Kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen Den abstrakta idén om att marknadsmekanismer ska generera ”effektivitet” ger i praktiken effekter på samhällsnivå, som många kan vara överens om är dåliga, men som kommer att vara mycket svåra att vända, skriver Ali Esbati om förslaget om marknadshyror.

Krönika Kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen

Krönika I Finland, där marknadshyror slagit igenom med ett liknande system som januariavtalet vill införa, betalas ungefär åtta gånger så mycket statligt bostadsbidrag per hyresgäst än i Sverige. Och så blir systemet en mekanism för ytterligare överföring av offentliga medel till kommersiella aktörer, skriver Ali Esbati.
22 jun 2021

I skrivande stund råder regeringskris. Den här krönikan ska inte vara något utspel om den. Däremot kan det – oavsett hur dramat runt regeringspiruetterna fortlöper – vara bra att reflektera över den utlösande frågan, alltså införandet av marknadshyror.

Varför har det varit så viktigt för Centerpartiet (och Liberalerna, som man ju numera ofta måste sätta i parentes) att få något sådant på plats? Vill man begripa detta, hjälper det att förstå marknadsfundamentalismens väsen. Marknadsfundamentalismen är ett slags mentalt raster, som gör att varje social relation eller struktur som inte fungerar i enlighet med en platt, ahistorisk bild av marknadsmekanismer, framstår som en anomali, en styggelse, ja rent av en förolämpning.

I Finland, där marknadshyror slagit igenom med ett liknande system som januariavtalet vill införa, betalas ungefär åtta gånger så mycket statligt bostadsbidrag per hyresgäst än i Sverige.

I reellt existerande samhällen är det dock så att organiserandet av en civilisation, med vänligare, rimligare, mer utvecklande relationer mellan människor, förutsätter arrangemang där det inte är platta marknadsmekanismer – ”betalningsvilja” för att använda ett aktuellt uttryck – som blir allena rådande. Hur dessa system i slutändan faktiskt utformas, är resultatet av historiska processer; intressekamper och kompromisser.

Vissa saker har varit viktigare än andra att inbädda i åtminstone delvis icke-kommersiella sammanhang. Faktiskt till den grad att de har kvalat in i den svenska Regeringsformen: ”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”, som det står i 1 kap. 2 §.

Produktionen av och priserna på bostäder påverkas förstås av marknadskrafter. Men bostäder är ingenstans någon enkel konsumtionsvara. Människor behöver någonstans att bo. Ekonomiska förhållanden kopplade till bostäder har långtgående konsekvenser för samhällsekonomin. Och hur bostäder byggs och befolkas är per definition samhällskonstituerande: Ingen bär iväg och konsumerar sin bostad i avskildhet.

Idag subventioneras ägandet av bostadsrätter och villor, genom ränteavdraget, med runt 30 miljarder kronor årligen över statsbudgeten

Ett hyressättningssystem som inte låter principen om att den som betalar mest får hyra, och ger människor ett reellt besittningsskydd, alltså en trygghet i boendet när man väl har bosatt sig, är en viktig samhällelig nyttighet. Det uppfattas likaledes som ett irriterande hinder mot större profiter, för dem som äger fastigheter och kontrollerar byggandet av nya bostäder.

Genom det ideologiskt-religiösa, marknadsfundamentalistiska rastret ser systemet ut som en kandidat för aktiv förstörelse genom politiska ingrepp. Kapitalägarna på området har en mer pragmatisk syn. De tittar på vinstmöjligheterna. Samtidigt kan de räkna med att behovet av bostäder kommer att fortsätta skapa ett tryck på ”det allmänna” att pumpa in pengar – som då kommer att hamna i fastighetsägarnas, och i viss mån de stora byggbolagens, redan välfyllda fickor.

Idag subventioneras ägandet av bostadsrätter och villor, genom ränteavdraget, med runt 30 miljarder kronor årligen över statsbudgeten, en summa som exempelvis är betydligt större än allt studiestöd. Samtidigt har bostadspriserna stigit dramatiskt mycket snabbare än konsumentprisindex. Det gör bland annat att den som äger bostadstillgångar drar ifrån förmögenhetsmässigt, och att finanssektorn blåses upp på bekostnad av produktiva realinvesteringar. Med marknadshyror kommer fler som inte äger sitt boende, att behöva bostadsbidrag. I Finland, där marknadshyror slagit igenom med ett liknande system som januariavtalet vill införa, betalas ungefär åtta gånger så mycket statligt bostadsbidrag per hyresgäst än i Sverige. Överfört till svenska förhållanden skulle det betyda 35 miljarder kronor mer i bostadsbidrag. Blå tågets berömda textrad om att ”kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidraget” kommer väl till pass.

På så sätt fogar sig frågan om marknadshyror in i raden av marknadsfundamentalistiskt inspirerade systemreformer: Den abstrakta idén om att marknadsmekanismer ska generera ”effektivitet” ger i praktiken effekter på samhällsnivå, som många kan vara överens om är dåliga, men som kommer att vara mycket svåra att vända. Och så blir systemet en mekanism för ytterligare överföring av offentliga medel till kommersiella aktörer. Sverige har de senaste 30 åren varit särdeles illa drabbat av sådana ”reformer”, som gjort samhället skörare och mer ojämlikt. Vi behöver vägar ut ur detta elände, inte bygga fast oss djupare i det.

22 jun 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan