På senaste tiden har jag med en viss sorg tänkt på hur allt fler verkar vilja klassa 90-talisterna som Den Lata och Bortskämda Generationen. Jag vet såklart att jag egentligen inte borde bry mig om det. Som jag själv konstaterar tillsammans med min vän och kollega Moa Lundqvist i vår föreställning om generationsforskningen på 90-talister: begreppet lat är en catch phrase inom generationsforskningen som har använts mot alla generationer i hela mänsklighetens historia.
Ni har säkert hört det förut. Någon av er kanske har läst generationsforskningen som visar att 90-talister framförallt vill ha roligt och bli bäst på det de tycker om – men inte genom att jobba lika hårt som sina föräldrar. Andra av er har säkert hört eller läst om hur 90-talister verkar tycka att andra ska vara tacksamma över att de har kommit till jobbet. Ett jobb en rimligtvis borde vara tacksam över att ha fått över huvud taget (muttrar någon född senast 1989).
Jag är fullkomligt övertygad om att jag först och främst ska sträva efter min egen inre lycka och göra det jag älskar
Som 90-talist kan jag vänligen avböja offerkoftan och öppet erkänna att det är precis så jag känner. Jag är fullkomligt övertygad om att jag först och främst ska sträva efter min egen inre lycka och göra det jag älskar – inte bara bäst utan även effektivt. Jag vill inte behöva arbeta mer än nödvändigt och personligen hör jag ingen negativ klang i ordet lat.
Om denna känsla verkligen finns hos fler 90-talister än mig själv och i forskningsrapporterna väcks här en viktig fråga; speglas detta av sig i verkligheten? Många känner nog på sig att svaret är: nja. Vi vet att 90-talister jobbar halvt ihjäl sig även om villkoren är långt mer än oschyssta, vi tar ofta på oss fler jobb än vi klarar av och vi är inte sällsynta i debattartiklarna om utmattningssyndrom.
En diff mellan känsla och verklighet, alltså. Själv tror jag det här beror på att vi 90-talister är århundradets största gruppering av arbetskritiker. Problemet är bara att vi inte vet 1) vad arbetskritik är, 2) att vi är arbetskritiker och 3) att det inte är ett brott mot naturlagarna att kritisera rådande arbetssystem.
Vi föddes in i en historia av mödosamt arbete och en ännu mer mödosam indoktrinering i att älska arbetet.
Det är lätt att kalla någon som vill jobba mindre och i första hand vårda sin andliga odling för lat. Men i ett effektiviserat samhälle borde väl det vara den allra mest logiska ambitionen? 90-talisterna är knappast blinda inför sin omvärld och all teknologi som avlastar oss i dag. Men vi vill inte avlastas för att ligga och sova hela dagarna (om det inte är så en fungerar som bäst), utan för att kunna följa våra drömmar såklart!
Det här låter avskyvärt klyschigt och rasande enkelt, vilket det är i teorin. Problemen uppstår i praktiken därför att vi aldrig någonsin har fått lära oss hur en inte arbetar för arbetandets skull. Vi föddes in i en historia av mödosamt arbete och en ännu mer mödosam indoktrinering i att älska arbetet. Även om – eller antagligen på grund av att – det ofta eller alltid gjorts för någon annans räkning.
Resultatet blir således en generation som alla har (är) sina egna bolag och visioner men som inte vet att reglera sin arbetade tid
Resultatet blir således en generation som alla har (är) sina egna bolag och visioner men som inte vet att till exempel reglera sin arbetade tid även om arbetet är jätteroligt, självvalt och givande. En generation som vill arbeta flexibelt men som inte fått lära sig att det finns en flexibilitet som utgår från hur du själv arbetar som bäst och en annan flexibilitet som innebär att din arbetsköpare sms-terroriserar alla kollegor till någon nappar på att jobba i dag/i kväll/i natt. Till slut har vi jobbat oss raka vägen in i väggen utan att förstå hur det kunde hända när det bara var jobb som kanske till och med var roligt.
Så, visst kan det vara så att 90-talisterna verkligen är den lata generationen. En historisk succé i så fall! Ser vi på hur världen runtom kring oss har utvecklats är det kanske dags för äldre generationer att ansluta sig till den inställningen. Eller i varje fall börja problematisera den rådande.