I en artikel om arbetsmarknadens utveckling – det spelar ingen roll vilken – snubblade jag ännu en gång över denna föreställning: ”I tider av en prekarisering av arbetsmarknaden, gig-ekonomins framväxt med snabba påhugg och otrygga anställningar …”
Att egenföretagandet ökar, att fler väljer egenanställning framför vanlig anställning, att vi går mot en gig-ekonomi eller en plattformsekonomi: dessa påståenden betyder var för sig lite olika saker, men upprepas så ofta, och i samma andetag, att en tydlig bild har etablerats: de fasta jobbens tid är förbi. Framtiden är här. ”Flexibilitet”, säger högern, och föreställer sig en avreglerad arbetsmarknad av fria individer som samarbetar via appar. ”Prekarisering”, säger vänstern, och föreställer sig en allt mer uppskruvad exploatering av en allt otryggare arbetskraft.
Vare sig vi ser den som ett hot eller ett löfte förefaller den så kallade gig-ekonomin vara en realitet vi har att förhålla oss till. Den är sedan några år tillbaka allestädes närvarande. Det vill säga – den är närvarande i det offentliga samtalet. I arbetsmarknadsstatistiken lyser den emellertid med sin frånvaro.
Vilka intressen gynnas av att vi sprider uppfattningen att arbetsmarknaden är mer otrygg, eller ”prekariserad” om man så vill, än vad den i själva verket är?
Stödet för påståendet att vi med rasande fart går mot en arbetsmarknad av korta påhugg är ytterst svagt, för att inte säga obefintligt. I en rapport från TCO nyligen sammanfattas SCB:s siffror: ”Räknat som andel av de sysselsatta så har varken de deltidsanställda eller egenföretagarna ökat de senaste tio åren. Andelen visstidsanställda ligger relativt stabilt kring 15 procent av de sysselsatta och andelen företagare lika stabilt kring 10 procent. 75 procent av de sysselsatta har en tillsvidareanställning. Även andelen bemanningsanställda, som inte är någon egen kategori i SCB:s arbetskraftsundersökning utan finns medräknade bland de visstids- eller tillsvidareanställda, ligger stabilt kring 1,5 procent av de sysselsatta.”
Men egenanställningarna då? De påstås ju öka explosionsartat, och snart kommer vi alla att vara våra egen chef, eller hur var det? Tja, egenanställningsföretagens egen branschorganisation publicerade visserligen en beställd undersökning för två år sedan som tycktes visa att cirka 44 000 svenskar var ”egenanställda” En närmare granskning av siffrorna visar emellertid att den absoluta majoriteten handlar om rena extraknäck, hobbyverksamheter, eller liknande. Antalet som huvudsakligen försörjer sig som egenanställda är i själva verket mycket litet.
Ryktet om de fasta anställningarnas nära förestående död synes alltså vara betydligt överdrivet. Det skulle kunna ses som ett tecken på den svenska arbetsmarknadens relativa stabilitet. Hur ser det ut i exempelvis USA, som väl borde vara gigekonomins själva epicentrum?
Att betona otryggheten får bara arbetare att känna sig mer maktlösa än de i själva verket är.
Jo, ungefär som här, visar det sig. Enligt statistik som i fjol presenterades av amerikanska Bureau of Labour Statistics (BLS) klassificeras 3,8 procent av arbetskraften som osäkert anställd (”contingent”), innebärande att befintlig anställning inte förväntas vara längre än ett år. Detta kan jämföras med 4,1 procent för år 2005 och 4,9 procent för 1995. Och amerikanska arbetstagare under 25 år är i dag mindre osäkert anställda än de var för 22 år sedan. ”Otrygga anställningar är inte det främsta problemet på den amerikanska arbetsmarknaden”, kommenterade Doug Henwood i Jacobin Magazine. ”Det är i stället lönestagnationen … Att betona otryggheten får bara arbetare att känna sig mer maktlösa än de i själva verket är.”
Detta tål att tänkas på. Vilka intressen gynnas av att vi sprider uppfattningen att arbetsmarknaden är mer otrygg, eller ”prekariserad” om man så vill, än vad den i själva verket är – även om uppfattningen sprids i förment progressiva syften?
Fackförbundet DIK skriver exempelvis i ett debattinlägg: ”De binära dagarna då man hade eller inte hade en anställning är sedan länge förbi. Den moderna arbetsmarknaden är flexibel, men det finns ingen naturlag som säger att den därmed också vara måste vara otrygg.”
Det låter naturligtvis förnuftigt; problemet är bara att det förslag som DIK lanserar – att så kallat egenanställda lättare ska kunna uppbära arbetslöshetsförsäkring – är direkt kontraproduktivt för den som händelsevis värnar en sund marknad för egenföretagare. För varför ska vissa uppdragstagare, genom att använda en mellanhand för sin fakturering, kunna snedvrida konkurrensen genom att ha bättre tillgång till de statliga trygghetssystemen än andra?
Det låter naturligtvis förnuftigt; problemet är bara att det förslag som DIK lanserar är direkt kontraproduktivt.
DIK:s förslag visar hur begreppet ”egenanställning” förvirrar mer än det klargör. Ordet kan nämligen rymma ett brett spektrum av arbetsförhållanden, från hobbysysslor till hårt exploaterat arbete i arbetsmarknadens gråzoner.
Det kan handla om att egenanställningsföretaget helt enkelt fungerar som en faktureringsservice för en person som har en annan huvudsaklig sysselsättning men utför uppdrag vid sidan av. Detta verkar också vara det vanligaste. Då är ”egenanställning” ingen ny anställningsform, utan bara ett förenklat sätt att ta betalt, genom att ett mellanhandsbolag tillhandahåller sin F-skattsedel mot en viss administrativ kostnad.
Det kan också handla om situationer där egenanställningsföretaget mer eller mindre agerar som ett bemanningsföretag som hyr ut arbetskraft, utan att ta något av det ansvar som ett bemanningsföretag tar. Alla risker med arbetet – ekonomiska såväl som arbetsmiljömässiga – bärs i praktiken av den som utför arbetet. Detta förekommer inom till exempel cykelbudsbranschen.
Journalistförbundet företräder sedan många år frilansande medlemmar, varav de allra flesta är egenföretagare. Denna grupps villkor behöver förbättras på många sätt: deras upphovsrätt behöver stärkas, deras arvodesnivåer höjas, deras socialförsäkringsskydd förbättras. Men för att sakligt kunna diskutera arbetsmarknaden behöver vi bringa reda i terminologin – och sluta använda begrepp som ”gigekonomi” och ”egenanställning”. Dessa ord kan verka tilltalande i sitt lätt futuristiska skimmer, men hjälper oss inte att förstå några faktiska förhållanden.