverige över tid som från internationella jämförelser – pekar på att större makt för arbetsgivare att sparka folk godtyckligt, inte leder till fler i arbete. Detta förblir ändå en trossats på högerkanten – för ung som gammal.
”Inga onödiga sosselagar ska kunna stoppa dig”, deklarerar CUF-ordföranden. Visserligen kom den första Lagen om anställningsskydd på plats 1974. Men den som slår upp lagen idag, ser att dess nummer är 1982:80. Propositionen (1981/82:71) lades av regeringen Torbjörn Fälldin, den senaste centerpartistiske statsminister Sverige haft. Om huvudregeln bakom turordningsreglerna i LAS kan man i propositionen läsa: ”Denna regel har sina rötter i de allmänna syftena med lagen, av vilka skyddet åt äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga är ett av de viktigaste. […] Att ändra på denna grundsats kan inte komma i fråga. Det har inte heller förts på tal från något håll i den nu aktuella debatten”. Ansvarig minister, händelsevis från dåvarande Folkpartiet, förklarar vidare något som ännu tycks svårbegripligt för många debattörer, nämligen att det i lagens själva konstruktion är inbyggt att avsteg kan göras från huvudregeln, i kollektivavtal. Modellen är därmed i grunden ytterst flexibel.
Sedan 1982 har det gjorts ett stort antal ändringar i LAS. I princip alla har gått i samma riktning: starkare position för arbetsgivaren och försvagat skydd för arbetstagare. En av de tydligaste ändringarna är pikant nog att skydd kopplat till just ålder har tagits bort. Tidigare kunde exempelvis arbetstagare äldre än – japp, 45 – tillgodogöra sig en extra månad per år vid upprättande av turordningslistor. Det fanns också lagregler om längre uppsägningstid för äldre arbetstagare. Det är oklart hur detta har påverkat graden av kroniskt fikande, men det tycks oavsett tämligen tydligt att ungdomsarbetslöshet har andra orsaker.
Den som skrattar åt CUF-utspelet bör ta en titt igen på januariavtalet, där uppifrånföraktet för arbetande människor har avancerat från fräsigt spinn till diktat för regeringspolitik.
Den försvagade arbetsrätten har gått hand i hand med växande ojämlikhet, krackelerade gemensamma välfärdstjänster och urgröpt förtroende för sociala försäkringar. Kollektiv styrka hos de arbetande är ett skydd mot excesser i toppen och en katalysator för bättre arbetsmiljö. Det är sådant som verkligen står på spel när de regelverk som ska dämpa godtycke och otrygghet i arbetslivet angrips.
För övrigt är kravet på att ”helt avskaffa LAS” som CUF-ordföranden framför, inget nytt. Det har bland annat framförts i riksdagsmotioner av Annie Johansson (C). Numera heter hon Lööf i efternamn och har de senaste åren haft större påverkan på svensk arbetsmarknadspolitik än socialdemokratiska ministrar. Den som skrattar åt CUF-utspelet bör ta en titt igen på januariavtalet, där uppifrånföraktet för arbetande människor har avancerat från fräsigt spinn till diktat för regeringspolitik.