”Produktivitet är inte allt. Men på lång sikt är det nästan allt.”
Med det ökända citatet av Princetonprofessorn, tillika Nobelpristagaren Paul Krugman har många texter om produktivitet inletts. Poängen är enkel: i det långa loppet avgörs den ekonomiska tillväxten av hur snabbt produktiviteten ökar. Med andra ord, hur bra vi är på att producera fler varor och tjänster för samma mängd arbete och andra insatsvaror.
Produktivitetsutvecklingen har saktat ned i Sverige liksom många andra länder sedan finanskrisen kring 2008, vilket oroar många. Inklusive den svenska regeringen som tillsatt en Produktivitetskommission med uppdrag att lämna förslag på hur takten kan öka. I veckan lämnade kommissionen in sitt delbetänkande med 113 förslag.
Förslagen spänner vitt över flera samhällsområden, från regelförenklingar via transportinfrastruktur och bostadsbyggande till skatter. Bredden illustrerar frågans komplexitet – produktivitet är en systemfråga som inte kan åtgärdas med några enkla knep. Bland förslagen kan var och en hitta sina hissar och dissar och en debatt lär följa. Bra så, att skapa engagemang och diskussion är en del av poängen med kommissioner som denna.
Till syvende och sist avgörs produktiviteten av hur väl vi nyttjar den kompetens som finns på arbetsmarknaden och hur skickligt vi introducerar ny teknik.
Personligen tror jag mycket på förslagen som främjar omställning på arbetsmarknaden. Utbildning och bostäder är två bra exempel. Att underlätta för arbetskraft att flytta från krympande branscher till växande och mer konkurrenskraftiga har varit en bärande idé bakom vår arbetsmarknadsmodell.
Just denna arbetsmarknadsmodell hade jag gärna sett behandlas mer större omsorg. Till syvende och sist avgörs produktiviteten av hur väl vi nyttjar den kompetens som finns på arbetsmarknaden och hur skickligt vi introducerar ny teknik. Här spelar förstås samspelet på arbetsplatserna en stor roll. Hur styrs och leds verksamheten, hur ser kompetensutvecklingen ut? Hur väl inkluderas medarbetarna i utvecklingen och implementeringen av ny teknik, så att det som ingenjörerna kallar människa-datorinteraktion blir så effektiv som möjligt?
Detta kommer aldrig enbart lagstiftning och policyreformer lösa. En statlig kommission som har i uppdrag att lämna förslag till regeringen fokuserar lätt på just dessa och bortser från annat viktigt. Men inget hindrar dem att resonera kring övriga parters roll och att ge rekommendationer. Det gjorde vi i Tillitsdelegationen, då vi lämnade en rad rekommendationer till kommuner och regioner för förbättrad styrning och ledning.
Därför är min uppmaning till Produktivitetskommissionen att i sitt fortsatta arbete borra djupare i arbetsmarknadens parters betydelse för produktiviteten. Hur kan de redan existerande strukturerna för medbestämmande, kompetensutveckling och omställning förstärkas, förfinas och nyttjas fullt ut?