I veckan var jag på en begravning för en nära väns pappa. Han lämnade sitt hemland Polen efter att ha deltagit i studentprotester 1968. Han kastades ut från universitetet, dömdes till straffkoloni av den kommunistiska regimen, och familjen flydde sedan till Sverige. Här kom han att forska och arbeta som psykoanalytiker.
Nu vill Donald Trump stoppa bidrag till amerikanska universitet som tillåter ”olagliga” protester. Studenter som deltar ska kastas ut. Utländska studenter deporteras.
Kommer vi nu att få se en ny flyktingvåg, den här gången av amerikanska studenter som sparkats ut från sina universitet?
Systematisk tystnad
Och det handlar inte bara om studenter. Misshagliga domare och tjänstemän förföljs av Trumpadministrationen. Resultatet är en ängslan, en allt mer utbredd tystnad. Akademiker som Arbetsvärlden haft kontakt med vill inte gå ut med sina namn av rädsla för att mista finansiering. Republikaner tiger för att skydda sina familjer. Demokraterna är splittrade.
I amerikanska tidningar har begreppet ”inre exil” dykt upp. Under Sovjettiden var det en överlevnadsstrategi – man drog sig undan politiken och odlade sin trädgård, diskuterade litteratur, klamrade sig fast vid en värld utanför repressionen. Inför den ryska invasionen av Ukraina beskrev ryska Vogues chefredaktör hur hon försökte skapa sitt ”inre Köpenhamn” som en skyddszon. Sedan kom kriget. Förtrycket hårdnade. 300 000 ryssar flydde. Den ”inre exilen” fungerade inte längre.
USA är förstås ljusår från ryskt förtryck. Men impulserna hos Donald Trump imiterar Vladimir Putins maktfullkomlighet. Besattheten av att världsledare och företagsledare ska kyssa hans ring är oändlig. Maktbegäret av solkungskaraktär. Och en krets av multirika sluter upp, korrumperar staten, köper upp medier och omvandlar dem till husses röst.
Hur bryter man tystnaden?
På internationella kvinnodagen är det svårt att inte tänka på hur framgångsrik feminismen varit som social rörelse. Oändligt mycket mer framgångsrik än miljö- och klimatrörelsen, rent resultatmässigt. Så framgångsrik att vi nu ser en backlash.
Bredden i den feministiska rörelsen – samspelet mellan teknisk utveckling, akademisk forskning, suffragetternas kamp, instegen i de politiska partierna, familjepolitiken, formandet av konst och kultur ända fram till metoo – är oöverblickbar. Men inspirerande.
Den ryska journalisten Yevgenia Albats, redaktör för det oberoende magasinet The New Times, beskriver i New York Times hur ryska liberaler stod maktlösa när Vladimir Putin förde sitt krig mot homosexuella och transpersoner. De kunde inget göra. Tills de började gräva där de stod. De granskade sin egen inställning till frågorna, omfamnade och skildrade hbtqi-rättigheter. Trots lagstiftningen fick deras historier fäste. När kunskapen ökade, så påverkades även den konservativa ryska befolkningen i liberal riktning.
”Det var det som var handlingen – du måste handla.”