Den amerikanske ekonomen och historikern Philip Mirowski resonerar i sin bok More Heat Than Light (1989) om hur nationalekonomer inom den dominerande skolbildningen lider av ”physics envy”, fysikavund.
Det handlar om hur metaforer och grundläggande uppfattningar om världen inhämtats från den prestigefyllda fysiken – med ödesdigra resultat för ekonomernas självförtroende (alltför stort) och förmåga att begripa världen (alltför litet).
Det är denna nationalekonomiska ortodoxi som tack vare sin hovsamma brukbarhet för den politiska makten har kommit att få betydande påverkan på samhällsdebatten mer allmänt, och särskilt under nyliberalismen.
Vi blir därigenom alla lite dummare.
Företagsvinsternas andel av förädlingsvärden har i Sverige inte varit så hög på ett kvartssekel. Likväl är det lönerna som ska bevakas och tryckas ned.
En central tankefigur och metodologisk stödjepunkt i nationalekonomisk analys är den om jämvikt. Alla möjliga ekonomiska system – i folkmun ofta kallade samhällen – antas uppnå jämvikt ”på lång sikt”. Likt en enkel maskin som rubbas men sedan gungar och graviterar tillbaka till viloposition.
Denna strävan sker tack vare marknadskrafter, som verkar i världen genom preferenser, vilka uppstår individuellt och slumpmässigt, och incitament, vilka fungerar allsmäktigt och obönhörligt likt blinda instinkter. Då och då inträffar något oförutsett – jordbävning utraderar en stad, internet uppfinns, Ryssland angriper Ukraina – varvid jämvikten tillfälligt rubbas. Strävan mot en ny jämvikt under de nu förändrade förutsättningarna vidtar därvid.
Jämviktsparadigmet är – närmast som en teknikalitet – upphängt på uppfattningar om vad som är fast och vad som är rörligt. I själva verket handlar detta på avgörande sätt om samhällelig makt. Vad som förmodas böjas/flyttas/avvecklas för att annat ska värnas/stabiliseras/utvecklas, utgör många gånger kärnan i ekonomisk-politiska konflikter. Den nationalekonomiskt inspirerade jämviktsidén fungerar i detta avseende mystifierande och beslöjande.
Om denna världsbild kan mycket mer sägas. Men låt oss nu bara reflektera ett ögonblick över inflationskrisen. I dess blixtbelysning framträder skillnaderna mellan fast och rörligt klarare.
Hushållen tvingas ta smällen för en global kris. Marknadsvillkoren betraktas däremot som fastskruvade.
Företagsvinsternas andel av förädlingsvärden har i Sverige inte varit så hög på ett kvartssekel. Likväl är det lönerna som ska bevakas och tryckas ned. Det är för lönernas moderering som vi upprättat system, vilka hyllas som stabiliserande – aktivt stampande vägen mot jämvikt. Vinstnivåerna kan på sin höjd beröras verbalt i förbigående av det ekonomisk-politiska etablissemanget. Men något strukturerat förhållningssätt till deras roll i den annonserade inflationsbekämpningen kommer inte på tal.
Vi kan se i statistiken och känna i plånboken hur den faktiska inflationen är komponerad. Marknader som ligger långt ifrån de teoretiska evangelierna spelar en tung roll, och där vissa kan tjäna gott på sina hävdvunna positioner, snarare än innovativa handlingar: Matvaror, där ett fåtal aktörer kontrollerar vägen från bönder till konsument. Elektricitet, med sina mycket säregna villkor; enorma inträdeskostnader, beroende av fast infrastruktur, politiskt organiserad pseudo-marknad på EU-nivå. Bolåneräntor, också här en marknad präglad av en säregen ”produkt” med avgörande betydelse för hela samhällsordningen, och ett litet fåtal mäktiga aktörer vilka staten varken kan eller kommer att behandla som dussinhandlare på basar.
På dessa områden har förslagen från systemkramande ekonom- och politikerhåll begränsat sig till åtgärder som hårdnackat låter oligopolens förutsättningar förbli orörda. I botten finns en klockartro på att marknaden ska värka sig fram till jämvikt. Hushållen tvingas ta smällen för en global kris med sina (vitt skilda) marginaler – beklagligt men marknadsmässigt. Marknadsvillkoren betraktas däremot som fastskruvade.
Vi låter sjukvårdspersonalens arbetsvillkor och barnens utbildning agera krockkudde, så att fastighetsägare och direktörer ska hållas skadeslösa.
Allra tydligast blir denna skevögdhet i förhållande till välfärdstjänsterna. Intrikata system finns på plats för att hålla resursfördelningen till dem i schack, medan höga inkomster och stora förmögenheter kan växa upp i himlen. När inflationen nu lägger en extra tyngd på ekonomin i kommuner och regioner blir detta särskilt slående. Vi låter sjukvårdspersonalens arbetsvillkor och barnens utbildning agera krockkudde, så att fastighetsägare och direktörer ska hållas skadeslösa.
Det måste inte vara så här. Vi skulle kunna ha ett ekonomisk-politiska ramverk, eller till att börja med åtminstone en ekonomisk-politisk debatt, som i högre utsträckning utgår från hur människor faktiskt har det, och hur vi vill att samhället ska se ut. En där det som vi skruvar fast ligger närmare gemensamma behov av välfärd, trygghet och ordnad klimatomställning.
Jag säger nu inte att vi ska komma dithän genom att göra det offentliga samtalet om dyrtiderna till ett om nationalekonomins idéhistoria och metodologiska vilsenhet. Mer prosaiska saker som att indexera de generella statsbidragen till kommuner och regioner ligger före på prioriteringslistan. Men ändå. Inflationshanteringen vägleds inte direkt av raketforskning. Och vi bör inte bländas av ekonomiska teorier och tumregler som i grunden betraktar samhället – med sina klassmotsättningar, maktstrukturer och geografiska ojämnheter – som en enkel maskin av tyngder, pendlar och hävstänger.
För den som bättre vill se igenom den dimma av jargong som ofta omgärdar enkelriktad politisk passivitet, hjälper det då att kritisk reflektera över var metaforerna, antagandena, de till expertutlåtanden upphöjda prioriteringarna en gång kommer ifrån; vad de döljer och vilka intressen de främjar.