Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Det räcker inte att vara de mindre dåliga "Utan att leverera minskade klyftor, förmultnar också den materiella basen för politisk identifikation med en strömning vars existensberättigande har varit att motverka kapitalismens nyckfullhet," skriver Ali Esbati om socialdemokratin. Arkivbild av statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Lars Pehrson / SvD / TT

Krönika Det räcker inte att vara de mindre dåliga

Samhällsklyftor Trots allt vi vet om de negativa samhällskonsekvenserna som ojämlikhet orsakar ökar klyftorna också i frånvaron av en borgerlig regering, skriver Ali Esbati. Motkrafterna mot kapitalismens nyckfullhet behöver mer inspirerande idéer än det implicita budskapet att de är det "mindre dåliga" alternativet.
8 Feb 2018

Nyligen publicerade SCB sin årliga statistik över inkomstutvecklingen i Sverige. De svenska inkomsterna stiger, men ojämlikheten har fortsatt att öka. De rikaste norpar åt sig en allt större del av kakan. De senaste decennierna har inkomstspridningen ökat ganska rejält i Sverige. Och det har skett även när Sverige har lyckats undvika borgerliga regeringen.

Detta är på ett sätt ”naturligt”. Ty såvida man inte möter vårt ekonomiska system endast i nationalekonomiska grundböcker – där företagen är oändligt många, kapitalet ansiktslöst och konsumenter/arbetare fria från relationer, historia och geografi – genererar kapitalismen ojämlikhet. De som har mycket, har också väsentligt lättare att skaffa sig mer. Så hotas ständigt en rad civilisatoriska värden som påfallande många medborgare håller kärt, samt även grundvalarna för de växande inkomsterna i sig.

Men det finns också motkrafter. I sina bästa stunder har dessa bidragit till att upprätta välfungerande institutioner som ökar den sociala tryggheten för folkflertalet och tämjer den inneboende tendensen till rofferi och excesser i toppen av den ekonomiska pyramiden. Resultatet är samhällelig välfärd, vidgad personlig frihet och en dynamisk ekonomisk produktion som tar tillvara mer av den mänskliga utvecklingspotentialen.

Växande ojämlikhet gör att tilliten mellan människor utanför de närmaste relationerna eroderar.

Vi vet mycket om hur ojämlikhet skapar problem för samhällen – och människor som lever i dem. När Kate Pickett och Richard Wilkinson gav ut sin bok ”Jämlikhetsanden” 2009, om varför mer jämlika samhällen fungerar bättre i en rad avseenden, samlade de i själva verket ihop decennier av forskning inom flera fält, inte minst sitt eget, socialmedicin. Nu finns ytterligare ett decennium av forskningsresultat som pekar i samma riktning.

Växande ojämlikhet gör att tilliten mellan människor utanför de närmaste relationerna, och för många av samhällets institutioner, eroderar. Människor som lever alltför olika liv får svårare att begripa varandra och se det som förenar. De rika och mäktiga stärks i sina vanföreställningar att de har kommit dithän på egna meriter. De fattiga och vanmäktiga nödgas i större grad rå om sina alldeles omedelbara behov och oftare önska sig uppåt blott på bekostnad av, snarare än tillsammans med, andra förfördelade.

Socialdemokratin får svårt att mobilisera bakom det implicita budskapet att det blir mindre dåligt än alternativet

Särskilt för socialdemokratin, både som idé och rörelse, utgör detta ett kärnproblem. Utan att leverera minskade klyftor, förmultnar också den materiella basen för politisk identifikation med en strömning vars existensberättigande har varit att motverka kapitalismens nyckfullhet. Visst kan man ändå vinna val ibland, om motståndet är för dåligt och de egna utspelen väl tajmade. Men det senaste kvartsseklet visar gång på gång att just socialdemokratin får svårt att mobilisera bakom det implicita budskapet att det blir mindre dåligt än alternativet.

En aktiv och medveten politik för jämlikhet behöver genomsyra i princip alla områden. Tre områden är idag särskilt viktiga. För det första att stärka trygghetssystemen för de mest utsatta och utvidga välfärden till fler områden, så att något mer av samhällets resurser fördelas efter behov. För det andra att stärka tryggheten för dem som har svag ställning på arbetsmarknaden – vilket både betyder att pressa ned arbetslösheten och att förbättra arbetsvillkoren för dem som har osäkra anställningar. För det tredje, att göra skattesystemet bättre anpassat till dagens behov. Det betyder att mer skatt behöver tas ut samlat sett, eftersom samhällsekonomins komplexitet och utveckling mot större tjänstesektor kräver det. Och det betyder att de allra rikaste oundgängligen måste betala mer, särskilt i kapitalskatter.

Den första punkten har regeringen, med press vänsterifrån, gjort en del för den här mandatperioden. När det gäller den andra punkten och särskilt den tredje, är resultaten skrala. Ska den svenska modellen verkligen utvecklas, inte avvecklas, är det just där som fokus och energi bör läggas. Se där en god ingång för en mer progressiv och verklighetsnära debatt i årets valrörelse.

8 Feb 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.