Det sista en generaldirektör vill är att plötsligt hamna i den långa korridor på Karlavägen i Stockholm som är det svenska kommittéväsendets hjärta. Senast var det Tullverkets generaldirektör som fick ny arbetsplats här, när regeringen ville byta ut henne innan förordnandet gått ut.
Tidningarna beskriver ibland denna korridor som ”elefantkyrkogården”. Alltså, stället dit statliga karriärer hasar för att dö. Men, min egen erfarenhet av denna korridor är snarare att det är centralbyråkraternas svar på att åka på mjukandlig retreat på en kursgård i Dalarna.
Inte estetiskt – utsikten från korridoren är inget speciellt, och några kurbitsmålningar har jag aldrig sett till här. Tvärtom, är det kalt, fult och enformigt i den långa korridoren. Den är alltså så lång, att det nog får plats två hundra rum där- alla lika stora, alla med samma design.
Gamla statsministerämnen, avsuttna ministrar och utredningssekreterare som jag själv får alltså exakt likadana, opersonliga rum, med samma standardiserade möblemang och utrustning. Med andra ord: inför Regeringskansliets Kommittéservice är vi alla lika.
De flesta kan ignorera e-postens inkorg i flera dagar.
Eventuellt finns samma egalitära tanke på vissa av Dalarnas kursgårdar. Men, den främsta retreatkänslan i korridoren kommer ändå av möjligheten till fokus.
De som jobbar på elefantkyrkogården slipper nämligen undan ganska mycket av sådant som annars kan frustrera en tjänstemans vardag. Det finns inte mycket till interna policier, obligatoriska riktlinjer eller administrativa stöddokument att förhålla sig till. Inga utvecklingsprojekt, och inte heller några obligatoriska internutbildningar. Omöjligt korta deadlines är ovanliga.
Ja, faktum är att de flesta kan ignorera e-postens inkorg i flera dagar utan att det får konsekvenser. I stället kan de flesta som sitter här koncentrera sig på själva jobbet. Vilket i en kommitté oftast innebär att utreda ett viktigt samhällsproblem, och föreslå lösningar.
Hur kan en sådan oas med fokus på det viktiga kunnat uppstå, kanske någon undrar? Förklaringen tror jag är kommittéväsendets fiffiga juridiska uppbyggnad. Varje kommitté (177 sist jag kollade) är nämligen en egen självstyrande myndighet, om än begränsad i tiden.
I en sådan liten minimyndighet, med oftast fyra-fem medarbetare, behövs inte så mycket intern byråkrati. Och som sagt, kommittéerna är självstyrande, så ingen kan tvinga på dem administrativa bördor.
Dessa samordnare är färgstarka personer, som kommer in som snöoväder i april med höganäskrus om halsen fulla med planer.
Men. Blir det inte lite tråkigt i den där korridoren, med alla dessa högfokuserade tjänstemän som sitter i sina kala rum och kontemplerar? Risken finns. Men, förr eller senare bryts tystnaden av någon nyutsedd nationell samordnare.
En regering som inte nöjer sig med att utreda problem, utan också vill försöka samordna bort dem, kan nämligen också tillsätta en kommitté som en nationell samordnare får verka inom. Det handlar oftast om sådana frågor som kräver samarbete med en lång rad organisationer – statliga, kommunala, privata.
Min erfarenhet är att dessa samordnare är färgstarka personer, som kommer in som snöoväder i april i korridoren, med höganäskrus om halsen fulla med planer på nätverk och möten och action i största allmänhet. Typiskt sett, personer som nog inte skulle stå ut så länge på ett retreat, men som i alla fall sätter färg i den långa korridoren, så länge de varar.
Hur som helst. Tidningarna har faktiskt inte HELT fel. Lukten i elefantkyrkogårdens lunchrum påminner om hur jag gissar att död elefant luktar efter ett tag. Lunchlådor, frukt och gamla tårtor går tydligen också hit för att dö, och det kan gå lång tid innan någon förbarmar sig över dessa.
Mycket längre än på någon annan arbetsplats jag varit på. Jag vet inte varför – är de flesta här så uppslukade av sitt tankearbete att de glömmer allt materiellt, eller är det för att alla bara är här tillfälligt? Frågan borde utredas. Eller ännu hellre, en samordnare tillsättas.