”Hundratusentals timmar övertid, flyttad semester och underbemanning. Sju av tio kommuner uppger att de har brist på personal i äldreomsorgen”. Det kunde man läsa i ett reportage i tidningen Kommunalarbetaren (KA) i början av året.
Bara några dagar tidigare hade Inspektionen för vård och omsorg (IVO), kommit med sin årsrapport. Den låter bitvis mer som en teaser för ett avslöjande i Uppdrag granskning: Personal som ”inte kom fram med defibrillatorn till en person med hjärtstopp eftersom patienter vårdas i korridoren”.
”Patienter utrustas med grytlock och bjällror för att kunna påkalla personalens uppmärksamhet”.
För den som velat lyssna, har sådana rapporter och rop stått som spön i backen. De ovan nämnda kom alltså tidigt i år, när regeringens första budget börjat gälla. Där underfinansieras kommunsektorn med 8–10 miljarder, i förhållande till vad Sveriges kommuner och regioner (SKR) beräknar behövs enbart för att behålla gällande nivå, givet en åldrande befolkning.
Politik är att välja. Och sannerligen, har det gjorts rejäla val här.
Den fortsatta pressen har varit mycket förutsägbar. Ovanpå det kommer tyngden från inflationen. Den påverkar bland annat genom egna räntekostnader, i ett läge när staten skjuter över ansvar och skulder, genom särskilt höga prisökningar för el/drivmedel (kollektivtrafiken; regionerna) och mat (skolor/äldreomsorg; kommunerna), och genom pensionsskulder som växer med ränta och prisindex.
Politik är att välja. Och sannerligen, har det gjorts rejäla val här. Dock sällan uttryckligen förelagda svenska väljare.
Personalbrist i över 30 år
Resursbristen inom välfärden har organiserats fram systematiskt. Skillnader har förvisso funnits mellan enskilda år beroende på regeringars politiska färg och dagsform. Men den underliggande tendensen har nu i drygt trettio år varit framtvingad personal- och därmed tidsbrist.
Under dessa år har Sverige blivit ett väsentligt mycket rikare land. Den rikedomen är också dramatiskt mycket mer ojämnt fördelad. En med detta tätt sammanvävd utveckling är fördelningen mellan offentlig och privat konsumtion – det som passerar genom demokratiska politiska beslut och det som passerar genom privata löne-, spar- och aktiekonton.
Man kan rabbla olika siffror som indikerar olika aspekter av den här breda tendensen. Men ta den nätta siffran 500 miljarder som en tydlig indikator. Ungefär så mycket mer hade funnits för den offentliga sektorns utgifter – per år! – om deras storlek i relation till ekonomins samlade storlek (BNP) hade varit densamma som på 1980-talet.
500 miljarder som varje år inte fördelas med målet att stärka den gemensamma välfärden – den som ska erbjudas efter behov snarare än köpkraft, där vi får vara människa och medborgare snarare än kund och konsument.
Det gör skillnad. Stor skillnad.
På politikens och byråkratins kommandohöjder växer alltså en tilltro till magi å de underordnades vägnar.
Den synliga effekten är pressen på den personal som ska realisera välfärdstjänsterna. De förväntas göra mer – i arbeten där själva mötet, tiden, omtanken utgör den kvalitativa tjänsten.
De politiskt framorganiserade, kroniska tillkortakommandena möts så med besvärjelser om ”effektivisering”; genererar konsultarvoden och inspirationsföreläsningar. ”Vi måste försöka hitta sätt att hantera äldreomsorgen så att det kan vara drägliga arbetsförhållanden och bra kvalitet men inte mer personal”, säger en chefstjänsteman på SKR i KA:s reportage. På politikens och byråkratins kommandohöjder växer alltså en tilltro till magi å de underordnades vägnar.
Under ytan uppstår och betalas kostnader som inte kan marknadsprissättas. Inom välfärdstjänsterna, särskilt kvinnodominerade omsorgsyrken, betalar de anställda med nedslitna kroppar och psyken, utan att kompenseras med (pensionsgrundande) lön.
I nästa steg leder detta till att människor snarare lämnar än söker sig till dessa yrken, om det ändå ska rekryteras. Så fungerar reala resurser – och förslösandet av dem. Sparade nominella pengar i statskassans ”lador” avkastar inte sjuksköterskekompetens.
Hur förvrider det i grunden vår uppfattning?
Och så måste vi ställa oss frågan: Vad kostar egentligen förlusten av trygghet och tillit? Vad är den samhälleliga effekten av att den gemensamma välfärden upplevs som kantstött, jäktad, garanterat otillräcklig?
Hur förvrider det i grunden vår uppfattning om vad ett välfärdssamhälle är, vad vi förmår göra för varandra, på vilka områden i livet vi måste hävda vårt värde genom betalningsstyrka.
Uppskjutna duschar i äldreomsorgen, kundorienterade friskolechefer som hetsar till betygsinflation, ångestframkallande köer i cancervården, psykologer som blir sjukskrivna av stressen att inte räcka till.
Allt detta medan ett smalt skikt av kapitalägare får njuta förmånen av att leva i ett skatteparadis.
Om inte detta vägval, med oundvikliga och kännbara resultat för varenda en som lever i det här samhället, ska vara föremål för intensiv politisk debatt – vad ska, egentligen?