När Ulf Kristersson tillträdde som statsminister 18 oktober konstaterade hans regeringsförklaring att ”Sverige har en historiskt hög arbetslöshet vid ingången till en lågkonjunktur”. Regeringsförklaringen innehöll inte heller några utfästelser om att minska arbetslösheten, inte ens i vaga termer.
En orsak till det kan vara att det, enligt den ekonomiska doktrin om jämviktsarbetslöshet som myndigheters prognoser och analyser utgår ifrån, inte är önskvärt. Det är inget som nämns i Konjunkturinstitutets pressmeddelande eller ens förklaras i rapporten, men läser man myndighetens rapport ”Konjunkturläget” från september, så visar diagram nr. 72 att institutet beräknar jämviktsarbetslösheten till 7,4 procent – en bit över den faktiska arbetslösheten på 7,1 procent.
Sandro Scocco, chefsekonom Vänsterpartiet.
Foto: Henrik Montgomery/ TT
Man kan knappast säga att det vilar på en vetenskaplig grund.
Vad betyder det? Jo teorin är denna: ju lägre arbetslöshet, desto starkare blir konkurrensen mellan företagen om anställda, som därför kan förhandla till sig högre löner. Företagen försöker kompensera sig genom att höja priser, och så riskerar en inflationsspiral att starta. Den nivå av arbetslöshet som krävs för att hålla inflationen i schack kallas jämviktsarbetslöshet.
Tillbakablick ger jämviktsvärdet
Men inte alla ekonomer är överens om konceptet. En av kritikerna är Vänsterpartiets chefsekonom Sandro Scocco.
− Det finns studier som stödjer att det skulle vara så och andra som talar emot det, man kan knappast säga att det vilar på en vetenskaplig grund. Det går inte praktiskt att räkna sig fram till en viss siffra som skulle vara jämvikt, säger Sandro Scocco, Vänsterpartiets chefsekonom och tidigare på LO och AMS.
Vi bedömer att arbetsmarknaden var ungefär i balans 2019.
Hur har KI då kommit fram till att vi idag redan har så låg arbetslöshet vi kan tillåta oss, om inte redan rentav FÖR låg för att inflationen inte ska ta fart?
− Vi bedömer att arbetsmarknaden var ungefär i balans 2019, när arbetslösheten låg kring 7,0 procent. Sedan dess har vi haft bland annat demografiska förändringar och tillväxt i arbetskraften som lett till att vi idag uppskattar runt 7,4 procent, säger Maria Gustafsson, ekonom på Konjunkturinstitutet.
Liknande resonemang återkommer i tidigare KI-rapporter: myndigheten jämför med en tidigare tidpunkt och analyserar vilka faktorer som ändrats sedan dess. Men hur har den kommit fram till den ursprungliga siffran? Vad var grunden för att anta att Sverige 2019 hade en arbetsmarknad i ”balans”?
Här hänvisar Gustafsson som svar till institutets Lönebildningsrapport från förra året. Men läser man det aktuella avsnittet hittar man återigen institutets ”bedömning”. KI konstaterar rentav att inflationen under året låg under Riksbankens mål – inget som verkar tyda på att ekonomin var på gränsen till överhettad.
− Det är svårt att se något stöd i historiken för deras bedömningar, det finns knappast någon punkt man kunnat se i verkligheten att när arbetslösheten fallit under den förmodade nivån har inflationen skenat iväg. Om arbetslösheten sjunker räknar man bara om istället, säger Sandro Scocco.
Räntehöjningar med arbetslöshet som grund
Riksbanken verkar dock hålla med Konjunkturinstitutet; i dess penningpolitiska rapport från september sägs att ”jämviktsarbetslösheten är högre nu än före krisen (under pandemin)” och att ”det finns få lediga resurser på arbetsmarknaden”. Och vad Riksbanken tycker har stor praktisk betydelse: dess instruktioner är att i första hand kontrollera inflationen och om den tror att arbetslösheten ”riskerar” sjunka för lågt ska den strypa aktiviteten i ekonomin och därigenom pressa upp den igen. Något som återigen blivit aktuellt nu när inflationen stigit och Riksbanken snabbt höjt räntan kraftigt.
Dock vill banken inte ge en exakt siffra; presschefen Tomas Lundberg svarar att ”det finns ingen entydig definition” och ”när vi bedömer resursutnyttjandet i ekonomin gör vi det enligt flera olika mått”.
Självuppfyllande profetia
Sandro Scocco menar att Riksbankens agerande blir något av ett självspelande piano.
− Riksbanken ska planera på 18-24 månaders sikt, de kan alltså höja räntor bara för att de tror att inflationen riskerar att bli för hög i framtiden på grund av ”för låg” arbetslöshet nu. Så det blir lite av en självuppfyllande profetia. På grund av att alla följer den här modellen har vi antagligen helt i onödan hållit uppe för hög arbetslöshet under långa perioder, säger han.
Han pekar också på andra källor till inflation.
− I verkligheten behöver det heller inte alls vara lönerna som är avgörande för att driva inflationen, nu är det nog viktigare att titta på hur det ser ut med konkurrensen för varor och vinstmarginaler i diverse branscher, som dagligvaruhandeln, byggbranschen, transporter, säger Sandro Scocco.