Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Löfven II blir en dålig uppföljare Statsminister Stefan Löfvens nya regering fotograferad på Lejonbacken framför Riksdagshuset i Stockholm. Övre raden från vänster: Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), Civilminister Ardalan Shekarabi (S), Minister för högre utbildning och forskning Matilda Ernkrans (S), Inrikesminister Mikael Damberg (S), Utrikeshandelsminister och minister med ansvar för nordiska frågor Ann Linde (S), Socialminister Lena Hallengren (S), EU-minister Hans Dahlgren (S), Försvarsminister Peter Hultqvist (S), Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), Energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman (S). Undre raden från vänster: Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (S), justitieminister Morgan Johansson (S), arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), Finansmarknads- och bostadsminister Per Bolund (MP), finansminister Magdalena Andersson (S), statsminister Stefan Löfven (S), miljöminister Isabella Lövin (MP), utrikesminister Margot Wallström (S), Biståndsminister Peter Eriksson (MP), Utbildningsminister Anna Ekström (MP), kulturminister Amanda Lind (MP), Näringsminister Ibrahim Baylan (S), Landsbygdsminister Jennie Nilsson (S). Foto: Jonas Ekströmer / TT

Krönika Löfven II blir en dålig uppföljare

Krönika Det nya regerinsgprogrammet innebär att Socialdemokraterna kommer att motivera och sockra en nattstånden nyliberalism, skriver Ali Esbati (V). Nu handlar oppositionen om att bygga lösningar på de stora samhällsproblemen på lång sikt.
21 jan 2019

För nästan precis ett år sedan hade min krönika här i Arbetsvärlden titeln ”Det räcker inte att vara de mindre dåliga”. Den handlade om att ojämlikhet fungerar nedbrytande för mellanmänsklig tillit och gör det svårare att upprätthålla effektiva, solidariska system för trygghet och utveckling. ”Särskilt för socialdemokratin, både som idé och rörelse, utgör detta ett kärnproblem.” Skrev jag då.

Nu har Sverige fått en ny Löfven-regering, nu dock med en politisk plattform förankrad hos mer eller mindre nyliberala borgerliga partier. Och jag har i riksdagen röstat på gul knapp, ”avstår”, för att tillåta denna regering att tillträda. Huvudsakligen med motiveringen att den vore just ”mindre dålig” än alternativet, en M/KD-regering aktivt beroende av SD.

Rimligt och konsekvent? Ja.

Vi behöver inte fundera på om Löfven II blir en dålig uppföljare. Det står redan klart, på papper som alla får se.

Regeringsfrågan avgörs mot bakgrund av stora politiska konvulsioner inom svensk borgerlighet. Det parlamentariska läget 2014-2018 innebar som bekant att de rödgröna partierna blev större än ”Alliansen”. Så kunde en S/Mp-regering styra med budgetstöd av V. Samma förhållanden rådde efter valet 2018, men då hade en Decemberöverenskommelse slutits och spräckts, och stora delar av borgerligheten närmat sig SD, politiskt och retoriskt. Detta är en igenkännlig utveckling från andra Västländer. Nu fanns det ett tillräckligt motstånd i C och L för att spräcka ”Alliansen” och istället pracka på Socialdemokraterna chockerande mängder nyliberal politik. Vi behöver inte fundera på om Löfven II blir en dålig uppföljare. Det står redan klart, på papper som alla får se.

För Vänsterpartiet handlade det i slutändan om att hålla SD – eller i praktiken ett maktlystet blåbrunt block som snabbt har formerat sig – borta från regeringsmaktens omedelbara närhet. Men också att finna en så god position som möjligt från vilken det går att bedriva nödvändig vänsteropposition. Förra veckans dramatiska turer handlade i stor grad om detta.

S kommer att ägna resurser åt att inte bara verkställa, utan också motivera och sockra en nattstånden nyliberalism.

Nu återgår arbetet – för alla progressiva krafter – till det mer långsiktiga och strategiska: att omvandla de framtida alternativen. För detta krävs det mycket mer än taktiserande i riksdagen. Det handlar om att formulera de stora samhällsproblemen och bygga stöd för framåtsyftande svar på dem. Ett av problemen med den tillträdande regeringen, är att regeringspartiet S nu kommer att ägna resurser åt att inte bara verkställa, utan också motivera och sockra en nattstånden nyliberalism som på väsentliga områden är helt ur fas med, ja, fördjupar de stora samhällsproblemen.

Problemen kommer förstås att göra sig påminda. Ojämlikheten fräter effektivt sönder det som gör att Sverige ännu är ett av världens bästa länder att leva i. Marknadsfundamentalismen intecknar och försurar vår framtid: i fysiskt klimatavseende förstås, men också genom att den marknadiserade skolan inte klarar sin civilisatoriska roll, genom att offentliga rum för välmåga och kreativitet trängs ut av kommersialism, genom att bostadens tillbakabildning från social rättighet till bankägt investeringsobjekt fullbordas. Och den geografiska dynamik som centraliserar pengar, makt och framtidsdrömmar, bort från stora delar av landet, och därmed göder en ”kulturkamp” där högerpopulister och reaktionärer kan fira triumfer – den lämnas över till centerpartistiska fantasier.

Hur ska detta hanteras i denna regeringskonstellation och i detta parlamentariska läge? Svaret är att det hade det inte kunnat med någon regering, med några parlamentariska piruetter. Nu är de demokratiska maktkampernas tid. Det kommer att finnas många förslag att opponera mot – i remissvar, rapporter och pressmeddelanden; på gator, torg och studiecirklar; vid fikabord, dataskärmar och middagssamtal. Då handlar det inte om att vara de mindre dåliga, utan om att ta ansvar för att svensk demokrati och välfärd inte avvecklas, utan utvecklas.

21 jan 2019
Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Jan 21 jan 2019:

    Vänsterpartiet utgör regeringsunderlag, ni utgör inte opposition. Varje nyliberal reform som genomförs är ni direkt ansvariga för. Allt annat lika, en M+KD regering med stöd från SD hade förmodligen varit mindre nyliberal än den trafikolycka som begick regeringsförklaring idag. Men de småborgerliga medelklassiga sentimenten och behovet att symbolmarkera var viktigare för er. Vänsterpartiet har alltid hävdat att det inte finns en målkonflikter mellan t.ex. invandring och social omsorg/arbetsrätt, det har också hävdats att kapitalism intersektionaliserar med rasism och sexism; vad vi nu har lärt oss är att när det finns en målkonflikt så väljer V nyliberalism; vi har också lärt oss att det enda kapitalismen intersektionaliserar med är den postmoderna vänstern. Lite s.k. rasism och s.k. antifeminism skulle kanske sätta upp ett handelshinder, eller minska arbetskraftsutbudet en smula, arbetsköparna till förtret – vilka hinder uppställer den gränslös nyvänster mot den globala kapitalismen?

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.