Vid lunchtid den 4 januari i år hade de högsta cheferna i Storbritanniens börsbolag redan tjänat ihop en genomsnittlig arbetares årslön. Två och en halv dag tar det alltså för en brittisk börs-vd att håva in lika mycket som en vanlig anställd tjänar på ett helt år.
Beräkningarna har gjorts av tankesmedjan High Pay Centre. Medianlönen för de högsta cheferna ligger kring 4 miljoner pund per år, drygt 45 miljoner kronor. Det kan jämföras med medianlönen för en genomsnittlig anställd på 28 800 pund, ungefär 320 000 kronor.
Theresa May gick till attack mot företagen som betalar sina vd:ar oskäligt höga löner och beskrev dem som ”kapitalismens onda ansikte”.
De allt större löneklyftorna har väckt debatt i landet. Härom veckan gick landets premiärminister Theresa May till attack mot företagen som betalar sina vd:ar oskäligt höga löner och beskrev dem som ”kapitalismens onda ansikte” som ”undergräver förtroendet för landet”. Kort därefter lade den konservativa Toriesregeringen fram ett antal förslag för att komma till rätta med problemet. Bland annat vill regeringen öka transparensen när det gäller just toppchefernas löner. Från och med juni nästa år måste börsnoterade företag i Storbritannien redovisa kvoten mellan högsta chefens lön och medellönen på företaget och därtill motivera skillnaden. Och om mer än en femtedel av aktieägarna motsätter sig chefernas löner hamnar dessa företag i ett särskilt register.
Landets fackförbund har dock dömt ut förslagen som otillräckliga.
”Detta är långt ifrån Theresa Mays löfte om att slå tillbaka mot företagens måttlöshet”, säger Frances O’Grady, ordförande för den brittiska fackliga centralorganisationen TUC i ett pressmeddelande.
Len McCluskey, ordföranden för landets största fackförbund Unite, menar att redovisningsplikten inte kommer att leda till någon minskning av löneskillnaderna och kallar förslaget både ”otillräckligt” och ”till och med förolämpande”.
”Storbritannien är ett av de mest ojämlika utvecklade länderna. För många på toppen får ofattbart höga löner och guldkantade pensioner medan arbetarna som gjort dem så rika kämpar allt mer för att få det att gå ihop”.
LO: förslaget otillräckligt
Även i Sverige har löneskillnaderna uppmärksammats.
LO släpper varje år en rapport – Makteliten – där man tittar på just skillnaden mellan vd:ars taxerade inkomst och en genomsnittlig industriarbetarlön. Och även i Sverige har lönegapet växt sig allt större. 1980, då inkomstskillnaden var som minst, tjänade 50 vd:ar på svenska storföretag i genomsnitt 9 gånger mer än en industriarbetare. 2015 hade siffran ökat till 54 industriarbetarlöner.
– Detta är en utveckling vi ser i flera länder, inte bara i Sverige och Storbritannien, säger Anna Almqvist, LO-ekonom.
Inte heller hon tror att Toriesregeringens förslag kommer leda till någon större förändring.
– Visst är det bra att man ökar transparensen som ett första steg. Att företagen nu måste redovisa löneskillnaden gör att människor blir medvetna om klyftan och möjliggör en öppen debatt men det löser inte problemet med löneskillnaderna.
Anna Almqvist exemplifierar med att svenska börsnoterade företag sedan 2002 enligt lag måste redovisa vd:n ersättning i årsredovisningen.
– Trots det har vi inte sett någon dämpande effekt på de högsta chefernas löner.
För att på allvar vända utvecklingen med de växande löneklyftorna krävs fler åtgärder, menar Anna Almqvist.
– Det handlar exempelvis om öka arbetstagarinflytandet och kombinera detta med hårdare beskattning av kapitalinkomster.