Totalt var det 14 av de 23 förbund, drygt 60 procent, som besvarade Arbetsvärldens enkät som under den gångna femårsperioden blivit kontaktade av medlemmar som uppgett att deras arbetsgivare velat inskränka deras yttrandefrihet.
Tio av dem uppger att de blir kontaktade åtminstone årligen av medlemmar som drabbats av problem med koppling till deras yttrandefrihet.
Resultat ur undersökningen
Har ni blivit kontaktade av en medlem under den gångna femårsperioden på grund av att en arbetsgivare velat inskränka medarbetarens yttrandefrihet (ange i sådana fall hur ofta )?
DIK, 20000 medlemmar.
Ja, årligen.
Fackförbundet ST, 95000 medlemmar.
Ja, en gång i halvåret.
Finansförbundet, 31000 medlemmar.
Nej.
Försvarsförbundet, 4000 medlemmar.
Nej.
Journalistförbundet, 14000 medlemmar.
Ja, varje månad.
Kommunal, 505000 medlemmar.
Ja, en gång i halvåret.
KyrkA, 5000 medlemmar.
Nej.
Lärarnas Riksförbund, 90000 medlemmar.
Ja, varje månad.
Officersförbundet, 19000 medlemmar.
Ja, Färre än en gång om året.
Pappers, 13000 medlemmar.
Nej.
Reservofficerarna, 2000 medlemmar.
Nej.
Seko, 105000 medlemmar.
Ja, en gång i halvåret.
Sverige Yrkesmusikeförbund, medlemmar.
Nej.
Sveriges Arbetsterapeuter, 10000 medlemmar.
Nej.
Sveriges Arkitekter, 13960 medlemmar.
Ja, Färre än en gång om året.
Sveriges Ingenjörer, 155000 medlemmar.
Ja, vet ej.
Sveriges Psykologförbund, 12000 medlemmar.
Ja, årligen.
Sveriges Skolledarförbund, 7400 medlemmar.
Ja, årligen.
Teaterförbundet för scen och film, 8500 medlemmar.
Ja, årligen.
Tjänstetandläkarföreningen, 4100 medlemmar.
Nej.
TULL-KUST, 1800 medlemmar.
Nej.
Unionen, 675000 medlemmar.
Ja, Färre än en gång om året.
Vision, 200000 medlemmar.
Ja, varje månad.
Fotnot.
Resultatet är baserat på en enkätundersökning som besvarades mellan den 13 februari och den 10 mars. Enkäten skickades ut till samtliga förbund knutna till LO, TCO och Saco – totalt 48 förbund – och besvarades slutligen av 23 stycken.
Facken som besvarat undersökningen organiserar cirka två miljoner medlemmar och består bland annat av stora förbund så som Unionen, Seko, Vision, Sveriges Ingenjörer och Kommunal. Samtliga av de större förbunden har erfarenheter av yttrandefrihetsinskränkningar.
Bland de tre som oftast blir kontaktade återfinns Vision, Lärarnas riksförbund och Journalistförbundet – det senare beror delvis på att journalister stöter på yttrandefrihetsproblem i sin yrkesutövning så som påstådda fotograferingsförbud.
Flera av de rapporterade inskränkningarna bottnar i att arbetsgivaren instruerar medlemmarna att inte tala med pressen alternativt att enbart ge en positiv bild av verksamheten. Problematiken återfinns i exempelvis medlemsfrågor och -ärenden hos Psykologförbundet, DIK, Seko respektive Vision.
Trots ett tydligt grundlagsstöd är det flera personer som årligen hör av sig till facken på grund av misstänkta yttrandefrihetsinskränkningar. Foto: Janerik Henriksson / TT
Åsa Tillberg, förbundsjurist på Vision, beskriver hur det kan arta sig:
”Arbetsgivaren ’informerar ’ anställda om att de måste framställa arbetsgivaren i en god dager. Arbetsgivaren säger att det är förbjudet att tala med pressen, det får bara chefen göra. Arbetsgivaren ’informerar’ om att det råder tystnadsplikt inom hela verksamheten. Arbetsgivaren hotar med att lönehöjning uteblir om man orsakar ’dålig stämning’ på jobbet”
Arbetsgivaren hotar med att lönehöjning uteblir
Repressalier i form av utebliven lönehöjning återfinns även hos många av Lärarnas riksförbunds medlemmar:
Ingrid Lindholm. Foto: Lärarnas Riksförbund.
”Det går inte skilja frågor om inskränkning av yttrandefrihet från anklagelser om illojalt beteende i största allmänhet eller att uppfattas som kritisk och negativ. Man kallas till samtal om detta med närmaste chef. Upplevelsen om att bli missgynnad i lönesättningen förekommer”, skriver Ingrid Lindholm chefsförhandlare på Lärarnas riksförbund.
Bland förbunden som hanterat problem med yttrandefrihetsinskränkningar finns ett mönster: Medlemmarna har i huvudsak anställning hos kommuner, staten eller regionerna, där de i regel åtnjuter ett utökat meddelarskydd. Undantagen är Journalistförbundet respektive Unionen, som med sina 675 000 medlemmar är landets största förbund.
Trots Unionens storlek mottar förbundet i snitt bara något ärende om året som har direkt koppling till yttrandefrihetsfrågor. Det kan ha ett samband med att lejonparten av Unionens medlemmar arbetar i privata företag och därför inte omfattas av meddelarskyddet utan det svagare skyddet för visselblåsare, resonerar pressekreterare Erik Wirkensjö:
”Det kan finnas enstaka fall, men frågan är så ovanlig att den inte finns med i statistiken hos vår rådgivningsfunktion. Vanligt förekommande är däremot frågor kopplat till lojalitetsplikt och konkurrensklausuler”, skriver han i en kommentar.
Ett annat samband i undersökningen är att Saco-förbundens medlemmar i högre utsträckning upplever yttrandefrihetskränkningar än dem hos LO- eller TCO-förbunden.
Då det saknas jämförbara undersökningar och fackförbunden i regel inte för egen statistik över mängden yttrandefrihetsrelaterade ärenden, är det svårt att tala om hur problemet utvecklat sig över tid. Av förbunden som besvarat Arbetsvärldens enkät är det inget förbund som bedömer att mängden har minskat, däremot ser en tydlig majoritet, 11 av förbunden, att mängden är oförändrad.
Nils Funcke, journalist som ägnat flera år att bevaka yttrandefrihetsfrågor och suttit som utredningssekreterare i Yttrandefrihetskommittén, menar att det är svårt att avgöra om antalet inskränkningar ökar. Däremot bedömer han att det blivit vanligare att arbetsgivare i offentlig sektor börjar tumma på yttrandefriheten i något som bäst beskrivs som en iver att bygga det egna varumärket.
Många av dokumenten försöker begränsa vad medarbetare ska säga utåt
– Det finns tydliga likheter med det näringslivstänk som kommit att prägla myndigheter och kommuner, där man ser sig som en konkurrent till andra verksamheter. Jag vet inte hur många policydokument jag läst där man går alldeles för långt vad gäller utformningen av regler för hur mediekontakter ska tas, säger han och fortsätter:
– Många av dokumenten försöker begränsa vad medarbetare ska säga utåt. Till exempel finns det en hel del med skrivelser om att medarbetaren ska vara ambassadörer för verksamheten eller helt oförblommerat att medarbetare bara ska uttrycka sig positivt om verksamheten. Det är i sig en begränsning av yttrandefriheten. Det är som att de försöker sälja badbollar och skruvdragare. Men myndighetsverksamhet är inte försäljning, utan något som helt eller delvis finansieras av våra skattepengar och ska genomsyras av krav på opartiskhet.
Nils Funcke. Foto: Tor Johnsson/Tidningen Journalisten.
Nils Funcke konstaterar att problematiken finns i privat sektor, men att anställda av flera skäl inte åtnjuter samma rättsliga skydd där. Han bedömer att det är just ute i kommunerna som det uppstått en negativ trend vad gäller inskränkningar.
– Det är framförallt på kommunnivå som man trampat fel alltför ofta de senaste åren. Man begår dessutom misstag som andra redan har gjort och som ofta redan hanterats av JO, säger han och konstaterar:
– Det är bra med råd och anvisningar i hur man exempelvis hanterar sociala medier, men frågan är hur långt man går in i vad som får sägas. Det får inte gå ut över rätten till yttrandefrihet för den enskilda.
Fakta: Yttrandefrihet och meddelarfrihet för anställda
Yttrandefrihet innebär att alla har rätt att uttrycka sig, ta del av och sprida information och åsikter. Rättigheten regleras genom grundlag, Regeringsformen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen.
Yttrandefrihet omfattar meddelarfriheten – rätten att dela med sig av uppgifter till journalister för publicering. Meddelarfriheten gäller oberoende av vem man har som arbetsgivare och inkluderar även arbetslösa.
För anställd inom offentlig sektor finns ett starkt meddelarskydd, som bland annat innefattar ett förbud för arbetsgivaren att efterforska källan respektive ett förbud att vidta repressalier mot en anställd. Sedan 2017 gäller förbudet även anställda inom privat vård, skola och omsorg som är offentligt finansierad respektive en del kommunala bolag.
Meddarfriheten ger anställda rätt att muntligen lämna ut även sekretessbelagda uppgifter för offentliggörande. I de fall det råder kvalificerad sekretess för uppgiften bryts meddelarfriheten. Det kan gälla uppgifter om enskildas hälsa eller uppgifter som är centrala för rikets säkerhet.
Anställda inom privat sektor åtnjuter inte samma långtgående skydd från att bli efterforskade, även om de som agerar visselblåsare mot missförhållanden är skyddade förutsatt att de först larmat internt. Lojalitetsplikten respektive lagen om företagshemligheter begränsar ytterligare vilken typ av uppgiften de är fria att dela.
Därutöver finns det flera juridiska inskränkningar i vad man får säga, exempelvis är det olagligt att ägna sig åt förtal eller hets mot folkgrupp.
Källor: Statens medieråd och Riksdagen.
Arbetsvärldens enkätundersökning utfördes under februari och början av mars – innan Folkhälsomyndigheten meddelat att det rådde mycket hög risk för samhällsspridning i Sverige. Under coronakrisen har medier kunnat rapportera om flera kommuner som misstänks ha kringskurit sina anställdas yttrandefrihet med hänvisning till krisen. Nils Funcke tycker att det är beklagligt, men hoppas nu att pendeln ska svänga:
– Min förhoppning är att kommunerna och myndigheterna ska inse att offentligprincipen, meddelarfriheten och anställdas yttrandefrihet gagnar verksamheten på sikt. Visst kan det bli obehagligt för en myndighetschef som får ett JO-utlåtande emot sig, men offentlig verksamhet tjänar på att det finns en så långtgående yttrandefrihet som möjligt. Det är ett sätt att bygga legitimitet och trovärdighet hos medborgarna.