Ganska länge föreställde jag mig att jag en dag kommer att byta efternamn.
Häyrynen är rätt hopplöst i Sverige. Ingen kan egentligen uttala det, men eftersom de flesta vill vara hövliga och verkligen lyckas har jag tvingats lägga minst ett år av mitt 36-åriga liv på att säga mitt eget efternamn om och om igen. För deras skull, inte min egen. Jag är inte så känslig. Jag ser hellre att folk uttalar det efter eget huvud än att jag måste slösa fem minuter på att fonetiskt bokstavera HÄYY i ett projekt som är dömt att misslyckas.
Roligast var kanske tillfället då en programledare i Sveriges Radio efter lång coachning nästan fick till det för att sedan säga det extremt lättuttalade Ilona helt fel. Därmed blev jag Lotta Ilonen i direktsändning, vilket förresten betyder glad på finska.
Jag är så betingad att bokstavera mitt efternamn högt att jag till och med gör det i Finland. I somras stirrade en hotellreceptionist på mig som om jag fått en stroke. Klart som korvspad att uttalet U stavas med ett Y i finskan, vad stod jag där och dumförklarade henne för?
Men ett namn är såklart djupare än vardaglig irritation
Men ett namn är såklart djupare än vardaglig irritation. Mitt egentliga skäl att byta hade varit för min morfar. Häyrynen var länge mer hans namn än mitt, och vår släkts relation till den mannen har varit sårig. Jag är den enda i min generation som fortfarande bär hans efternamn, och när jag var kring 20 tänkte jag att jag kunde begrava honom för gott genom att byta.
I Sverige lär det bo uppemot en miljon människor som någon gång valt att byta efternamn, många av dem är invandrare ganska lika Simona Mohamssons pappa. När familjen anlände till Sverige förvandlades Mohammed till Mohamsson, och nu driver Liberalernas partiledare en hel kampanj på det här ämnet.
”Mohamsson är mer än ett efternamn för mig. Det står för att anstränga sig och se möjligheter. Att veta var man kommer ifrån, men framförallt vart man är på väg.”
Enligt namnforskaren Maja Löfdahl är de finska namnbytena ofta förenade med sorg
Jag vet så klart inte vad som fick Pappa Mohamsson att byta namn en gång i tiden, men en kvalificerad gissning är för att passa in. En ansträngning om något, i Simonas ord.
Många finländare i Sverige har gjort samma sak. Enligt namnforskaren Maja Löfdahl är de finska namnbytena ofta förenade med sorg. Klassresan blir lättare genom en försvenskning. På 70-talet drömde finska föräldrar om barn med svenska namn som kunde bli ingenjörer, även när man knappt kunde uttala det sje-ljudet själv.
Så Laukkanen och Koskinen ansträngde sig, bytte namn och började passa in. Khalil, Haddad och Mohammed gör liknande resor idag.
Men Mohamssons ansträngning är inte frivillig, och därmed säger den något om Sverige
Simona Mohamssons senaste kampanj andas det där, men det är en tung andning. ”Skolsson”, ”Mobilförbudsson”, ”Ordningsson”. Det är lätt att göra sig lustig över alla krumbukter, men i mitt huvud hör jag bara ännu en kameleont med invandrarbakgrund.
”Jag kan heta vad som helst, ömsa skinn, tusen gånger till och med, bara jag får vara med”.
Det finns ingen skam i det. Det är en fullt rimlig överlevnadsstrategi om alternativet är att bli misstänkliggjord, mobbad eller diskriminerad. Men Mohamssons ansträngning är inte frivillig, och därmed säger den något om Sverige. Den förväntas av henne. Duktig invandrare. Nästan svensk.
Det låter som ett smärtsamt politiskt projekt att begrava sig själv. Ännu värre att få det att låta som att namnet Mohammed inte skulle andas ansträngning och möjlighet, liksom Laukkanen, Koskinen, Khalil eller Haddad. Eller Häyrynen, för den delen. Vi är ju redan med och bygger det här landet. Vårt gemensamma hem. Vilka möjligheter bor inte i det?
Själv har jag återerövrat det från min morfar, kanske för att jag levt länge nog. Kanske för att pappersarbetet och kontakten med Skatteverket bara inte är värt det. Kanske för att den där yxan jag bar mot honom som tjugoåring inte längre är lika vass.
Innerst inne ler jag numera ibland åt svenskarnas stela munnar när de åter och åter formar gommen kring ÄY.
En finsk revansch i det lilla för alla era sje-ljud.