För nästan precis ett år sedan hade min krönika här i Arbetsvärlden titeln ”Det räcker inte att vara de mindre dåliga”. Den handlade om att ojämlikhet fungerar nedbrytande för mellanmänsklig tillit och gör det svårare att upprätthålla effektiva, solidariska system för trygghet och utveckling. ”Särskilt för socialdemokratin, både som idé och rörelse, utgör detta ett kärnproblem.” Skrev jag då.
Nu har Sverige fått en ny Löfven-regering, nu dock med en politisk plattform förankrad hos mer eller mindre nyliberala borgerliga partier. Och jag har i riksdagen röstat på gul knapp, ”avstår”, för att tillåta denna regering att tillträda. Huvudsakligen med motiveringen att den vore just ”mindre dålig” än alternativet, en M/KD-regering aktivt beroende av SD.
Rimligt och konsekvent? Ja.
Vi behöver inte fundera på om Löfven II blir en dålig uppföljare. Det står redan klart, på papper som alla får se.
Regeringsfrågan avgörs mot bakgrund av stora politiska konvulsioner inom svensk borgerlighet. Det parlamentariska läget 2014-2018 innebar som bekant att de rödgröna partierna blev större än ”Alliansen”. Så kunde en S/Mp-regering styra med budgetstöd av V. Samma förhållanden rådde efter valet 2018, men då hade en Decemberöverenskommelse slutits och spräckts, och stora delar av borgerligheten närmat sig SD, politiskt och retoriskt. Detta är en igenkännlig utveckling från andra Västländer. Nu fanns det ett tillräckligt motstånd i C och L för att spräcka ”Alliansen” och istället pracka på Socialdemokraterna chockerande mängder nyliberal politik. Vi behöver inte fundera på om Löfven II blir en dålig uppföljare. Det står redan klart, på papper som alla får se.
För Vänsterpartiet handlade det i slutändan om att hålla SD – eller i praktiken ett maktlystet blåbrunt block som snabbt har formerat sig – borta från regeringsmaktens omedelbara närhet. Men också att finna en så god position som möjligt från vilken det går att bedriva nödvändig vänsteropposition. Förra veckans dramatiska turer handlade i stor grad om detta.
S kommer att ägna resurser åt att inte bara verkställa, utan också motivera och sockra en nattstånden nyliberalism.
Nu återgår arbetet – för alla progressiva krafter – till det mer långsiktiga och strategiska: att omvandla de framtida alternativen. För detta krävs det mycket mer än taktiserande i riksdagen. Det handlar om att formulera de stora samhällsproblemen och bygga stöd för framåtsyftande svar på dem. Ett av problemen med den tillträdande regeringen, är att regeringspartiet S nu kommer att ägna resurser åt att inte bara verkställa, utan också motivera och sockra en nattstånden nyliberalism som på väsentliga områden är helt ur fas med, ja, fördjupar de stora samhällsproblemen.
Problemen kommer förstås att göra sig påminda. Ojämlikheten fräter effektivt sönder det som gör att Sverige ännu är ett av världens bästa länder att leva i. Marknadsfundamentalismen intecknar och försurar vår framtid: i fysiskt klimatavseende förstås, men också genom att den marknadiserade skolan inte klarar sin civilisatoriska roll, genom att offentliga rum för välmåga och kreativitet trängs ut av kommersialism, genom att bostadens tillbakabildning från social rättighet till bankägt investeringsobjekt fullbordas. Och den geografiska dynamik som centraliserar pengar, makt och framtidsdrömmar, bort från stora delar av landet, och därmed göder en ”kulturkamp” där högerpopulister och reaktionärer kan fira triumfer – den lämnas över till centerpartistiska fantasier.
Hur ska detta hanteras i denna regeringskonstellation och i detta parlamentariska läge? Svaret är att det hade det inte kunnat med någon regering, med några parlamentariska piruetter. Nu är de demokratiska maktkampernas tid. Det kommer att finnas många förslag att opponera mot – i remissvar, rapporter och pressmeddelanden; på gator, torg och studiecirklar; vid fikabord, dataskärmar och middagssamtal. Då handlar det inte om att vara de mindre dåliga, utan om att ta ansvar för att svensk demokrati och välfärd inte avvecklas, utan utvecklas.