De senaste decenniernas envetna fokus på låg inflation har byggt upp stora spänningar i ekonomin som nu håller på att lösas ut. Den har lett till att vi pumpat upp en ohållbar finansiell balansräkning och att nödvändiga förändringar i relativpriserna, läs löner, inte har kunnat ske.
Det handlar om relativpriserna på arbete mellan olika yrkesgrupper, där vissa arbetstagare systematiskt har missgynnats under lång tid av den förda politiken. Det handlar om de ”bristyrken” vi ser idag. De mest uppmärksammande är poliser, sjuk- och undersköterskor och lärare. Men det finns fler.
Den största gemensamma nämnaren är att de har finansierats med skattemedel. De offentligt anställda har kontinuerligt tappat i köpkraft relativt andra inkomstgrupper. Den låga inflationen har hindrat att det ökade behovet av poliser, sjuksköterskor och lärare mötts av ökade relativlöner.
Förutom att det svenska överskottsmålet har lagt ett ”evigt” sparbeting på all offentligt finansierad verksamhet så har det svenska industriavtalet, eller märket, som stipulerar att den konkurrensutsatta industrin ska vara ”löneledande” och sätta ett ”tak” för löneutrymmet för övriga yrkesgrupper, ytterligare byggt på denna spänning.
Priset för denna stabilitet har varit att vissa arbetstagargrupper, relativt sett, kontinuerligt har ”bestraffats”, vilket över tid medfört att de har utvecklats till ”bristyrken”.
Man kan naturligtvis, med viss rätt, säga att industriavtalet har disciplinerat den svenska arbetsmarknaden och sedan det infördes 1997 lett till goda samlade reallöneökningar, där det faktum att Riksbanken under en lång tid missade sitt inflationsmål på nedsidan har varit en viktig förklaring. Men priset för denna stabilitet har varit att vissa arbetstagargrupper, relativt sett, kontinuerligt har ”bestraffats”, vilket över tid medfört att de har utvecklats till ”bristyrken”.
Den förhärskande tesen, som även går igen i årets plakatinriktade valrörelse, att det är den konkurrensutsatta sektorn som finansierar all övrig ekonomisk aktivitet har i praktiken omöjliggjort all diskussion om detta. (Att våra pengar och därmed finansiellt sparande och vinster har sitt ursprung i ökad belåning av icke produktiva tillgångar som bostäder vill man inte förstå.) Ekonomen Lars Calmfors har försökt lyfta i frågan, men då fått Svenskt Näringslivs retoriska ”pitbullterriers” på halsen.
Men samhällsekonomin är en mera komplex biotop än att den kan delas upp i ”närande” och en ”tärande” sektorer. För det borde trots allt vara uppenbart för de flesta att utan ett fungerande rättsväsen, med sina lagvårdande poliser, vårdsystem, med sjuk- och undersköterskor, och skolsystem, med motiverade och duktiga lärare, så står även den ”konkurrensutsatta” sektorn inför mycket stora problem.
Spänningarna som skapats av låginflationspolitiken är inga unika svenska fenomen utan något som har fått allt större genomslag i den internationella ekonomiska policydiskussionen. Den brittiske ekonomen Charles Goodhart lyfter de krafter som är satta i rörelse i boken ”The great demographic reversal”, som kom ut 2020, med Manoj Pradhan som medförfattare. En av slutsatserna i boken är att den demografiska utvecklingen kommer att öka arbetstagarnas förhandlingsposition relativt kapitalägarna och därmed leda till högre inflation och högre räntor.Det senare behöver i sig inte vara negativt utan kan leda till minskad ojämlikhet och fokus på ökad produktivitet. Men vägen dit kommer att bli stökig och en hel del av den rådande ekonomiska ortodoxin kommer att behöva lämpas över bord. En insikt som borde växa fram är att penningpolitiken, som den förts under de senaste decennierna, med sitt två-procentsmål, vare sig är lämpad eller kapabel att sitta i förarsätet för att driva den ekonomiska utvecklingen. Låter det stolligt så kan man exemplifiera det med att två välrenommerade ”analyshus”, som brittiska TS Lombard och amerikanska JP Morgan har kommit till liknande slutsatser i två färska analyser.
JP Morgan skriver att vi är på väg att lämna låginflation- och lågräntetillståndet ”The Great Moderation” för det mera röriga tillståndet ”The Great Instability”.
“Arbetskraftsbrist, plus avglobalisering, plus strukturellt mer offensiv finanspolitik (inte minst genom ökade satsningar på försvar och att mildra klimatproblemen), plus åldrande befolkning (som är lika med strukturellt arbetskraftsunderskott) kommer att skifta balansen mellan kapital och arbete för första gången sedan tidigt 80-tal”, skriver TS Lombards makrochef Dario Perkins. JP Morgan skriver att vi är på väg att lämna låginflation- och lågräntetillståndet ”The Great Moderation” för det mera röriga tillståndet ”The Great Instability”.
Det ligger en hel del i dessa slutsatser. Sett ur ett kapitalmarknadsperspektiv så kan det bli förödande, för samhällsekonomin ett reningsbad. Risken är uppenbar att våra centralbanker och inte minst Riksbanken kommer att försvara den rådande ordningen, sitt låga inflationsmål, genom att höja räntorna och därmed punktera den finansiella bubblan. Det kommer att bli mycket jobbigt. Men det kommer att ta död på nyliberalismen, vilket förbättrar oddsen att vi ska se klarare framöver.