Det var nära ögat. Men sittande regeringen kunde i dag pusta ut efter att den politiska vilden Amineh Kakabaveh valde att lägga ner sin röst i röstningen om en misstroendeförklaring mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson.
Under hela det här kaoset har jag själv inte kunnat låta bli att tänka på vad Michael Alonzo pratade om för mer än 25 år sedan.
Det var 1990-tal när jag intervjuade honom. Michael Alonzo var då en känd profil i Sverige, som både punkmusiker och aktiv mot rasism. Med studier i sociologi i bagaget blev han sedan anställd av den socialdemokratiska regeringen i antirasismprojektet ”Alla olika, alla lika” och dök upp i olika debattprogram. Inte omtyckt av alla men alltid ivrig att debattera rasism och segregation.
Under hela det här kaoset har jag själv inte kunnat låta bli att tänka på vad Michael Alonzo pratade om för mer än 25 år sedan.
Det här var tiden när nynazismen växte och rasister satte eld på flyktinganläggningar. Lasermannen sköt människor med utländskt utseende på Stockholms gator.
Som skoljournalist bevakade jag olika försök inom och utanför skolan att bemöta den ökade rasismen i samhället. Men det som dröjde sig kvar hos mig själv, efter den intervjun, handlade egentligen inte om arbetet mot rasism som sådan, det arbetet liknade flera andra projekt. Nej, det var något som Michael Alonso sa om vad han var mest orolig för, inför framtiden.
Till min förvåning listade han riskerna med växande grupper av kriminaliserade pojkar från utanförskapsområdena som ett lika stort socialt hot
Till min förvåning listade han riskerna med växande grupper av kriminaliserade pojkar från utanförskapsområdena som ett lika stort socialt hot som rasismen. En stor anledning, menade han, var att allt fler av de här killarna inte såg någon alternativ framtid.
Flera skolreformer och kraftiga nedskärningar i välfärden före och under 1990-talet (i en omfattning som kan vara svår att föreställa sig i dag) gjorde det allt svårare för dem att klara skolan. Samtidigt var arbetslösheten stor i hela samhället, och ännu större i de här pojkarnas föräldrageneration.
Men en ung människa måste se något hopp – man måste tro att man kan bli någon. Och om det enda framtidshoppet finns i en framgångsrik kriminell karriär, förklarade Michael Alfonso för mig med sträng blick, då är det mer begripligt varför man väljer just det.
Som skoljournalist mötte jag många oroliga lärare: det blev svårare och svårare att lyckas stötta alla elevgrupper genom skolan
Under 1990-talet skedde en enorm samhällsförändring i Sverige. Gigantiska skolreformer, med först kommunaliseringen (som faktiskt också innebar att staten frånsade sig en del av ansvaret för skolan), nya läroplaner, nya betygssystem, införandet av ett treårigt gymnasium och krav på godkänt i kärnämnen för att börja ett nationellt gymnasieprogram.
Friskolereformen, skolpengen, och öppnandet för vinster i friskolorna lades på detta.
Som skoljournalist mötte jag allt fler oroliga lärare: det blev svårare och svårare att lyckas stötta alla elevgrupper genom skolan, något som handlade både om mindre resurser, ökad skolsegregation och ständiga förändringar i detaljfrågor från rikspolitiker och kommunpolitiker som ville visa att de kunde åstadkomma något.
Så småningom genomgick svensk bostadsmarknad också i praktiken en omfattande segregation
Parallellt med detta innebär flera förändringar i början av 1990-talet att bostadsmarknaden reformerades och att kommunernas ansvar för bostadsförsörjningen avskaffades. Det var också då som kommunernas ansvar för att ha en offentlig bostadsförmedling försvann. Samtidigt fasades statliga stöd till bostadsmarknaden ut – det blev alltså dyrare att bo per kvadratmeter.
Så småningom genomgick svensk bostadsmarknad också i praktiken en omfattande segregation, där billigare hyreslägenheter försvann vid ombildningar till bostadsrätter och fastighetsskatten blev en avgift som i de flesta fall var betydligt lägre än skatten varit. Sammantaget blev det allt dyrare att hyra, och billigare att äga. Därefter har bankerna följt Finansinspektionens amorteringskrav, bankerna har skärpt kraven på tillsvidareanställningar och höga inkomster för att överhuvudtaget få ett bolån (eller hyresvärdarna för att få hyreskontrakt, för den delen). Segregationen på bostadsmarknaden tycks numera vara oåterkallelig.
Man skulle kunna tro att trångboddhet och gängkriminalitet inte alls har med varandra att göra. Men det har det
I dag råder stor trångboddhet i utsatta områden av ett slag som inte rått sedan bostadsbristens 1950- och 1960-tal i Sverige.
Man skulle kunna tro att trångboddhet och gängkriminalitet inte alls har med varandra att göra. Men det har det, åtminstone enligt både forskare och myndigheten Boverket. 2014 (alltså efter åtta år med Alliansregeringen) intervjuade jag en av myndighetens specialister som gjorde Boverkets analyser i frågan. Sammanfattat i en mening: Trångboddhet ökar risken för bristande skolresultat och kriminalitet bland unga.
Och efter två decennier som arbetsmarknadsjournalist har det bara blivit tydligare för varje år hur viktigt slutförda gymnasiestudier är för att unga ska lyckas etablera sig ordentligt på arbetsmarknaden.
Andra ”reformer” som pågår här och nu är exempelvis Arbetsförmedlingens digitalisering och nedläggning av kontor. Centerpartiet har upprörts av att Arbetsförmedlingen har valt att lägga ner kontor i mindre orter på landsbygden som en effekt av resursneddragningarna. Något man har fått mycket gehör för i den allmänna debatten och i arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks markering av att Arbetsförmedlingen inte ska lägga ner runtom i landet.
Men de flesta människor som står utanför arbetsmarknaden finns just i förorterna till storstäderna.
Det kanske allra mest sorgliga är att politikerna låtsas som om effekterna av stuprörspolitik och signalfrågor – alltså dåligt genomtänkta beslut – kommer som överraskningar
Gå in och sök på Arbetsförmedlingens egen webbsida så får ni se: Järvaorterna i Stockholm – Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Akalla, Husby. Ingen träff. Inte ens Kista har en riktig arbetsförmedling. Här bor sammanlagt nära 100 000 människor i dag, lika många som i hela Sundsvall eller Karlstad. Men med betydligt högre arbetslöshet.
Det kanske allra mest sorgliga är att politikerna låtsas som om effekterna av stuprörspolitik och signalfrågor – alltså dåligt genomtänkta beslut – kommer som överraskningar. Som att unga män i utanförskapsområden helt plötsligt skulle ha börjat ägna sig åt kriminalitet (helst under den andra sidans mandatperiod). Eller att ”vända på varje sten” handlar om att göra politik i segregationens sista fas, när skadan redan är skedd.
För visst fick han rätt, regeringens egna Michael Alonzo.
Tyvärr.