Inflation är ordet på allas läppar just nu. Oron för vad den ska innebära i termer av att det blir dyrare att leva. Sedan 1950-talet har vi med LO-ekonomen Gösta Rehns ord lärt oss att ”hata inflationen”. Men frågan är om inflationsbekämpning alltid måste se ut som den hittills har gjort.
Det är på sätt och vis svårt att tänka på inflationsbekämpning och inte samtidigt tänka på Tyskland. Det kan verka paradoxalt med tanke på inflytandet från den amerikanska ekonomen Milton Friedman och hans teorier om att strama åt mängden pengar i ekonomin tills inflationen sjunker. Men tyska Bundesbank var betydligt hårdare mot inflationen i början av 1970-talet än vad amerikanska Federal Reserve var. Frågan är om inte USA senare kopierade den tyska politiken snarare än tvärtom.
När svenska finansministern Kjell-Olof Feldt ville ha ner inflationen på 1980-talet ringde han centralbankschefen Karl-Otto Pöhl på Bundesbank. Alla visste att Tyskland var ankaret
När svenska finansministern Kjell-Olof Feldt ville ha ner inflationen på 1980-talet ringde han centralbankschefen Karl-Otto Pöhl på Bundesbank. Alla visste att Tyskland var ankaret om man ville föra stram politik. Så har det även varit i eurozonen fram tills att coronapandemin började luckra upp de hårda budgetreglerna.
Att vara hårdhänt mot samhällsekonomin för att uppnå vissa mål, såsom 2 procents inflation, är ett typiskt exempel på det som brukar kallas ordoliberalism. Det handlar om att målen styr ekonomin snarare än tvärtom. I Sverige kom det att bli känt som normpolitik. Motsatsen är att vara pragmatisk och tillämpa verktyg mer utifrån situation än fastställda regler. Det brukar kallas att man för en diskretionär politik.
Nu när inflationsnivån har ökat till nivåer som inte setts till sedan Feldt ringde Bundesbank kunde man tänka sig att normpolitiken skulle få revansch. Men det vore ett misstag
I detta har Tyskland och USA varit lite av varandras motpoler. Det var också en anledning till den massiva kritik som kom från amerikanska ekonomer som Paul Krugman mot hur Tyskland hanterade eurokrisen i början av 2010-talet. Hårdheten mot till exempel Grekland förskräckte på andra sidan Atlanten.
Frågan är nu om det håller på att ske en omsvängning i Tyskland. Eurokrisen höll på att stjälpa EU och pandemihanteringen visade att samma misstag inte upprepades en gång till. Ett exempel är den jättelika coronafonden som EU sjösatte 2020 under namnet Next Generation EU, där EU tar på sig skuld gemensamt för att finansiera ekonomisk återhämtning. Det hade varit helt otänkbart för tio år sedan.
Nu när inflationsnivån har ökat till nivåer som inte setts till sedan Feldt ringde Bundesbank kunde man tänka sig att normpolitiken skulle få revansch. Men det vore ett misstag. Framväxten av ny grön industri och övergången från fossilenergi till förnyelsebart kräver att ordoliberalismen sätts ur spel. Risken är annars att 1970-talet upprepas i just hur kraftiga räntehöjningar hindrade framväxten av ny industri när gammal slogs ut.
Det behövs en mindre kategorisk syn på vilka verktyg staten har för att balansera ekonomin.
Inflationen är ett tecken på att ekonomin håller på att struktureras om. Pandemin skapade nya transport- och resemönster. Kriget i Ukraina skyndar på energiomställningen. En ständig faktor när samhällsomvandlingen går så här snabbt är osäkerhet. Den kända nationalekonomen John Maynard Keynes menade att osäkerhet gör det omöjligt att förlita sig på abstrakta lagar som ser ekonomi som ett självreglerande väsen. Just därför behöver diskretionär ekonomisk politik bli ett vanligare inslag framöver.
Det behövs en mindre kategorisk syn på vilka verktyg staten har för att balansera ekonomin. Sverige har dessutom en egen valuta och kan i större utsträckning än eurozonsländerna bestämma sin ekonomiska politik på egen hand. Använder vi den friheten idag? Nej, inte i så stor utsträckning som är möjligt. Borde vi använda den möjligheten? Ja, det borde vi. Både den gröna industrin i norr och upprustningen av försvaret kommer kräva en ekonomisk politik som är anpassad efter just våra förhållanden. Normpolitiken är på väg ut.