Konsten att hantera sina fördomar Fördomar ses som negativt, samtidigt använder vi dem för att minimera risker, skriver Johanna Jönsson. Till exempel när vi undviker att gå i mörka gränder med okända män. Foto: Jessica Gow/TT.
Krönika

Konsten att hantera sina fördomar

krönika Problemet med fördomar är precis vad det låter som, att människor riskerar att bli dömda på förhand. Men ibland är de också till för att minska risker i livet. Frågan är hur man balanserar mellan riskminimering och negativa effekter, skriver Johanna Jönsson i sin krönika.
1 jun 2017 | 14:36
+1
0
+1
1
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Häromdagen fick jag veta att jag befinner mig i fördomen. Mannen som hävdade det befann sig själv i tidiga ålderdomen och han beskrev det som fantastiskt skönt att ha gått in i nästa fas.

Eftersom jag själv har svårt att förlikas med det faktum att jag har lämnat ungdomen bakom mig och gått in i medelåldern så borde jag kanske välkomna en alternativ benämning på 30- till 60-årsåldern, men just fördomen känns inte sådär jättekul. Att vara fördomsfull ses ju av de allra flesta som något negativt.

Vår benägenhet att samla på oss fördomar har även en annan funktion, nämligen att få oss att undvika risker.

Men vår benägenhet att samla på oss fördomar har såklart även en annan funktion, nämligen att få oss att undvika risker. Mannen menade dock att när man har fyllt 60 år så kan man släppa sina fördomar eftersom man har mindre att förlora på att utsätta sig för fara. Under barndomen och ungdomen, däremot, så har man inte samlat på sig tillräckligt med information för att förstå vad som eventuellt kan vara skadligt.

Den allmänna definitionen av en fördom är enligt Wikipedia ”ett förutfattat antagande om någon eller något, grundat på en tillämpning av en stereotyp uppfattning om en grupp som den, eller det, som är föremål för fördomen anses tillhöra”.

Relativt få skulle kalla mig fördomsfull för att jag undviker att gå in i mörka gränder tillsammans med okända män

Trots den definitionen skulle nog relativt få kalla mig fördomsfull för att jag undviker att gå in i mörka gränder tillsammans med okända män eller för att jag automatiskt snabbar på stegen ifall en man går bakom mig på vägen hem. Många skulle nog till och med hävda att det är klokt av mig. Kanske är det för att den stereotypa uppfattningen om män faktiskt bygger på någon typ av fakta, som att män är starkt överrepresenterade i brottsstatistiken.

Nationalencyklopedins definition är i så fall mer träffsäker då en fördom beskrivs som en ”sakligt ogrundad (men spridd) uppfattning”. Samtidigt innebär ju brottsstatistiken för gruppen män knappast att jag har en sakligt grundad uppfattning om den enskilda mannen som går bakom mig på vägen hem.

Människor tenderar att gradvis utvecklas i den riktning som andras förväntningar stakar ut.

Problemet med fördomar är precis vad det låter som, att människor riskerar att bli dömda på förhand. Att bli behandlad utifrån någon annans fördomar och inte utifrån den man är kan vara otroligt frustrerande och ibland rakt av skadligt. Människor tenderar också att gradvis utvecklas i den riktning som andras förväntningar stakar ut.

Det här vet till exempel lärare på skolor med låga resultat. Det gäller att orka fortsätta ha höga förväntningar på varenda elev, även om statistiken på gruppnivå och den tidigare erfarenheten indikerar stor risk för besvikelse. Detsamma brukar diskuteras när det kommer till polisens arbete. Om människor som ser ut på ett visst sätt känner sig misstänkliggjorda, trots att de inte gjort något, minskar tilltron till samhället och risken ökar för att man blir den som man förväntas vara.

Eller är det egentligen så att vi alla skulle må bättre av att bete oss som om vi redan befann oss i ålderdomen?

Frågan är om vi kan hitta en vettig balans mellan fördomarnas negativa aspekter och deras mer positiva egenskap, som riskminimerare. Eller är det egentligen så att vi alla skulle må bättre av att bete oss som om vi redan befann oss i ålderdomen?

Kanske jag borde gå in i den där mörka gränden och promenera precis i den takt jag vill – oavsett om det finns okända män i närheten eller inte. Det skulle visserligen innebära att jag eventuellt utsatte mig för en något högre risk, men om det samtidigt kan leda till att jag både känner mig friare och att färre oskyldiga män känner sig misstänkliggjorda så kanske det är värt det.

Eller så räcker det ganska långt att försöka vara medveten om sina fördomar och bara låta de styra ens beteende i högrisksituationer. Det finns ju till exempel en viss rimlighet i att inte springa rakt ut i trafiken, även om man inte säkert vet att man kommer bli påkörd.

1 jun 2017 | 14:36
Om skribenten
Migrationspolitisk talesperson (C)

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev