För sjunde gången i rad blev Finland utnämnd till världens lyckligaste land. Men många finländare håller nog inte med om den lyckan, bland dem åtminstone de cirka 7000 arbetare som strejkar för fjärde veckan i rad. Igen – en våg av politiska strejker har svept över landet de senaste månaderna, som protest mot de arbetsmarknadsreformer som Petteri Orpos (Samlingspartiet) regering aviserade i somras.
Reformpaketet berör stora delar av den finska arbetsmarknadsmodellen och syftar till att stärka ekonomin genom ökad produktivitet och sysselsättning. Receptet är sänkta ersättningsnivåer, försvagat anställningsskydd, avtalsförhandlingar på företagsnivå med industrins lönehöjningar som lagstadgat tak (likt det svenska märket) och försvagad strejkrätt.
Förutom själva förändringarna har tillvägagångssättet fått de finska facken att se rött. De menar att regeringen ensidigt anammat arbetsgivarsidans intressen och vägrat att lyssna till fackens argument eller kompromissförslag.
Det är långt ifrån säkert att svagare strejkrätt ger färre strejkdagar
Målet om en stärkt ekonomi kan nog de flesta skriva under. Men medlen finns det fler frågetecken kring, vilket jag också framfört på inbjudan av Finlands riksdag. Temat för förra veckans hearing var regeringens proposition kring strejkrätten där bland annat längden för politiska strejker begränsas till ett dygn, proportionalitetskravet för sympatistrejker stramas åt och straffavgifterna för olagliga strejker höjs avsevärt. Dessutom föreslås en straffavgift på 200 euro som den enskilde arbetaren ska betala om strejken bedöms olaglig. Mig veterligen något som saknar internationell motsvarighet.
Rätt så radikala förändringar med andra ord. Vars konsekvenser är allt annat än självklara.
För det första, det är långt ifrån säkert att svagare strejkrätt ger färre strejkdagar. Snarare kan det bli tvärtom: svaga fack blir lätt mer radikala. De fåtal strejkdagar i Sverige jämfört med Finland under hela 2010-talet (2,4 gentemot 58,8 per 1000 anställda) förklaras knappast med att strejkrätten i Sverige är så mycket mer begränsad.
Finland befinner sig i ett vägval, där samförståndsandan står på spel.
Ännu större är frågetecknen kring om reformerna verkligen svarar upp till de övergripande målen. Det har på senare år skett närmast ett paradigmskifte i arbetsmarknadsforskning, från ett ”one size fits all”-tänkande till ett bredare perspektiv som betonar att det kan finnas flera vägar till ökad produktivitet och större ekonomiskt välstånd.
Kollektivavtal, fackliga organisationer och koordinerad lönebildning stämplas inte längre som entydigt produktivitetshämmande, och faktorer såsom likvärdigt utbildningssystem, kompetensutveckling i arbetslivet, inkomstjämlikhet och social rörlighet betonas mer. Detta återspeglas även i OECD:s analyser som landar i slutsatsen att varje land bör reformera utifrån sin institutionella och historiska kontext.
Vilket leder mig till min viktigaste poäng: Finland befinner sig i ett vägval, där samförståndsandan står på spel. Den har långa anor, men har på senare år knakat i fogarna.
Regeringens skulle göra klokt i att visa reell kompromissvilja och lägga den aktuella strejkrättspropositionen på hyllan.
Att nu driva igenom omfattande reformer trots så starkt motstånd hos en av parterna – och dessutom med svagt forskningsstöd – riskerar att rasera andan för gott. En reform som bygger på kompromisser hos alla berörda som fått delta i processen torde ha betydligt större chanser att bli långsiktigt hållbar. Vägen till vårt industriavtal är ett exempel.
Det viktigaste nu är att rädda samförståndet. Sedan februari arbetar en trepartsgrupp med att mejsla fram en hållbar lönebildningsmodell. Den behöver ges reella förutsättningar att komma överens. Regeringens skulle göra klokt i att visa reell kompromissvilja och lägga den aktuella strejkrättspropositionen på hyllan.
På köpet skulle man slippa en diskussion om hur allvarligt den bryter på ILOs konventioner.