Dagens Nyheter rapporterar att Tesla tvingar sina anställda i Sverige att underteckna mycket omfattande anställningsavtal. För de enskilda individerna är det omöjligt att ta till sig och förstå konsekvenserna av. Förutom omfattningen finns det också stora problem med flera konkreta skrivningar i avtalen. Det handlar bland annat om en livslång sekretess gällande företaget, även efter att anställningen har avslutats.
En annan sådan skrivning slår fast att anställda inte har rätt till någon ersättning om denne uppfinner något, oavsett om det sker under eller efter arbetstid. I sin förlängning kan det innebära att rättigheterna till en diktsamling som skrivits på fritiden tillhör Tesla!
En tredje skrivning handlar om konkurrensklausuler – att de anställda tvingas betala böter om de slutar på Tesla och inom ett halvår börja jobba på ett till Tesla konkurrerande företag.
Alla får vi det bättre om marknader, även arbetsmarknaden, fungerar optimalt.
Det anmärkningsvärda med dessa skrivningar är inte att de finns med i avtalen eftersom det är relativt vanliga på svensk arbetsmarknad, utan att de i detta fall tillämpas på arbetsuppgifter som inte rör företagshemligheter. De mekaniker som IF Metalls strejk på Tesla handlar om har inte tillgång till den typ av kunskap som konkurrensklausulerna avser att fånga in.
Regelverket runt konkurrensklausuler av det här slaget är många gånger alltför otydliga, men de är av stor principiell betydelse. Det är förklaringen till att de utgör en central del av det snabbt växande ekonomiska och politiska intresset i USA och EU för konsekvenserna av bristen på konkurrens på arbetsmarknader.
Skälet till detta är enkelt: konkurrensklausuler tenderar att bidra till att pressa de anställdas löner under den nivå som hade uppstått om arbetsmarknaden fungerade som en perfekt marknad. Om så är fallet, visar forskningen att produktiviteten och antalet anställda blir lägre än vad som annars hade varit fallet, både i det enskilda företaget och i samhällsekonomin.
Och det är just detta som konkurrenspolitiken och dess myndigheter syftar till att motverka; alla får vi det bättre om marknader, även arbetsmarknaden, fungerar optimalt. En annan, konkurrensbegränsade aspekt av arbetsmarknaden handlar om att beakta hur löner och villkor kan komma att påverkas när två företag annonserar ett samgående.
Ett exempel på detta är att den amerikanska konkurrensmyndigheten nyligen för första gången förbjöd ett samgående, med argumentet att risken var stor att författarnas ersättning skulle pressas nedåt när två bokförlag skulle bli ett. Vi ser även embryon till liknande politik på andra håll – till exempel i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Finland – men fokus har då legat på andra konkurrensbegränsande åtgärder, i form av företag som samarbetar för att hålla nere löner och villkor, eller att de lovar varandra att inte konkurrera om varandras medarbetare.
Som ett tecken på det ökade politiska intresset har EU i höst gjort sina första oannonserade inspektioner på företag som de misstänker samarbetar för att hålla de anställdas löner nere. Kärnan i detta arbete är att säkerställa rimliga löner och villkor för plattformsarbetarna. En annan konkurrensrelaterad aspekt av arbetsmarknaden handlar om att affärsmodeller som bygger på franchise inte ska baseras på avtal som håller tillbaka de anställdas löner, eller där franchisetagarna har kommit överens om att inte konkurrera om varandras medarbetare.
De konkurrensklausuler som finns i de Teslaanställdas anställningsavtal passar således mycket väl in i en bredare politisk rörelse i riktning mot att förbättra konkurrensen på arbetsmarknaden. Sverige släpar efter i detta avseende.
Är Konkurrensverket redo för detta helt nödvändiga perspektivskifte?
Därför vore det önskvärt att Konkurrensverket – i linje med USA:s och EU:s konkurrensmyndigheter – offentligt inskärper att även arbetsgivarnas konkurrens om löntagarna är en central aspekt av den samhällsekonomiska effektiviteten. I ett sådant uttalande bör inte bara konkurrensklausuler, olagliga samarbeten mellan arbetsgivare, plattformsarbete och franchisemodeller stå i centrum.
Det handlar minst lika mycket om att ur ett bredare perspektiv förbättra löntagarnas, individuella och kollektiva, förhandlingsposition. I detta ligger inte bara en hög facklig organisationsgrad, utan också den centraliserade lönebildningens avgörande bidrag till att höja löntagarkollektivets löner och upprätthålla löneandelen i ekonomin. Trots detta tycks inte svensk ekonomi vara skyddad från det faktum att lönerna alltför ofta ligger under den marknadsklarerande nivån.
Men det handlar också om infrastrukturinvesteringar som bidrar till att utvidga de regionala arbetsmarknaderna och förbättrade möjligheter till distansarbete. Det handlar om aktiv arbetsmarknadspolitik, livslångt lärande, fungerande pendeltåg, flyttbidrag och byggandet av fler hyresrätter.
Den bakomliggande tanken är enkel: ju fler potentiella arbetsgivare de anställda har, desto större är möjligheten att förhandla sig till en högre lön. Och ju högre lön, desto mer effektivt fungerar arbetsmarknaden och samhällsekonomin.
Är svensk konkurrenspolitik och Konkurrensverket redo för detta helt nödvändiga perspektivskifte?