Vem ska vilja jobba i välfärden? Trots långa utbildningar är lönerna ofta låga. Samvetsstressen – att aldrig räcka till – leder till otaliga sjukskrivningar.
Offentlig sektor anställer redan en femtedel av arbetskraften. Dessutom ökar behoven. Nu åldras Sveriges befolkning snabbt. När vi blir allt produktivare att producera varor, så ökar också ständigt efterfrågan på tjänster.
För forskningsinstitutet SNS räkning har fyra tunga nationalekonomer tagit sig an utmaningen att locka svenskarna till välfärden.
Några alternativ presenteras:
- Höj löner och arbetsvillkor relativt privat sektor och subventionera utbildningar för att locka fler. Nackdelen är ökade kostnader.
- Sänk kraven på utbildning. Nackdelen är försämrad kvalitet.
- Öka invandringen – asylinvandring är en stor rekryteringsbas. Nackdelen är att invandrare även nyttjar välfärd även om fler asylinvandrare är i arbetsför ålder än infödda.
- Sänk ambitionerna genom att minska finansieringen eller hoppas på att teknik ska ersätta människor. Nackdelen att kvaliteten försämras och framväxande privata alternativ som baseras mindre på behov och mer på efterfrågan.
Eftersom politiken inte vill öka invandringen, eller erkänna att man sänker ambitionerna, så fokuserar forskarna på punkt ett och två – förbättra villkoren och sänk kraven. Rekommendationen är en kompromiss: diversifiera så att välutbildade kan tjäna bra och sänk samtidigt kraven för mindre kvalificerade tjänster som kan tjäna mindre. Det låter som en bra lösning, åtminstone i teorin. I praktiken är det svårare att separera uppgifter så att personal inte kan röra sig mellan arbetsuppgifter. Det kräver en mycket mer exakt bemanning när den ena anställda inte kan ersätta den andra när den blir sjuk.
Teknikutveckling ger mer välfärd
Rapporten är också tydlig med att teknikutveckling troligen aldrig blir lika hög i personalintensiv omsorg som i privat sektor och särskilt varuproduktion. Utvecklingen där en allt större del av våra pengar läggs på tjänster, däribland omsorg, kommer att öka ännu mer med teknikutvecklingen. Allt annat är önsketänkande. Uppmuntra teknikutveckling i vården – absolut, men se det inte som en lösning på bemanningen.
Intressant nog diskuterar rapporten knappt arbetstidsfrågan. Visserligen vill politiken inte se någon lagstiftning om kortare arbetstid. Ändå skulle sådan lagstiftning sannolikt innebära just att relativlönen för offentlig sektor skulle öka, kontra privat sektor. Alltså exakt det som forskarna efterlyser i sitt första alternativ.
Kortad arbetstid kan gynna välfärden . . .
Kortad arbetstid är ju sannolikt värd mer för offentliganställda. Detta eftersom produktivitetsutvecklingen i till exempel industrin regelbundet tas ut i kortad arbetstid redan. I offentlig sektor har facken mött betydligt större motstånd mot kortad arbetstid av naturliga skäl – en timme i kontakt med en brukare är en timme – effektivisering är mycket svårare. Det är ingen slump att de flesta välfärdsfack kräver lagstiftad kortad arbetstid, medan de flesta andra är starka motståndare och vill gå avtalsvägen. För de välfärdsanställda är lagstiftning helt enkelt mer attraktivt, eftersom förhandlingspriset är dyrare.
Lagstiftad kortad arbetstid över hela brädet skulle alltså vara ”orättvist” mot dem som redan förhandlat fram kortare tid. Men det skulle också uppnå just det forskarna är ute efter – en höjning av attraktiviteten i offentlig sektor.
. . . men också sänka BNP
Nackdelen är förstås om vi skulle producera ett mindre värde i ekonomin, vilket skulle sänka BNP och därmed skatteintäkterna som kan gå till välfärd. Men den nyligen genomförda studien av 80 procents arbetstid visar att produktionen inte nödvändigtvis måste minska. Genom att schemalägga annorlunda och dela upp arbetsuppgifter, lyckades en sjukhusavdelning utföra fler operationer trots minskad arbetstid. Även privat sektor upprätthöll eller ökade sina resultat i studien.
Smygande reform
Det kan tala för att effekten att offentlig sektor gynnas relativt mer av arbetstidsförkortning, är starkare än BNP-tappet.
Genom att gynna villkoren i välfärden kan lagstiftad arbetstidsförkortning också vara en ”smygande” reform som är enklare politiskt än att höja skatten för att lägga på välfärd. Villkoren i välfärden förbättras relativt andra sektorer, utan att vi behöver betala mer för höjda löner.
Även om frågan är död i den här valrörelsen, skulle det förvåna mig om den inte poppar upp igen snart. Demografin, men framförallt den tekniska utvecklingen, talar för det.