Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Enkla jobb åt ”enkla” människor lika fel i dag Argument för enklare och lågavlönade jobb bygger på förlegade högerdogmer, enligt Ali Esbati. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Krönika Enkla jobb åt ”enkla” människor lika fel i dag

Krönika Tonläget i en riksdagsdebatt om ekonomisk politik 2017 påminner Ali Esbati om 1930-talet. Man vill ha "enkla jobb" till förmodat "enkla" människor och lägre skatter. Kärnan i högerns klassbetingade utvecklingspessimism tycks knappt ha förändrats.
22 Jun 2017

I början av 1930-talet pågick över hela världen politiska och ekonomiska konvulsioner. De nattståndna idéerna om självreglerande marknader ifrågasattes. Liberalen Keynes medverkade till att stegvis ändra sättet att se på finans- och penningpolitik.

I Sverige var arbetslösheten, som skjutit i höjden efter börskraschen 1929, fortsatt mycket hög. Först under andra halvan av decenniet kom den ned till cirka tio procent. Stora arbetskonflikter ägde rum. 1931 blev arbetare som demonstrerade till stöd för en strejk beskjutna och dödade av militär trupp i Ådalen. Socialdemokraterna kom till regeringsmakten 1932 och skulle i princip regera obrutet till 1976. De stora inkomstklyftorna skulle minska, den ekonomiska politiken syfta till – och lyckas väl med – full sysselsättning.

Mycket av dåtidens sociala normer och politiska retorik känns idag främmande. Men inte allt.

Det ska vara ”enkla jobb” – alltså tunga och lågavlönade – åt förmodat ”enkla” människor.

I Nationalekonomiska föreningens jubileumsbok av 1977 återges några brev som Marcus Wallenberg (1864-1943) utväxlande 1933, med svensk krispolitik som tema. Wallenberg var en tung ekonomisk makthavare och internationellt aktiv i bank- och finanssammanhang. Han skriver först till sin vän i London, gruvkapitalisten Henry Strakosch, som han samarbetat med i Nationernas Förbund. Wallenberg söker stöd för sin skepsis mot Keynes idéer. De går emot den uppfattning Wallenberg delar med de flesta av dåtidens ekonomer – att arbetarlönerna bör sänkas och offentliga investeringar undvikas.

Wallenberg oroar sig för att den svenska regeringen, ”a socialist one”, är okunnig och när ”någon barnslig idé om möjligheterna att dränera de välbeställda klasserna i tron att de både kan äta gåsen och få den att lägga ägg”. Den vill ”låna en enorm summa pengar och sätta igång offentliga arbeten i stor skala” [mina översättningar från engelskan]. Detta vore ”ett slöseri med pengar. Desto mer då löner ska ”utbetalas i enlighet med fackförbundens tariffer”. Men, klagar alltså Wallenberg 1933, löner i svensk industri är ju ”redan alldeles för höga”, varför en sådan politik skulle ”dämpa den nödvändiga anpassningen av lönerna till nuvarande villkor”.

En rad andra risker räknas också upp, inte minst högre skatter, vilka skulle ”förhindra återupplivandet av entreprenörsandan”. Skriver alltså Marcus Wallenberg 1933 – inte Almega 2017.

Produktiviteten växte i takt med att de ”enorma” skatterna höjdes.

Strakosch verkar dock övertygad om att Keynes idéer är spännande och lovvärda. Wallenberg skriver då direkt till Keynes. Med stor respekt framför han likväl kritik mot att idéerna skulle fungera i Sverige. Här är nämligen skatterna ”enorma” – de hade då krupit upp över tio procent av BNP, att jämföra med dryga femtio i slutet av 1980-talet. Och samtidigt: ”Allting är gjort här. Vi har […] de finaste av skolbyggnader, fattighus, sjukhus, fiskehamnar etc. Slum finns inte i svenska städer. Bostäderna är moderna, och åtminstone i Stockholm alltför extravaganta. Landet översköljs av studenter, tidningar och böcker”.

Arbetarrörelsen förmådde nu likväl – i konflikt och kompromisser – pressa fram en annan politik än den som Wallenberg och hans samhällsklass såg som den enda rimliga. Entreprenörskap och industrikraft blomstrade. Produktiviteten växte i takt med att de ”enorma” skatterna höjdes. Arbetslösheten trycktes nedåt. Människor som från Wallenbergs horisont föreföll osynliga, klev fram politiskt, tog studenten i väsentligt större skaror, byggde sig och andra bättre bostäder och sjukhus.

Kärnan i högerns klassbetingade utvecklingspessimism framträder närmast orörd.

Men lyssna på en riksdagsdebatt om ekonomisk politik idag, eller läs någon rapport från arbetsgivarorganisationen eller dess tankesmeder, och kärnan i högerns klassbetingade utvecklingspessimism framträder närmast orörd.

Det ska vara ”enkla jobb” – alltså tunga och lågavlönade – åt förmodat ”enkla” människor. Skattesänkningar ska kittla entreprenörsandan och göda gässen som förmodas lägga guldägg. Investeringar ska överlämnas åt marknadens vise män. Fackföreningar ska veta hut. Det var fel då. Det är 75 år och en produktiv välfärdsstat mer fel nu. Låt oss slippa dras med dessa dogmer och istället utforma ekonomisk politik för en ljusare framtid.

22 Jun 2017
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.