Konkurserna slog nytt rekord 2023, löd rubrikerna andra dagen på det nya året. Antalet konkurser hos aktiebolag landar någonstans på drygt 8000 för helåret 2023, en ökning med cirka 30 procent jämfört med 2022 och högsta siffran sedan finanskrisen. Räknat i antal anställda pratar vi om kring 20 000 personer – de flesta konkursdrabbade företag har trots allt få eller inga anställda.
Hur orolig ska man vara?
Under pandemiåren var konkurserna få. Lite väl få, var slutsatsen när den statliga myndigheten Tillväxtanalys i våras presenterade sin omfattande granskning av de olika pandemistödens effekter. Att icke-konkurrenskraftiga företag läggs ned och därmed frigör arbetskraft till växande, konkurrenskraftiga företag är i grunden ett sundhetstecken för en fungerande ekonomi. Den här typen av ”jobbförstörelse och skapande” sker kontinuerligt även i goda tider. En del av pandemistöden kan ha satt käppar i hjulen för den sunda strukturomvandlingen.
Så att konkurserna nu ökar är inte bara av ondo. Men med det sagt ska vi ändå ta siffrorna på stort allvar. Dels för att utsikterna är fortsatt dystra. De flesta prognosmakare förutspår ytterligare ett år med låg eller negativ tillväxt vilket lär hålla konkurssiffran uppe ett tag. Arbetsmarknaden har gett vika och arbetslösheten stiger, ungefär en halv procentenhet säger de flesta.
Kvinnor i krympande yrken dör i större utsträckning av alkohol, droger eller självmord.
Rekordsiffran för 2023 handlar med andra ord inte enbart om en temporär anpassning tillbaka till sunda nivåer före pandemin. Och varje uppsägning riskerar att ge långsiktiga konsekvenser för den som drabbas. Detta är den stora anledningen att ta saken på allvar.
De senaste åren har flera intressanta svenska studier om uppsägningars långsiktiga ärr publicerats. Engdahl och Nybom ger en översikt av empirisk forskning på området men presenterar också nya analyser av såväl 90-talskrisens som finanskrisens långsiktiga konsekvenser. Den sammantagna bilden är rätt dyster: konsekvenserna i form av sämre sysselsättningschanser och framför allt lägre inkomster är påtagliga långt framåt. Alla typer av anställda drabbas, såväl unga på väg in som äldre och etablerade.
Deras studie finner att ärren efter att ha förlorat jobbet är särskilt djupa om det sker i samband med en kris. Men det är inte bara konjunkturen som styr. Yakymovych visar att om man förlorar jobbet för att ens yrke ersätts av ny teknik – automatisering – är konsekvenserna likaså långa. Särskilt om flera sägs upp samtidigt. Slutligen, Hernnäs visar att risken att förlora sitt jobb även påverkar hälsan. Hon studerar effekterna på gruppnivå och visar att personer som år 1985 arbetade i yrken som under de nästkommande 30 åren kom att minska kraftigt löper 5-11 procent högre risk att dö i förtid än jämförelsegruppen. Bland män är det risken för hjärt- och kärlsjukdomar som ökar, medan kvinnor i krympande yrken i större utsträckning dör av alkohol, droger eller självmord. Mest sårbara var personer med lägsta inkomsterna.
Att förlora jobbet gör uppenbarligen ont, länge. Den viktiga uppgiften för politiken är förstås att minimera det onda. Det går. För varje snabb omställningsinsats förbättrar man inte bara människors arbetsmarknadsutsikter utan också förlänger deras liv.
Det räcker väl gott som anledning att möta de stigande uppsägningarna med kraftfullare åtgärder än vi sett hittills?