Så sitter jag då här igen, med en känsla av avund och skam efter att ha läst ett positivt och fint Facebookinlägg. Mitt flöde är fullt av människor som glatt ropar ut hur kul det är att gå på språkcafé, vara volontär på asylboende eller delta i andra aktiviteter för nyanlända. De berättar hur härligt och spännande det är att lära känna människor från en annan kultur, smaka deras mat och dansa deras danser.
”Det är inte särskilt kul att umgås med människor som är alltför annorlunda än jag själv.”
Jag vill också vara en sådan där människa, som enkelt och energiskt hoppar in i nya sammanhang och njuter av nya kontakter. Men det är jag inte.
För mig är det en ansträngning att träffa nya människor. Det är skönast att umgås med de som känner mig väl och som jag kan prata fritt med, utan oro för att bli missförstådd. Det är inte särskilt kul att umgås med människor som är alltför annorlunda än jag själv. Det är dessutom jobbigt att vara i sammanhang där jag hela tiden måste vara noga med att prata sakta och tydligt och använda enkla ord.
”Den bild som förmedlas är oftast att det är kul och givande att engagera sig.”
Jag önskar att det vore på ett annat sätt, men det är det inte. Och jag vet att jag inte är ensam om att känna så.
Det pratas ganska sällan om det här. Den bild som förmedlas är oftast att det är kul och givande att engagera sig. Delvis beror det nog på att de flesta som är engagerade faktiskt känner så, för att de är den sortens människor. Delvis kan det nog finnas en poäng i att framställa det så, för att enklare få fram volontärer, praktikplatser och så vidare.
”Samtidigt behöver förståelsen öka för att integrationen inte kommer att fixas på något enkelt sätt.”
Men risken finns att man samtidigt missar att nå fram till personer som inte känner igen sig i den bilden. Den positiva bilden kan också göra att många går in det hela med fel förväntningar och därför snabbt försvinner igen. För det är ju inte bara kul. Att umgås med en främmande människa utan gemensamt språk är inte enkelt alla gånger. Det händer dessutom att man helt misslyckas och det kan lätt leda till dåligt samvete. Inte heller det en skön känsla.
Samtidigt behöver förståelsen öka för att integrationen inte kommer att fixas på något enkelt sätt. Med många tusen nyanlända som behöver lära sig svenska och få in en fot på arbetsmarknaden så står samhället inför en enorm utmaning. Ser man på hur många jobb det ändå finns som inte tillsätts så kan man också se det som en möjlighet. Hursomhelst kommer det att krävas ansträngningar från betydligt fler än Arbetsförmedlingens etableringshandläggare och de nyanlända själva för att lösa det här. Fler måste känna ett ansvar och göra en samhällsinsats för integrationen. Oavsett om man tycker att det är kul eller inte.