Förtroende som aldrig prövas går inte att skilja från vana.
Tidigare arbetade jag på ett fackförbund. Inför ett val skämtade en ordförande: ”Tänk om jag inte blir omvald? Det var så länge sedan jag arbetade på mitt företag att jobbet inte finns kvar i den form jag kände det.” Det borde ha oroat oss.
Den svenska modellen förutsätter två parter med verklig styrka. År 2024 arbetade omkring 90 procent av de anställda hos arbetsgivare anslutna till en arbetsgivarorganisation, medan 69 procent var fackligt anslutna. Arbetsgivarna är mer stabilt organiserade. Därför har facket inte råd att vara svagt just där styrkan ska finnas: i mandatet från medlemmarna.
Erfarenhet måste tåla prövning
Det mandatet urholkas när uppdrag i praktiken blir livstida. Ett val kan vara formellt oklanderligt och ändå sakna verkliga alternativ. Den sittande har informationsövertaget, kanalerna och nätverket. Den som vill utmana måste driva en kampanj mot sin egen organisation och mot människor hen kanske ska arbeta med efteråt. Då räcker det inte att alla är valbara.
Jag hör invändningen: erfarenhet och kontinuitet är värdefulla i förhandlingar. Det stämmer. Men erfarenhet är inget skäl att slippa prövning. Den som är bra klarar en prövning. Och när ingen vågar ställa upp mot den erfarne vet vi inte längre om förtroendet finns eller bara antas.
Facket är mer än försäkringen
Medlemstalet kan inte lugna oss. I flera förbund ingår en inkomstförsäkring i medlemskapet. Själv är jag med i facket, och jag erkänner att försäkringen väger tungt. Människor kan stanna av trygghetsskäl, och tystnad är inte samtycke. Inte heller antalet förtroendevalda säger något om huruvida de har medlemmarnas stöd. Facket måste förtjäna sina medlemmar bortom försäkringen.
Priset för bristande förnyelse är högt. Nya frågor fångas upp för sent, färre hittar vägen in och kunskap försvinner när en erfaren företrädare lämnar. Efter många år av nära samarbete med arbetsgivaren börjar det dessutom viskas i korridorerna om vems perspektiv som egentligen företräds. Långa mandat gör ingen arbetsgivarvänlig, men de gör misstanken svårare att avfärda.
Därför bör förbunden:
- Redovisa öppet hur många val som haft fler kandidater än platser och hur länge förtroendevalda i genomsnitt suttit. Om siffrorna inte finns är det i sig ett svar.
- Kräva att valberedningar i god tid frågar sittande om omval och aktivt söker motkandidater.
- Ge utmanare lika tillgång till medlemsregister och kommunikationskanaler som den sittande.
- Pröva tidsgränser eller formell omprövning för de tyngsta uppdragen efter ett antal mandatperioder.
- Göra det möjligt att lämna, med mentorskap, ersättarroller och en återgång till tidigare arbete som fungerar. Men arbetsgivaren får aldrig styra vem som företräder arbetstagarna. Det ansvaret tillhör medlemmarna och deras organisation.
Ett uppdrag man inte kan lämna är inte ett förtroende. Det är en anställning utan konkurrens. Och det är inte bara facket som försvagas. Den svenska modellen förutsätter att båda parter har verklig legitimitet.
Utan medlemmarnas förtroende riskerar facket att bli ett callcenter med billigare försäkringar, en verksamhet vem som helst kan driva.
