Medelklassen har blivit en piñata – slå på den för belöning

Medelklass har under 2000-talet varit ett flitigt använt begrepp i den svenska offentligheten. I de återkommande kulturdebatterna om medelklassen är deras livsstil, konsumtion och normer ständiga källor till irritation. Medelklass har också blivit en etikett man trycker på andra för att förringa deras åsikter, beteenden eller vanor.

Från vänsterhåll talar man ofta om den privilegierade medelklassen. Privilegierna kan röra olika områden. Ibland handlar det om ekonomiska fördelar som den har, ibland om tolkningsföreträde eller att medelklassen sitter på kulturella och mediala maktpositioner.

På tidningarnas kultursidor pågår en permanent medelklassdebatt, som ibland flammar upp med flera texter under kort tid, för att sedan återgå till en jämnare intensitet.

En av de första större debatterna om medelklassen ägde rum år 2007. Den debatten började med författaren Sisela Lindbloms konsumtionskritiska bok De skamlösa. I samband med denna utgivning kritiserade Lindblom i en intervju modejournalisten Susanne Ljung som köpt en handväska för 70 000 kr. Efter det följde en debatt om medelklassens intresse för konsumtion och inredning.

En annan medelklassdebatt initierades år 2022 av journalisten Patrik Lundberg som var rejält trött på medelklassen och misslynt över sin egen sin klassresa. Han skriver:

”Jag vill lämna medelklassen. För att mina nya klasskamrater drivs av skam. För att de äter kött, trots att de inte tycker att man borde. För att de flyger till Paris, trots att de inte tycker att man borde. För att de lever i materiellt överflöd och ändå svinar på Black Friday. För att de har städhjälp. För att de gör adventskalendrar till sina barn med en julklapp om dagen. För att de lajkar allt som Greta Thunberg lägger ut på Instagram men beter sig som vandrande kolkraftverk. För att de flyttar till vita områden för att slippa svartskallar. För att de sätter sina barn i vita skolor för ungarna ska slippa svartskallar. Trots att de är goda antirasister.”

Lundberg fick både stöd och kritik för sin text om vad han såg som medelklassens hyckleri. Mellan dessa debatter har det publicerats en uppsjö av tidnings- och boktexter om hur störande medelklassen är. Ofta är texterna om medelklassen skrivna av skribenter med vänsteranstrykning eller publicerade i vänstertidningar.

I Dagens ETC år 2015 skriver Mina Jakobsson om vad arbetarklassen bör göra på 1 maj:

”Vi roffar åt oss medelklassens privilegier, tar oss friheten att definiera medelklassen utifrån arbetarklassen som norm och måttstock, och beskriver den som en bristfällig och lite sämre grupp, i och med sin olikhet gentemot arbetarklassen. Vi författar ett svenskt Scum-manifest där den mediala medelklassnormen analyseras ur ett arbetarklassperspektiv (Society for cutting up the middle class står initialerna för här då). I mitt huvud har ett utkast från Scum-manifestet tagit form, och det ser ut så här: Arbetarklassen och underklassen har under större delen av sitt liv befunnit sig i underläge och drivs därför av en revanchlust att ’visa de jävlarna’.”

I boken Strömavbrottets barn från år 2018 skriver författaren Johannes Anyuru att:

”[…] medelklassens släta yta, dess förmåga till lek och flykt utan ansvar, i allra högsta grad är en form av makt, och en förrädisk sådan eftersom den utger sig för att vara sin egen motsats: maktkritik, dekonstruktion, nedmontering av hierarkier. ”

Medelklassmänniskor kan inte göra rätt

Medelklassen försöker alltså handla korrekt, men misslyckas kapitalt. Medelklassen kan i princip inte göra rätt, den kan inte förekomma sina kritiker, lika lite som den kan vara helt oförstående inför sin position.

Ingångarna kring hur man kan kritisera medelklassen har varit otaliga de senaste decennierna, men analysen och förståelsen av medelklassen är likriktad.

Det är i synnerhet mot den mer kulturellt bevandrade medelklassen som irritationen riktas i exemplen ovan. Lundberg, Jakobsson och Anyuru har alla en medelklassanalys som går i Bourdieus fotspår, där kultur, livsstil och åsikter är centrala.

Medelklassen framställs i stora drag som en småborgerlig grupp som främst är intresserad av sig själva samt vill bevara och bevaka den egna samhällspositionen.

Det är vad medelklassen gör på fritiden som verkar vara det intressanta att kritisera och diskutera.

Att kritisera medelklassen har därför blivit bland det mest ofarliga man kan göra i den svenska samhällsdebatten.

Eftersom Sverige har ett stort och mångfacetterat medelklasskikt kan den attackeras från i princip alla vinklar. Man kan kritisera en kulturellt bevandrad medelklass som uttalar sig i media, hur den förhåller sig till komplicerade kulturella koder eller tycks sakna kontakt med den verkliga världen.

Man kan kritisera egenföretagare som försöker få livspusslet att gå ihop och reser utomlands flera gånger per år. Man kan håna en fattig student som dricker ekologisk öl och bär trendiga kläder. Som man alltid gjort med olika mellangrupper kan man fälla spydiga kommentarer om deras uppkomlingstendenser, avsaknad av historia och brist på autenticitet.

Finns något för alla att avsky

Eftersom medelklassen sällan specificeras eller namnges i olika debatter kan denna otydliga massa inte heller försvara sig. Detta gör den till den perfekta motståndaren som man kan projicera vad man vill på.

Att kämpa för en stor oklar grupp är svårt, då man inte riktigt vet vad eller vem man egentligen försvarar. Att kritisera medelklassen har därför blivit bland det mest ofarliga man kan göra i den svenska samhällsdebatten. Definitionerna av medelklassen är många och medelklassens möjliga positioner har vidgats ytterligare de senaste decennierna.

Detta innebär att det hos medelklassen finns något för alla att avsky.

Den klass som syns mest

Det stämmer dock att när det kommer till kultur, stadsbild och media är medelklassens närvaro mycket påtaglig. I rapporten Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier visar medie- och kommunikationsvetarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt och hur medelklassen präglar nästan alla medier.

Slutsatsen i deras rapport är att medelklassen syns och hörs på arbetarklassens bekostnad.  

Problemet uppstår när man misstar synlighet för makt. Att ha makt i klassammanhang brukar förstås som att kunna bestämma över kapitalet och produktionsmedlen men nu har maktperspektivet förskjutits till sådant som synlighet.

De riktigt rika syns däremot mindre

En ytterligare aspekt är att de som har den övergripande makten över kapitalet och produktionen inte längre är lika synliga som äldre tiders brukspatroner eller industrialister.

Journalisten Andreas Cervenka har i boken Girig-Sverige: så blev folkhemmet ett paradis för de superrika visat att antalet miljardärer i Sverige har ökat från 29 stycken år 1996 till 542 år 2021, men att de är en förvånansvärt anonym grupp.

För ägandet av produktionsmedel och kapital är mycket sammansatt idag. Stora kapitalförmögenheter förvaltas genom holdingbolag, skatteparadis och komplexa ägarled, vilket gör att det är svårare att se och förstå de kapitalistiska maktstrukturerna än tidigare.

Medie- och kommunikationsvetaren Axel Vikström har skrivit att de mest förmögnas makt inte heller bygger på den typ av synlighet som andra grupper eller politiker behöver ha för att föra fram sina intressen.

Hos de förmögnaste finns det ett egenvärde i att inte synas.

Genom att styra stora tysta floder av kapital, bestämma över globala produktionsprocesser eller fatta beslut i stängda styrelserum utövar de en vidsträckt makt, utan att vara tillgängliga för allmänheten.

Genom att inte synas i media slipper de ställas till svars för tvivelaktiga och impopulära beslut. Hos de förmögnaste finns det ett egenvärde i att inte synas. Vikström menar att de mest förmögna därtill kämpar hårt för att bibehålla sin osynlighet.

Det är idag komplicerat att undersöka och följa de mest förmögnas ägande och förehavande, det är desto lättare att kritisera något som man hör och läser om så gott som varje dag.

En grupp som blivit mer synlig de senaste decennierna är däremot medelklassen.

Samtidigt som medelklassen är framträdande i media har man i allt fler medelklassyrken förlorat makt och kontroll över sitt arbete. Trots denna maktmässiga förändring på arbetsmarknaden, där arbetet för delar av medelklassen alltmer börjar likna arbetarklassens, och trots att delar av medelklassen dignar under bördorna av omfattande belåning medan det finns fler svenska miljardärer än någonsin, riktas mer irritation mot en nidbild av medelklassen än mot den ekonomiska eliten.

Försvaret för medelklassen

Det ska sägas att medelklassen även till viss del blivit försvarad.

Journalisten Erik Helmerson menar i en krönika i Dagens Nyheter från år 2022 att nu älskar alla äntligen alla medelklassen, och att medelklassen fått ett uppsving. Helmerson hävdar att det tidigare fanns en massiv kritik mot medelklassen, men att allt fler idag har insett att det är rätt så trevligt i denna klass.

”Det är dags att bredda bilden av medelklassen” är rubriken på sociologen Lena Sohls artikel i Dagens Nyheter år 2022 och kulturskribenten Maria Andersson Vogel skriver samma år en artikel med rubriken ”Medelklass, förenen eder!”.

Trots att medelklassen har några försvarare /…/ har den slängiga kritiken mot medelklassen fortsatt att produceras.

De båda driver i princip hem samma poäng om att mer fokus bör läggas på medelklassens arbete och ekonomi. I relation till den första större medelklassdebatten från år 2007 skrev också journalisten Malin Ullgren och författaren Gabriella Håkansson följande:

”Att avfärda något som ’medelklassigt’ har blivit en bekväm position för lata och självutnämnda underdogs […] När debattörer, bloggare och kulturskribenter skäller sina kolleger för att vara medelklass gör de det genom att själva positionera sig som någon som står utanför. De intar den intellektuelles roll som radikal, oppositionell och okorrumperad. Medelklass blir då det motsatta: det är en skribent som inrättat sig i ledet. En etablissemangslakej som ängsligt vänder kappan efter vinden. En borgarvänster och kulturkofta som varken är radikal eller liberal, bara ett meningslöst mittemellan.”

”Äntligen kommer verkligheten ikapp er”

Trots att medelklassen har några försvarare och kritiken mot medelklassen redan år 2007 förstods som en slö gest och ofta visade brist på politisk analys har den slängiga kritiken mot medelklassen fortsatt att produceras.

I Dagens Arena år 2023 skriver journalisten Selma Brodrej under rubriken ”Jag njuter av medelklassens ekonomiska kris”:

”Och en mörk del av mig kan inte låta bli att njuta lite av deras stegrande ångest över att boendekostnaderna ökat så mycket att de fått ersätta uteluncherna med matlådor. Haha, säger den lilla djävulen på min ena axel, äntligen kommer verkligheten ikapp er.”

Journalisten Zina Al-Dewany skriver år 2023 i Aftonbladet att medelklassen skulle uppskatta en högre pensionsålder även om det skadar arbetarklassen:

”Nu är det januari 2023 och pensionsåldern har höjts. Äntligen, eller? Cheferna, konsulterna och den hemmajobbande medelklassen verkar alla glada. De får jobba lite längre, och skjuta upp stunden då de måste klura ut sitt värde utanför arbetet. Men för de flesta arbetare är den höjda pensionsåldern knappast goda nyheter.”

Här är det ekonomiska aspekter av medelklassen som blir belysta. Vad som framhävs är dock att det är njutbart att se hur medlemmar i medelklassen får det ekonomiskt svårt.

Att betona att medelklass och arbetarklass har helt olika intressen vad det gäller reallönesänkningar, vilket en höjd pensionsålder egentligen innebär, är också en gångbar åsikt.

Medelklassen är en piñata

Över lag kan man säga att det under 2000-talet har moraliserats betydligt mer kring medelklassen, än vad det har politiserats runt den från vänsterhåll. Bilden som hamrats hem under två decennier är tydlig: medelklassen är en ängslig, klandervärd och privilegierad grupp som inte borde ta så mycket plats.

Jag skulle säga att den svenska medelklassen kan beskrivas som en piñata, man kan fylla den med vad man vill och slå på den tills belöning utfaller.

Hur kommer det sig att det har blivit så populärt, i synnerhet inom vänstern, att betrakta medelklassen som ett samhällsproblem?

Anledningarna är nog flera. I takt med förändringar av arbetsmarknaden har det skett en tillväxt av medelklassen. En allt större och synligare medelklass gör nog sitt, liksom att vissa delar av medelklassen har fått reallöneökningar och kunnat konsumera allt mer.

En ny klassanalys

En viktig förändring som också skett är hur man idag analyserar makt och förtryck. Under stora delar av 1900-talet har det varit makten över arbete och kapital som stått i centrum för klassanalyserna.

De senaste decennierna har det i stället blivit fashionabelt, på universiteten såväl som på tidningarnas kultursidor, att förstå klass utifrån ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Den analysen innebär att man ser verkligheten som socialt konstruerad.

Socialkonstruktivismen syn på klass är att det är något som uppstår och görs mellan människor. I socialkonstruktivistiska studier är det synen på, bilden av eller hur man talar om en viss grupp som står i centrum när man studerar och undersöker klass.

Klassförtryck skapas genom att en uppsättning normer och värderingar är rådande, som vissa känner sig hemma i och andra upplever som förtryckande.

Klass, klassförtryck och klasskillnader är därmed något som ständigt skapas människor emellan och är inte en strukturell produkt av hur ekonomin eller arbetsmarknaden fungerar.

Normkritik blir klasskamp

Utifrån det socialkonstruktivistiska sättet att förstå klass blir normkritiken en form av klasskamp. Genom att kritisera de rådande normerna och värderingarna som reproducerar klassamhället bryter man upp de fasta klasspositionerna.

Det säger sig självt att det inom normkritiken är normerna som kritiseras, det typiska och det vanliga. Inom normkritiken hamnar ofta medelklassen i skottgluggen eftersom den genom sin blotta existens representerar mitten – det vanliga och det genomsnittliga.

Genom de normer som finns i samhället blir också vissa grupper alltid undantagna och hamnar utanför. Utifrån detta sätt att resonera befinner sig medelklassen i konflikt med marginaliserade eller vad som kan kallas mer normbrytande element.

Rådande norm på myndigheter

Att medelklassen är den inflytelserika klassen i samhället är ett synsätt som spridit sig utanför universiteten och kultursidorna och även letat sig in i myndigheters dokument.

Ett tydligt exempel på detta kommer från Nationella sekretariatet för genusforskning. De har tagit fram den vägledande handledningen Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv till alla svenska myndigheter för att öka likabehandlingen och belysa olika typer av förtryck.

I detta dokument finns en modell för hur man ska förstå makt.

Tillsammans med fenomen som sexism och rasism inkluderas klassförtryck i tabellen. Begreppet klassförtryck är enligt Nationalencyklopedin:

”En teoretisk benämning på förhållandet, mellan en samhällsklass som genom sitt inflytande över den materiella produktionen och dess resultat, kan tvinga andra klasser till fattigdom, försakelser, politisk maktlöshet och kulturell osjälvständighet eller utarmning.”

I Nationella sekretariatets tabell har begreppet klassförtryck ändrat betydelse. Om det tidigare var överklassen som stod för klassförtrycket, genom sin kontroll av ekonomin och den materiella produktionen, och därmed förtryckte arbetar- och medelklassen, hävdas det nu att medelklassen genom sin ”medelklassnorm” utövar klassförtryck mot de missgynnade grupperna arbetarklass och underklass.

I Jämställdhetsintegrering med intersektionellt perspektiv står det också följande:

”I samhället finns normer kring exempel kön, könsidentiteter eller könsuttryck, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning, funktionalitet och klass som gör att människor sorteras in i kategorier. Normer som är kopplade till kategoriseringarna ger människor olika strukturella levnadsvillkor.”

Här är det alltså normer och kategorisering som leder till olika strukturella levnadsvillkor för olika klasser, inte de ekonomiska förutsättningarna inom det kapitalistiska systemet.

Ner med klassismen

Ett snarlikt sätt att förstå klassförtryck har kommit från ett annat håll.

Precis som att det finns rasism och sexism har även begreppet ”klassism” lanserats som ett sätt att förstå klassförtryck. På till exempel instagramkontot Kvinnohat beskrivs fenomenet så här:

”Klassism är en förtryckande struktur precis som sexism, rasism, ableism och heterosexism. Till vardags kommer det förpackat i negativa attityder riktade mot personer från under- och arbetarklassen, men också mot sådant (språk, kulturer, livsstilar, yttre attribut etc.) som förknippas med ’lägre samhällsklasser’. Att överhuvudtaget tala om lägre samhällsklasser är också ett uttryck för klassism.”

Oviljan att se att det skulle finnas ”lägre klasser” brukar ju annars vara förbehållet dem som menar att alla har samma chanser.

Här stöter man på idén om att det är negativa attityder till livsstil och språk, det vill säga vissa normer, som är det stora problemet i klassamhället.

Det är också besynnerligt att man här inte ens vill att man ska tala om de ”lägre klasserna”, eftersom man då reproducerar klassförtrycket. Ska alla då ses som medelklass? Finns inte förtryckta klasser?

Oviljan att se klasskillnader eller att det skulle finnas ”lägre klasser” i samhället brukar ju annars vara förbehållet dem som menar att alla har samma chanser och möjligheter.

Går det inte lika bra för alla beror det på personliga misslyckanden, inte strukturella problem.

I Nationella sekretariatet för genusforsknings rapport eller instagraminlägget ovan framstår det som att klasskillnader och klassförtryck i princip skulle försvinna om normer inte reproducerades och kategorisering inte ägde rum.

Skeggs ”moraliska ekonomi”

En inflytelserik akademiker som satt tonen för mycket av debatten om medelklassen är den brittiska sociologen Beverly Skeggs, som har lagt energi på att kritiskt granska medelklassnormerna.

För Skeggs är klass ett centralt begrepp som måste diskuteras mer, eftersom klass är avgörande för livsvillkor och livssituationer.

Att inte tala om klass eller att förminska dess betydelse är ett privilegium för dem som inte påverkas av deprivering och exkludering.

Skeggs tar tydligt avstamp i Pierre Bourdieus teorier om olika typer av kapital när hon diskuterar klassamhället och identiteter.

Bourdieu utgick främst från den förmögna franska bourgeoisien i sina studier från 1960-talet, där han diskuterar vem som upprätthåller och skapar kulturella normer.

Skeggs menar i sina texter, om klass i England under sent 1990-tal och 2000-talet, att det är medelklassen som numera utgör denna normsättande grupp. Skeggs skriver i sina böcker ”Att bli respektabel” och ”Making class through moral Extension on reality tv” om medelklassens roll i formandet av arbetarklassens identitet.

I centrum för Skeggs idé om klasskonflikter står arbetarklass och medelklass mot varandra. Medelklassen formar arbetarklassen till att bli lydiga, dygdiga och arbetsamma människor. Medelklassen visar vägen till modernitet och gott uppförande.

Skeggs menar att det vid sidan av den vanliga ekonomin finns en ”moralisk ekonomi” där medelklassens ideologi och praktiker görs till norm.

Medelklassen kan gömma sig i öppen dager då gruppen är så självklar att den knappt syns. Medelklassen är universell och så säker på sin identitet att den inte behöver visa hur den skiljer sig mot arbetarklassen, skillnaden bara finns där.

Skeggs klassanalys har varit dominerade och har använts i många studier under 2000-talet.

För Sveriges del kan nämnas avhandlingarna ”Att veta sin klass: kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige” av Lena Sohl, och ”I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer”, där socialantropolog och genusvetare Fanny Ambjörnsson skriver: ”Min kanske främsta inspirationskälla är sociologen Beverly Skeggs.”

En annan svensk studie som också använder sig av Skeggs teorier och redan i titeln avslöjar en socialkonstruktivistisk ingång är litteraturvetaren Åsa Arpings bok ”Att göra klass: nedslag i svensk samtidsprosa”. Här är det uppenbart att klass återfinns i handlingar, klass är vad man gör. Värderingar, livsstil och smak är vad som skiljer klasser från varandra i de ovannämnda svenska studierna.

Denna typ av klassanalys lämnar den ekonomiska aspekten av exploatering bakom sig. Här kommer inte klasskampen underifrån eller handlar om att alla de som arbetar måste organisera sig och kämpa för mer av den ekonomiska kakan och bättre arbetsförhållanden.

I stället ska medelklassen tillrättavisas och uppläxas om sina privilegier samt göra sig av med sin högdragna attityd.

Därmed gör Skeggs sig skyldig till det hon själv är ute efter att kritisera.

Utifrån det normkritiska synsättet ska medelklassen medvetandegöras om sina fördelar och vilka normer som de reproducerar. På något sätt ska detta då bidra till upplösandet av klassamhället.

Trots att Skeggs inte nog kan understryka betydelsen av makt i sina alster stannar hon halvvägs i sin maktanalys. Hon visar bara en mycket begränsad del av de sociala motsättningarna och klassdynamiken i samhället.

Hon skriver inget om varför medelklasspersoner handlar som de gör, förutom att de vill skapa sig sin identitet och sedan upprätthålla den.

Därmed gör Skeggs sig skyldig till det hon själv är ute efter att kritisera.

Hon tar inte in de stora grundläggande skillnaderna i klassamhället och lägger aldrig någon vikt vid maktobalansen mellan alla löntagare och kapitalet.

I stället väljer hon att fokusera på identitet och kultur, eller det hon kallar för ”moralisk ekonomi”, framför den verkliga ekonomin.

Skötsamma arbetare gynnar kapitalet

Men medelklassen är både en utövare av makt och underkastad makt.

Medelklassen kan också delas upp i olika grupper som har olika mycket makt och kontroll. Under 2000-talet har en stor del av medelklassen förlorat makt och inflytande över sina arbeten samtidigt som den alltmer framställs som den grupp som står för klassförtrycket i samhället.

Det ligger inte heller så mycket i deras intresse som i arbetsgivarnas att arbetarklassen är skötsam. För även om medelklassen utifrån ofta utgör makten i en normkritiskanalys kan de i en marxistisk klassanalys tillhöra de förtryckta.

Skillnaden mellan den socialkonstruktivistiska och den marxistiska klassanalysen är att den senare ser politisk förändring som en kamp mellan olika ekonomiska intressen och den förra som identitetspositionering.

Svensk välfärd är en löntagarallians

Om det å ena sidan har skett ett tydligt avståndstagande och kritiserande av medelklassen har det å andras sidan skett ett omfamnande av den.

Medelklassen har sedan 1990-talskrisen blivit helt central i svensk politik. Socialdemokraterna har anklagats för att ha lämnat arbetarklassen i sticket till fördel för medelklassen.

Samtidigt baseras det välfärdssamhälle som socialdemokratin byggde upp på en allians mellan alla löntagare.

I mer liberala eller konservativa välfärdsstater finns ofta riktade ekonomiska stöd till de som är allra fattigast. Då medelklassen i dessa länder inte får ta del av välfärden, utan får finansiera sin välfärd ur egen ficka har viljan att bidra till detta gemensamma system blivit svagare.

I det svenska välfärdssystemet har medelklassen och arbetarklassen inkluderats i en löntagarallians, där båda grupperna fått ta del av sådant som fria skolmåltider och subventionerade läkemedel.

Även arbetslöshetskassan och sjukförsäkringsutbetalningar, baserade på tidigare inkomster, har varit mycket viktiga för medelklassens relation till välfärdsstaten.

Välfärdsstatens omfattning och generositet har bidragit till att viljan att betala skatt både har skapats och upprätthållits hos medelklassen.

Sammantaget har detta inneburit att den gemensamma kakan har blivit större och att det har funnits mer att omfördela till de som är fattigare och att det har varit svårare att skära ner i välfärden, då försämringar även drabbar medelklassen.

Men efter 1990-tals krisen började det drivas en politik som ville ändra alliansbygget mellan medel- och arbetarklass, en politik som skulle komma att accentueras in på 2000-talet.

Uppluckring efter löntagarfonderna

Historien om den nya medelklassen börjar där löntagarfonderna slutar. Samtidigt som löntagarfonderna upplöstes 1991 inleddes vad som kan beskrivas som en uppluckring av löntagarkollektivet.

Medelklassen på ena sidan och arbetarklassen och de fattigare på andra började härifrån att driva åt olika håll. För de som behöll sina arbeten genom den ekonomiska krisen och inte fick några reallönesänkningar skulle köpkraften komma att stärkas över tid.

Genom utförsäljningar av hyresrätter och sjunkande räntor fick många i medelklassen möjlighet att köpa en bostad. Bostadspriserna började också stiga.

Det genomfördes privatiseringar av förskolor redan på 1980-talet, en trend som skulle accelerera. Friskolesystemet infördes 1992 och därifrån började i synnerhet medelklassen att välja bort vissa skolor till fördel för andra, vilket lett till en ökad skolsegregering.

Det skapades helt enkelt nya möjligheter att välja eller köpa sig bort från den offentliga sektorn.

Förändringar av skatterna har inneburit att mer kapital stannar inom vissa hushåll. Samtidigt steg arbetslösheten till 10 procent under krisen. Den skulle komma att sjunka men ligga kvar på permanent högre nivå än före krisen.

Generositeten i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen började att minska. Det blev fler som hamnade utanför arbetsmarknaden och långtidsarbetslösheten ökade. De ekonomiska förutsättningarna började att skilja sig åt alltmer.

Nya Moderaterna slog in en kil

När Moderaterna profilerade sig som arbetarpartiet och pekade ut Socialdemokraterna som ett bidragsparti, började Moderaterna att formera en ny allians som ersatte den gamla löntagaralliansen av medel- och arbetarklass.

I den nya alliansen hade alla de som lönearbetade gemensamma intressen och de som inte arbetade hade motstridiga intressen.

En återkommande fras hos ”Nya Moderaterna” var att de ville ”vinna medelklassen”, det vill säga få deras röster.

Om det tidigare varit alla löntagare, i bred bemärkelse, mot de mest förmögna var det nu de arbetande mot dem i utanförskap. Utanförskap blev ett begrepp som etablerades för att visa på ett problem som måste bekämpas.

I utanförskap var många arbetslösa men den innefattade också andra som inte var självförsörjande. För många av dessa grupper började man också att strama åt välfärden. Tydligaste kunde man se detta i arbetslöshetskassans omstrukturering och den bortre tidsgränsen som infördes i sjukförsäkringen.

Raffinerade skattesänkningar

Trots att Moderaterna inte längre profilerade sig som ett skattesänkarparti genomförde de skattesänkningar, fast på ett något mer raffinerade sätt en tidigare. Den tydliga ledstjärnan för den nya politiken var att stärka arbetslinjen – fler skulle in i arbete. Jobbskatteavdraget var den centrala skattesänkningen i detta bygge.

Det uttalade syftet med avdraget var att öka skillnaden i inkomst, efter skatt, mellan de som arbetade och de som fick sina inkomster från transfereringar, som arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och studenter. Det infördes fler jobbskatteavdrag från år 2007, så att de som arbetade successivt skulle få mer kvar i plånboken efter skatt.

En annan satsning som också sjösattes år 2007 var att den borgerliga alliansen införde skattelättnader för hushållsnäratjänster, så kallade RUT-avdraget.

År 2008 lade man också till skatteavdrag för reparation och tillbyggnad, det så kallades ROT-avdraget. Båda avdragen infördes för att minska svartarbeten, men den borgliga alliansen menade också att en skattereduktion skulle skapa flera arbeten.

Den moderate finansministern, Anders Borg, menade också att ROT- och RUT-avdragen riktade sig till de privata hushållen att de skulle kunna köpa hushållsnära tjänster.

Genom både jobbskatteavdraget och införandet av avdrag på hushållsnära tjänster skulle man underlätta livet för medelklasspar med barn.

När Riksrevisionen utvärderat vilka som använder RUT- och ROT-avdrag visas en annan bild. De är främst den rikaste tiondedelen bland hushållen och de utan hemmavarande barn som har använt avdragen.

Genom skattesänkningar sätts ofta en spiral i gång som leder till att välfärden urholkas, medborgarnas förtroende minskar och de börjar söka efter andra alternativ.

Antalet privata sjukförsäkringar har till exempel ökat, då vårdköerna har blivit längre.

Finns mer välfärd att riva

Det finns ytterligare steg att ta mot att bli en mindre generös välfärdsstat. Bland dem som vill att marknaden ska styra i än större utsträckning och att staten ska ha mindre inflytande brukar man anse att bidrag och understöd bara ska gå till de allra fattigaste, inte till medelklassen.

Här framhålls sådant som att minska generositeten i föräldraförsäkringen eller att man bör behovspröva barnbidraget.

Till dessa liberala marker är det bara de mest ideologiskt drivna och ungdomsförbunden som brukar ta sig. Både det Liberala och det Moderata ungdomsförbundet (LUF och MUF) har vid flera tillfällen föreslagit behovsprövat barnbidrag.

MUF och Kajsa Dovstad, välfärdsansvarig på Timbro, har även föreslagit att föräldraförsäkringen ska kortas ner.

Problemet är att om detta skulle genomföras av de borgerliga partierna skulle det omedelbart ta bort stora ekonomiska transfereringar till den egna väljarbasen, något som troligtvis skulle skapa omfattande protester och väljarflykt, varför dessa förslag aldrig tas upp i seriösa politiska diskussioner.

Dessa frågor visar också att så länge som välfärden har medelklassens solida stöd är den svår att rubba.

Det nordiska guldet

Den svenska välfärdsmodellen bygger på idén att en stor del av medelklassen delar intressen med arbetarklassen och grupper som har det sämre ställt.

När löntagaralliansen byggdes upp under efterkrigstiden togs ingen hänsyn till att medelklassen skulle ha annan livsstil eller andra normer.

Det enda som var viktigt var de gemensamma ekonomiska intressena och behovet av en gemensamma offentlig sektor som skulle finansieras genom ett solidariskt skatteuttag.

En majoritet av befolkningen flätades därmed samman i ett ömsesidigt beroende.

Man bidrog efter förmåga och fick ut efter behov.

En majoritet av befolkningen flätades därmed samman i ett ömsesidigt beroende. Den sociala tillit mellan främlingar som finns i Sverige och närliggande länder har ibland kallats för ”det nordiska guldet”.

Tilliten har både beskrivits som avgörande för välfärdsstatens utveckling och utformning och att för välfärden skapar mer tillit.

Tilliten har inneburit att en stor del ur medelklassen har varit beredda att betala in mer i skatt, eftersom den själv tänker sig kunna få hjälp vid behov.

Att Sverige och andra nordiska länder har haft en mindre omfattande fattigdom än resten av Europa tillskrivs just det faktum att medborgarna är beredda att bidra till det gemensamma, eftersom de känner tillit till varandra och till staten.

Förtroendet mellan arbetarklassen och medelklassen har varit bottenplattan i detta bygge.

Så undergrävs löntagaralliansen

De senaste decennierna har sett två radikalt olika tankemodeller som inkluderar medelklassen på helt olika sätt.

Den första handlar om att det är medelklassen som står för klassförtrycket med sina normer och värderingar. Den privilegierade medelklassen gör att andra mer marginaliserade grupper känner sig utestängda och förtryckta.

Här går konfliktlinjen mellan en uppblåst, självgod medelklass och en normbrytande arbetarklass eller marginaliserade grupper i samhället.

Den andra tankemodellen, som tagit plats under 2000-talet, handlar om medelklassens ekonomiska intressen av att få mer på lönekontot och slippa finansiera fattigare medborgares överlevnad.

Det är i synnerhet den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen, men senare även Liberalerna, som har drivit en politik som handlar om att etablera en allians mellan de som har arbete mot dem i utanförskap.

Utifrån denna idé överförs alla de som har arbete från den tidigare löntagaralliansen till en allians som bara inkluderar de som har arbete och kan kallas för ”den breda medelklassen”.

Konfliktlinjen i denna tankemodell går mellan de som är självförsörjande genom lönearbete och de som inte är det.

Vad de två tankemodellerna har gemensamt är att de framställer medelklassen som en grupp som inte har mycket gemensamt med de fattigare delarna av arbetarklassen och de som inte arbetar eller är sjukskrivna, minoriteter och marginaliserade grupper.

De gemensamma välfärdsintressen som medelklassen hyser med andra grupper framhålls sällan, vare sig i den politiska, ekonomiska eller kulturella debatten.

De två dominerade sätten att förstå medelklassen under 2000-talet arbetar båda för att underminera tilliten mellan medelklassen, arbetarklassen och de som är fattigare.

Då medelklassen ska betrakta de som inte arbetar som parasiterande latmaskar. Eller att arbetarklassen eller de i utanförskap ska se på medelklassen som klassförtryckare och sig själva som revolutionära normbrytare.

Från olika håll har man sått misstänksamhet i löntagarkollektivet.

När människor i medelklassen, på två fronter, ständigt utpekas som en distinkt annorlunda klass är det också troligt att de i sinom tid börjar betrakta sig själva som det.

När medelklassen från vänsterhåll ständigt framställs som privilegierade översittare är det tänkbart att de rör sig därifrån, till ett högerhåll som framhåller dem som viktiga samhällsbärare.

Vem dödade medelklassen?

Här går det att göra en internationell jämförelse. I Storbritannien genomförde konservativa Tories med Margaret Thatcher som lokomotiv en mängd privatiseringar av välfärden och liberaliseringar av ekonomin från 1970-talet.

Thatcher genomförde ofta sina ekonomiska förslag med förevändningen att det skulle gynna medelklassen, men i det långa loppet har hennes politik slagit hårt inte bara mot de fattigaste, utan även mot den klass hon vill värna om.

År 2013 kom journalisten David Boyle ut med boken Broke: Who killed the middle classes? som handlar om varför den brittiska medelklassen har minskat och fått det ekonomiskt svårare de senaste decennierna.

Boyle menar att privatiseringar och åtstramningar har underminerat medelklassens position. Det är flera fenomen som tillsammans har bidragit till medelklassens mer utsatta position, där sådant som lägre pensioner och sänkt arbetslöshetskassa kan nämnas.

Att barnomsorgen har blivit betydligt dyrare är ett problem, ett annat att kostnaderna för en universitetsutbildning i Storbritannien har stigit sedan terminsavgifter infördes.

Medelklassen dödade sig själv

Som svar på frågan om vem som dödade den brittiska medelklassen lägger Boyle till stor del av skulden på medelklassen själv.

Att medelklassen trodde att en friare ekonomi skulle gynna dem själva innebar att de i längden underminerade sin egen position i samhället.

Välpaketerad retorik om en friare marknad, att slippa bidra till de fattigare och att få fler valmöjligheter fick medelklassen att gå med på åtgärder som gynnade ytterst få – och inte alls dem själva.

Texten är ett redigerat utdrag ur ett kapitel i boken Medelklassen (Verbal förlag 2023).