Jag är så omåttligt nyfiken på var den svenska hybrisen kommer ifrån. Ni vet den där hybrisen som gör att vi kan gå runt med en självbild av att vi är toleranta och ömma människoälskare som i princip uppfann demokratin, samtidigt som vi säljer vapen, skickar barn till krigszoner mot bättre vetande och är rysligt bra på att diskriminera på hemmaplan.
Här hemma börjar skiten bli för omfattande för mig att kunna hantera på ett sunt sätt.
Hade jag inte älskat svenskt kranvatten, svensk mjölk och allemansrätten så mycket hade jag antagligen letat efter något trevligare land att emigrera till. Tyvärr har det blivit inbördeskaos igen där mina föräldrar kommer ifrån (samma plats som vi tycker de syriska flyktingarna ska hålla sig till i stället för Europa), annars hade jag kanske stuckit dit en vända. För här hemma börjar skiten bli för omfattande för mig att kunna hantera på ett sunt sätt. Och då är jag ändå en sån där resursstark person med säkerhetsnät och alla förutsättningar att stänga av allt som är jobbigt och tragiskt i min omgivning om jag så skulle vilja.
Egentligen känns det konstigt att skriva ut allt som bekymrar mig med det här landet. Jag vet inte hur många före mig som har konstaterat allt som är riktigt skevt, som vi i rika och ”civiliserade” Sverige i varje fall borde ha en ambition att ändra på. Som det här med Afghanistan. Hur många gånger ska det behöva konstateras att vi inte kan utvisa människor dit innan vi slutar? Hur många barn ska behöva skada sig själva på våra asylboenden eller sprängas i Kabul för att vi ska förstå hur allvarlig situationen är?
I så många artiklar ställs aldrig frågan: Hur går det egentligen med den omfattande diskrimineringen och vad gör ni för att råda bot på den?
Och det här med diskrimineringen. I det ack så respektfulla Sverige får vi gång på gång skäll av såväl FN som OECD för vår förmåga att diskriminera utlandsfödda på arbetsmarknaden. I nyhetsrapporteringen lyfts då och då att det tar runt sju år för en utlandsfödd att etableras på svensk arbetsmarknad. I så många artiklar ställs aldrig någonsin frågan till ansvariga politiker: hur går det egentligen med den omfattande diskrimineringen och vad gör ni för att råda bot på den? Skulle ni annars vilja bekräfta ifall vi lever i en psykotisk drömvärld där det helt plötsligt är extremt långsökt att koppla ihop diskriminering på arbetsmarknaden med hinder på arbetsmarknaden?
Nej, i stället är det samma saker som diskuteras om och om igen. Borde vi sänka lönerna? Ska vi ge dem lägre kvalificerade jobb? Eller vänta – ska vi sänka lönerna? Frågade någon nu om vi ska sänka lönerna? Hur som helst, ska vi kanske ge dem lägre kvalificerade jobb och sen tänker vi inte mer på saken?
Jag vet inte hur många gånger jag önskat att min far lyckats fly till något annat land som hade behandlat honom bättre.
Sättet vi behandlar och pratar om människor som kommer hit får mig att må illa. Jag vet inte hur många gånger jag önskat att min far lyckats fly till något annat land som hade behandlat honom bättre. Han är en av så många som flytt från en rasism rakt in i nästa. Och sen ska vi vara tacksamma. Vi ska vara tacksamma för att rasismen här i varje fall inte är direkt dödlig utan bara en ständigt pågående kränkning av vår värdighet. Vi ska vara tacksamma för att vi lever under en regering som skruvar sig vid blotta tanken på att ta emot människor i nöd.
Vem har någonsin ens påstått att det skulle vara enkelt eller bekvämt att ta emot så många vuxna och barn på en gång? Mig veterligen: ingen. Men att tala om det som att det är något av det värsta som hänt i mannaminne och sen behandla traumatiserade människor som ett besvär i tacksamhetsskuld … det vittnar om en typ av hybris som övergår mitt förstånd.
Jag funderar på att kasta mig in i den totala rotlösheten och aldrig mer tala om Sverige som ett ”vi” skapat av ”oss”.
Hur det har kunnat uppstå i Jantelandet Lagom är för mig ett mysterium. Eller så är det fullkomligt logiskt att Jantelandet Lagom varit ett utmärkt förkläde för oss att gömma och göda den här enorma hybrisen bakom. Oavsett börjar det bli obehagligt till den grad att jag funderar på att en gång för alla kasta mig in i den totala rotlösheten och aldrig mer tala om Sverige som ett ”vi” skapat av ”oss”.