Ulf Kristerssons regering har gett Arbetsmiljöverket ett allmänt hållet uppdrag om att lämna förslag på “åtgärder, tillvägagångssätt, initiativ eller liknande som kan leda till att fler arbetstagare vill engagera sig i rollen som skyddsombud”.
I uppdraget ingår inte att komma med förslag på ändrad lagstiftning. Allt ska ske inom befintliga ramar.
Detta kan synas okontroversiellt.
Vem kan ha något emot att det utses fler skyddsombud?
Facken anar ugglor i mossen
Men de fackliga organisationerna anar uppenbarligen ugglor i mossen. Regeringen har nämligen tillfört en bisats om att uppdraget att ska gälla “oavsett om skyddsombuden respektive arbetstagarna har en facklig tillhörighet eller inte”.
Det är i sig inget konstigt. På arbetsplatser utan facklig organisation ska skyddsombud enligt lag utses av arbetstagarna som grupp.
I ett öppet brev till regeringen betonar ordförandena för LO, TCO och Saco “betydelsen av att skyddsombuden är utsedda av ett fackförbund”.
I ett annat sammanhang har LO via sin avtalssekreterare sett uppdraget som ett “sverigedemokratiskt beställningsjobb” och “första steg” mot större förändringar.
Debatt om regionala skyddsombud spökar
Varför dessa brösttoner?
Bakgrunden finns bland annat i debatten om de regionala skyddsombuden (eller arbetsmiljöombud), det vill säga de skyddsombud som facken har rätt att utse för att verka på arbetsplatser där ombuden själva inte är anställda.
Ofta, men inte alltid, är dessa skyddsombud anställda av fackförbunden och kombinerar uppdraget med annat arbete, vanligen som förhandlande ombudsman
Förutsättningen för att ett regionalt arbetsmiljöombud ska ha tillträde till ett arbetsställe är att där finns har minst en anställd som är medlem i den berörda fackliga organisation, samt att där saknar en skyddskommitté.
De här utanförstående skyddsombuden finansieras delvis av statliga medel (112 miljoner kronor senast) och har samma befogenheter som lokala skyddsombud, det vill säga att begära åtgärder och information, delta i processer och handlingsplaner, och ytterst stoppa arbetet.
Tre utredningar – noll resultat
Under flera år har det gjorts försök att utvidga de regionala skyddsombudens roll och befogenheter.
Inte mindre än tre statliga utredningar har föreslagit att de ska ha tillträde även till arbetsplatser där facket saknar medlemmar.
På så vis, har det resonerats, skulle de regionala skyddsombuden kunna göra nytta för arbetsmiljön inom nya och svårfångade branscher, kanske med hög grad av utländsk arbetskraft eller med hög grad av osäkra jobb, som gigföretag.
2020 röstades ett förslag från den dåvarande socialdemokratiska regeringen ned i riksdagen. När frågan återkom i den tredje utredningen 2022 års var Svenskt näringslivs remissvar påfallande skarpt:
“Att samma fråga utreds om och om igen är inte ett ansvarsfullt sätt att använda statens medel. (…) Det vore därför mer rimligt med en bred översyn av hela skyddsverksamheten.”
Svenskt näringsliv: Är en oklar roll
Svenskt näringsliv ifrågasätter således hela systemet med de regionala skyddsombuden, och den särställning som de fackliga organisationerna har fått av staten.
Svenskt näringsliv tycker att de regionala skyddsombuden uppträder med oklara roller. Sedan 2017, i rapporten “Dags att tänka nytt”, förordar Svenskt näringsliv att de regionala skyddsombuden ersätts av oberoende arbetsmiljörådgivare.
”Socialdemokratiskt särintresse”
Tanken har plockats upp vid olika tillfällen av borgerliga partier, som sett de regionala skyddsombuden som en ren LO-fråga och därmed ett “socialdemokratiskt särintresse”, och även av Sverigedemokraterna, som menat att skyddsarbetet måste “avpolitiseras”, även om det är svårt att se dessa inlägg som avpolitiserade,
Det är i grunden otillfredsställande att skyddsombuden blivit en tvistefråga både mellan arbetsmarknadens parter och mellan de politiska partierna.
Finns det anledning för båda sidor att krypa upp ur skyttegravarna och tänka nytt?
Parterna borde tänka lösningar
Framför allt vore det välgörande om parterna kunde koppla ett grepp på frågorna och fundera över gemensamma lösningar.
Visst finns det uppenbara utmaningar. Många av de företag och verksamheter som rör sig inom arbetsmiljöns gråzoner är oorganiserade, det vill säga tillhör ingen arbetsgivarorganisation, och ligger således utanför partssystemets räckvidd.
Det finns också svårigheter med att utforma meningsfulla kollektivavtal om arbetsmiljö utan att det uppstår dubbelregleringar, där arbetsgivare blir skyldiga att följa såväl lagregler som avtalsbestämmelser med liknande innebörd och med oklara rättsliga följder.
Parterna behöver värna arbetsmiljöfrågorna som ett gemensamt intresse.
Trots det finns det mycket idéarbete som parterna skulle kunna bidra med, som undviker att frågan reduceras till en dagspolitisk slagpåse.
Parterna behöver värna arbetsmiljöfrågorna som ett gemensamt intresse.
Vem ska betala?
Det förutsätter också att de fackliga organisationerna tar kritiken mot systemet med regionala skyddsombud på allvar, och visar en vilja att fundera i nya banor.
Det går att fråga sig om den statliga finansieringen är ändamålsenlig, eller hur gränsen upprätthålls på ett trovärdigt sätt mellan det statsfinansierade arbetsmiljöarbetet och den allmänfackliga verksamheten.
Och är det egentligen så bra att ett företag – som AD slog fast tidigare i år – kan dömas till att betala dubbla skadestånd för att ha dröjt med att lämna ut handlingar till ett regionalt skyddsombud?
Om dessa frågor ska vara tabu inom de fackliga organisationerna kommer vi inte att komma närmare en lösning på problemet med politisk dragkamp i skyddsombudsfrågan.