I den på goda grunder hyllade Netflix-serien Orange is the new black, befinner sig karaktärerna på kvinnofängelset Litchfield. En avgörande del av utvecklingen är att fängelsets drift privatiseras, vilket medför att ytterligare umbäranden för de intagna genererar profit för skrupellösa ägare på tryggt avstånd.
Medan fängelsepopulationen har svällt, har det också vuxit fram en lukrativ business
USA är det land i världen som låser in störst andel av sin befolkning. Starten för en extrem ökning av siffrorna sammanfaller med nyliberalismens genombrott i skiftet mellan 1970- och 80-talet. Sedan 1980 har antalet amerikaner i fängelserna fyrdubblats och är nu uppe i svårgreppbara 1,5 miljoner. Kombinationen av växande sociala klyftor, nedmonterad välfärd, repressiv narkotikapolitik, djupgående rasistiska strukturer och reaktionär moralideologi som retorisk inpackning har varit explosiv.
Medan fängelsepopulationen – och därmed de offentliga kostnaderna för fängelsesystemet – har svällt, har det också vuxit fram en lukrativ business runt inlåsningen av människor. En bra bit över en miljon människor levereras nu genom det offentligas hårdhänta försorg som profitbas till kommersiellt drivna fängelser.
För affärsmodeller där det offentliga står för inslussning av pengar, finns särskilda incitament att ”investera” i politiska beslut
Några månader före det amerikanska presidentvalet förra året gav dock justitiedepartementets generalinspektör ut en rapport som visade vad många givetvis redan visste – att privata fängelser exempelvis präglas av betydligt mer våld från och mot personal, dito sämre tillgång till hälsovård. Så kan man erbjuda lägre kostnader vid upphandlingar. Det lockar budgetpressade myndigheter – även om de kanske förstår att kostnaderna i sin helhet av att pressa priserna, kan bli betydligt högre på sikt.
Mot bakgrund av rapporten utfärdade vice justitieminister Sally Yates i augusti 2016 en order om att den federala outsourcingen till privata fängelser skulle börja fasas ut. Människorättsorganisationen ACLU kallade beslutet för ”viktigt och banbrytande”. Aktierna för fängelseindustrin stöp på börsen.
Det är lättare att höja på ögonbrynen åt saker som händer over there, än att se problemen på hemmaplan
För affärsmodeller där det offentliga står för inslussning av pengar, finns det särskilda incitament att ”investera” i politiska beslut. Både före och efter valet av Donald Trump till president har fängelseindustrin varit väl framme. Bara en månad efter hans inträde i Vita huset drog den nye justitieministern Jeff Sessions tillbaka ordern om utfasning. I slutet av februari kunde CNN rapportera om att aktierna för fängelsebolagen gått upp runt hundra procent sedan Trumps seger.
I Sverige ter sig nog den amerikanska synen på privata fängelser extrem för de flesta, även om Moderaterna då och då har varit inne på att öppna upp för mer av sådant. Men det är lättare att höja på ögonbrynen åt saker som händer over there, än att se problemen på hemmaplan.
Här är det den fria dragningsrätten på resurser som avsetts till vård, skola och äldreomsorg som lockar storkapitalet
I Sverige – med en relativt väl utbyggd offentligt finansierad välfärd – är det inom andra områden som liknande kommersiella incitamentsstrukturer har byggts upp. Med motsvarande politiska implikationer. Här är det den fria dragningsrätten på resurser som avsetts till sjukvård, skola och äldreomsorg, som lockar storkapitalet. Och då blir mångmiljonbelopp som satsas på politisk lobbying bara en affärskostnad med potentiellt extremt hög avkastning.
Ägarna i de amerikanska fängelsebolagen behöver inte gilla allt tokeri som Donald Trump hittar på. Men deras kommersiella egenintressen lockar dem till den reaktionära politiska rörelse som Trump går i bräschen för.
Det svenska exemplet med uppvaktningen av Sverigedemokraterna är ett närmast övertydligt exempel
På liknande sätt har vi i stora delar av Europa sett hur kapitalintressen orienterar sig mot och bidrar till högerpopulistiska strömningar, särskilt när dessa kan hjälpa till att säkra stöd för offentliga överföringar. Det svenska exemplet med uppvaktningen av Sverigedemokraterna från Svenskt Näringsliv och Almega, för att försöka säkra fortsatt vinstläckage från välfärdssektorn, är ett närmast övertydligt exempel.
Det blir kanske inte en lika fängslande Netflix-serie av det, men de politiska stridslinjerna och drivkrafterna är väldigt lika. Och vikten av att landa på rätt sida av trumpismen också stor i ett svenskt sammanhang.