I Japan har fenomenet hikikomoris, unga människor som slutar gå till skolan, isolerar sig och sedan inte kommer ut i arbetslivet, länge varit ett vedertaget begrepp.
Höga prestationskrav i de japanska skolorna har angetts som en tänkbar orsak till problematiken, även om ingen riktigt vet vad det beror på. Ungefärliga siffror säger att över en miljon människor i Japan tillhör denna grupp.
Att problematiken finns i Sverige också är tydligt. Vid en genomgång kan jag konstatera att jag känner till tre barn och ungdomar i olika åldrar med långvarig problematisk skolfrånvaro, de som i dag ofta kallas hemmasittare.
Vid en koll med ett slumpmässigt urval av ett antal lärare och skolledare visar det sig att fenomenet är välbekant för alla tillfrågade. Lärarna har upplevt elever vara frånvarande på heltid eller deltid en längre tid vid ett flertal tillfällen under sin tid i yrket. Skolledarna har samma erfarenhet.
Skolfrånvaro medför isolering
Orsakerna kan vara olika till att skolfrånvaron uppstår och återföljs av en allt större isolering, men ofta finns två huvudgrupper bland de berörda barnen och ungdomarna.
I den första gruppen återfinns de som har neuropsykiatriska diagnoser som exempelvis adhd, autism och liknande. I den andra gruppen finns barn och unga med ångestproblematik eller depression. En ökad stress och press i samhället samt större barngrupper i skolan kan också ha påverkat att fler barn och unga mår dåligt.
På ett individuellt plan är det tufft för de barn och unga som berörs, men det stannar inte där. Runt varje barn finns också föräldrar, syskon och lärare som på olika sätt påverkas både av att barnet mår dåligt och av den ständiga kampen med att försöka få barnet till skolan.
Föräldrarna till dessa barn blir ofta sjukskrivna och det är inte ovanligt att de blir utbrända.
Om inget görs riskerar vi att det blir som en tsunami.
Ny bok om hemmasittare
En av dem som har uppmärksammat det ökande problemet med långvarig, problematisk frånvaro är Nadja Yllner som är författare till nyutkomna boken “Hon kallades Hemmasittare… om skolan, tårarna och kampen i hallen”. I boken skildrar hon sin dotter Lova Yllners skolfrånvaro och familjens försök att hjälpa henne. 
Nadja Yllners bild är att problemet med hemmasittare blir allt vanligare och att mörkertalet är stort.
Bara i Stockholms kommunala skolor har antalet barn med en frånvaro över 50 procent ökat med 45 procent från 2017 till 2019. Om det ser ut likadant i hela landet var 6 500 barn borta halva skoltiden 2019 och 50 000 barn borta mer än 20 procent.
– Om inget görs riskerar vi att det blir som en tsunami. Bara på min arbetsplats har jag sju kollegor med barn som inte klarat att gå till skolan, säger Nadja Yllner.
Något som försvårar möjligheten att vända utvecklingen är frånvaron av statistik.
– Dels finns ingen nationell statistik ännu och dels är det så att de undersökningar som gjorts av Skolverket och Skolinspektionen bara har tittat på ogiltig frånvaro. De barn som är hemmasittare finns inte i de siffrorna eftersom deras föräldrar har frånvaroanmält dem, säger hon.
Det blir väldigt kostsamt om vi inte tidigt sätter in åtgärder som matchar de problem som respektive elev har.
Nadja Yllner. Foto: Caroline Andersson.
En anledning till frånvaron av statistik kan vara okunskapen runt varför det är viktigt och en rädsla för ökad administration i skolorna. I höstas deklarerade riksdagen att nationell statistik behövdes och regeringen uppmanades se över möjligheterna att införa ett nationellt register över frånvaron.
Nu inväntar utbildningsminister Anna Ekström en rapport från Skolverket som ska bli klar under våren eller sommaren 2021.
Elever riskerar att förlora hoppet
Malin Gren Landell är psykolog och regeringens tidigare utredare för skolfrånvaro. Enligt henne är skolfrånvaron inte ett skolproblem utan ett samhällsproblem.
–Det blir väldigt kostsamt om vi inte tidigt sätter in åtgärder som matchar de problem som respektive elev har. Då riskerar både elev och föräldrar att förlora hoppet. Det är också viktigt med tidiga insatser. Väntar man istället för länge kan det vara väldigt svårt att få tillbaka eleven till skolan, säger Malin Gren Landell och fortsätter:
– I förlängningen kanske eleven inte går klart eller börjar gymnasiet vilket blir kostsamt för samhället, säger hon.
Att ha en nationell statistik skulle möjliggöra forskning med mer riktade åtgärder.
– Det har man gjort i andra länder som exempelvis USA. Statistik kan vara till hjälp både för skolor, rektorer och de enskilda eleverna i hur de kan främja närvaro och hindra problematisk frånvaro, säger Malin Gren Landell.
Malin Gren Landell
Fotograf: David Brohede
Ungas psykiska ohälsa ökar
Nadja Yllner menar att problemet med hemmasittare är nytt. Vid en sökning på internet har hon konstaterat att ingen sökte på ordet hemmasittare innan år 2009. I dag finns det två facebookgrupper om hemmasittare med sammanlagt omkring 8000 medlemmar.
– Nästan varje medelstor svensk skola har elever på sina klasslistor som inte dyker upp på lektionerna, säger Nadja Yllner.
Hon pekar ut några olika orsaker till att antalet hemmasittare nu blir fler.
– Användningen av sociala medier, att möjligheten till mindre grupper i skolan försvann 2011, att mer ansvar för inlärning lades på de enskilda eleverna och att den psykiska ohälsan har ökat bland unga har påverkat utvecklingen, säger Nadja Yllner.
Hemmasittare kan jämföras med utbrända
Under de senaste åren har andelen barn med olika ångestsymtom som kontaktat psykiatrin ökat lavinartat och andelen antidepressiva läkemedel i denna grupp har samtidigt skjutit i höjden.
Nadja Yllner menar att de föräldrar som har barn med hög frånvaro bör reagera. Mår barnet bra kan det fungera att försöka “putta barnet” i rätt riktning, men med ett barn som mår dåligt kommer det inte att fungera.
Nadja Yllner och dottern Lova Yllner.
Foto: Caroline Andersson.
– Jag brukar jämföra det med vuxna som är utbrända. Vi tvingar inte dem tillbaka snabbt till arbetsplatsen. Det tar tid att komma tillbaka och man måste ta små steg som gör det möjligt för barnet att lyckas, säger Nadja Yllner.
Hennes dotter mår idag bättre.
– Engagerade lärare och skolpersonal som såg och mötte henne på rätt sätt, möjlighet till skoldagar i mindre grupp och utan press samt att ta små steg i taget hjälpte henne.
Dyrt för samhället på längre sikt
För samhället innebär det enorma kostnader när ett barn stannar hemma i långa perioder från skolan.
Enligt beräkningar gjorda av nationalekonomen Ingvar Nilsson, handlar det om ungefär en halv miljon per person och år när de unga vuxna inte kommer ut i studier eller arbete.
Det utanförskap som i många fall har blivit fallet efter den längre skolfrånvaron blir dyrt för samhället. Det finns därför både samhällsekonomiska och hälsomässiga vinster att göra genom att komma tillrätta med problemet.
Många elever med hög frånvaro riskerar att inte fångas upp i de kontroller som görs.
Detta eftersom det räcker att någon kryssat i närvaro av misstag en gång på en elev under ett halvår så passerar de utan att fångas upp om gränsen satts vid att kontrollera elever som har varit borta en termin.
Ett kryss gör att de då ser ut att ha närvarat mer än de i själva verket har gjort.
Oklart när problematiken först uppstod
– Frånvaron borde kontrolleras redan vid 20 procent för att fånga upp elever och kunna sätta in åtgärder i tid, säger Martin Karlberg universitetslektor vid institutionen för pedagogik, didaktik och utvecklingsstudier vid Uppsala Universitet.
Martin Karlberg
Bild: Erik Åstrand
Han menar att det är svårt att veta hur länge problematiken har funnits.
– Att barn har stannat hemma från skolan och hjälpt till med jordbruk eller med att passa småsyskon har alltid förekommit. Likaså att avsaknad av skor eller varma kläder kan ha gjort att barn stannade hemma istället för att gå till skolan.
– Men den typen av långvarig problematisk frånvaro som vi ser i dag vet vi inte riktigt när den började, säger Martin Karlberg.
Hans bild är att skolan förr med lärare som sade vad som skulle hända, men samma uppgifter till alla och en tydligt inordnad arbetsdag passade fler elever.
Skolvärlden är inte anpassad för alla
– Skolan i dag kräver redan från tidig ålder ett större ansvar från elever för den egna inlärningen och det passar inte alla. Likaså kan större grupper och en tuffare arbetsmiljö i skolan göra att vissa elever helt enkelt inte klarar av skolmiljön lika bra, säger Martin Karlberg och fortsätter:
– Det är viktigt att inte glömma att de elever som berörs en gång var 6-åringar som gick till skolan med en liten ryggsäck och solsken i blick, säger han.
Han menar att lärarutbildningen måste utvecklas för att lärarna bättre ska kunna möta alla elever. Lärare berörs mycket i sitt av arbete med frånvarande elever, de gör allt de kan för att det ska fungera.
– Lärarutbildningen behöver i högre grad handla om pedagogisk psykologi. Det behöver bli ett bärande inslag i utbildningen hur elever lär sig och hur de mår. Sedan måste elevhälsan fungera.
– Varje skola behöver på riktigt få tillgång till skolläkare, kurator och skolpsykolog. Kommuner och huvudmän måste börja leverera och inte spara in på detta.
Ansvaret ligger inte bara på föräldrarna
För att vända utvecklingen med en allt högre frånvaro i skolan krävs flera förändringar.
Malin Gren Landell menar att det är nödvändigt att politikerna tar beslut om att skjuta till resurser.
– På så sätt kan en modell för samverkan tas fram som kan fungera i hela landet. Den kan föreslå hur barnpsykiatri, socialtjänst och skola ska samverka för att främja skolnärvaro, säger hon.
Nadja Yllner är inne på samma spår.
– Det måste finnas team i varje region som hanterar hemmasittare. Ansvaret kan inte ligga bara på föräldrarna som det ofta gör idag, säger Nadja Yllner.
Martin Karlberg menar att det är viktigt med en fungerande elevhälsa.
– Att varje skola på riktigt får tillgång till skolläkare, kurator och skolpsykolog är huvudmännens ansvar. Kommuner och friskolor måste börja leverera och inte spara in på detta, säger han.
Ur ett samhällsperspektiv blir det mycket kostsamt på längre sikt att inte ta tag i utvecklingen med hemmasittare.
Det blir också enorma kostnader för samhället sannolikt hundratals miljarder per år.
– Man slösar bort en gigantisk mänsklig resurs. Elever med hög frånvaro får svårare att ta sig in på arbetsmarknaden, de pluggar inte vidare på samma sätt och de blir i högre grad beroende av försörjningsstöd. Samhället förlorar alla de erfarenheter och all den kompetens som dessa individer har, säger Martin Karlberg och fortsätter:
– Det blir också enorma kostnader för samhället sannolikt hundratals miljarder per år. Elever som lämnar gymnasiet utan gymnasiebetyg är 26 000 om året, en del läser upp, men de 13 000 som inte gör det kostar samhället 200 miljarder per år.
– En stor del av denna summa är förlorade skatteintäkter för de här individerna hamnade utanför samhället, säger Martin Karlberg.