Syns det på Sverige att vi inte har en regering?
Inte särskilt mycket. Det mesta är som det brukar i oktober. Skolorna firade FN-dagen, som de brukar. Betkampanjen i Skåne rullar på som den brukar. Påpassliga skidorter har rullat ut sparad snö för desperata skidåkare, som de brukar.
Brandbilar, ambulanser och polisbilar tutar också och kör som vanligt, för tyvärr har inte olyckor, sjukdomar och brottslingar tagit paus.
Ett av få ställen där man med blotta ögat kan se regeringsvakuumet är kvarteren runt departementen på nedre Norrmalm i Stockholm. Tjänstepersonerna som man möter på gatan är påtagligt lugnare än vanligt. Långsammare gång, mer avspända miner, lite närmare till skratt.
Ministrarna ska ta det extra lugnt. Helst inte ens gå till jobbet.
Inifrån departementen berättas det mycket riktigt om hur tempot gått ner för de flesta. En övergångsregering får ju inte ta några politiska initiativ, så mycket av det vanliga arbetet för tjänstepersonerna, att serva regeringen med handläggning av ärenden, stannar av.
Men lugnet är ojämnt fördelat. Departementens jurister har till exempel mycket att göra, när våra grundlagsföräldrars avsikter (om de hade några) ska tolkas. För var går egentligen gränsen för ett ”politiskt initiativ”? För åtta år sedan var tolkningen att en övergångsregering inte ens får hindra Ingmar Bergman från att gå igen. Däremot kan den tydligen chippa in pengar till de kungligas jubileer.
Olika jurister gör olika bedömningar, men verkar överens om en sak, nämligen att ministrarna ska ta det extra lugnt. Helst inte ens gå till jobbet. Från tidigare övergångsregeringar berättas därför om rastlösa statsråd, vana vid fulla kalendrar, som i frustration börjat sticka strumpor för att få dagarna att gå.
Världen där ute väntar dock inte på att svenska partier ska komma överens, så arbetet gentemot EU fortsätter också. Kanske är det kymigt för tjänstemän och ministrar att åka till Bryssel och representera en icke-regering.
Men exempelvis de belgiska kollegorna, med sitt rekord av 541 dagar utan ny regering, har nog viss förståelse för våra 45 regeringslösa dagar. (I Belgien kompliceras situationen av att många inblandade är separatister, som innerst inne inte VILL att Belgien ska ha en regering.)
Om vi statliga utredare slutar jobba, då skulle det sannolikt ta många år innan någon märker någon skillnad.
Men hur lång tid tar det innan det börjar märkas mer i Sverige att vi inte har en regering? Ingen vet säkert. Och om jag vore rikspolitiker skulle jag nog inte heller försöka ta reda det.
Som en kollega brukar påpeka, kan vi statliga utredare aldrig trovärdigt hota med strejk. Om förskolepersonal, sopåkare eller affärsbiträden strejkar, då skakar samhället i sina grundvalar, och alla anstränger sig för att lösa problemen.
Men om statliga utredare slutar jobba, då skulle det sannolikt ta många år innan någon märker någon skillnad. Om ens då. (Så vi får använda andra knep att få igenom våra fackliga krav. Och vi HAR knep, men jag tänker inte avslöja dem här).
Det kan vara något att tänka på för rikspolitikerna också. Om ministrar kan handarbeta i många månader och Sverige ändå rullar på som vanligt – ja då skulle ju misstanken kunna uppstå, att vi också i längden klarar oss fint utan regering.
Särskilt som kommunerna och regionerna, som levererar de flesta av välfärdstjänsterna till oss medborgare, jobbar på som de brukar och vid det här laget pragmatiskt kommit överens om sina styren för de närmsta fyra åren.
Ett undantag är Rättviks kommun, som måste vänta ut älgjakten innan de kan komma vidare. Men också det är faktiskt som det brukar i oktober.
