− Det finns många problem med normen som nu kritiseras, att industrin är en krympande sektor och att det är för få som bestämmer. Det kommer kanske inte att hända så mycket inför den här avtalsrörelsen, men långsiktigt finns det all anledning att tro att det gör det, säger Anna Danielsson Öberg.
Anna Danielsson Öberg har tillsammans med Tommy Öberg, båda mångåriga arbetsmarknadsjournalister, skrivit boken ”Ledartröja eller tvångströja? Den svenska lönebildningens ansikten eller hur vi hamnade här” om historien om hur den lönebildning vi har idag har formats, och vilka utmaningar den står inför. Boken, som ges ut av Arena Idé och Premiss förlag, presenterades vid ett seminarium tidigare i höst. Författarna förklarade då bland annat att arbetsgivarna under 2000-talet har haft överhanden i förhandlingarna, tiden sedan Industriavtalet tecknades har varit ”arbetsgivarnas kvartssekel”. Även om reallöneutvecklingen har varit god, har innehållet i avtalen gynnat arbetsgivarna genom till exempel ett ökat antal visstidsanställningar och en nedgång i låglönesatsningar och individgarantier.
Kommer arbetsgivarna fortsatt att ha större makt än arbetstagarna?
− Ja, så länge arbetslösheten är så hög som den är idag. Arbetslöshet försvagar alltid facket, vilket syns inte minst i LO-grupperna, som ju också ofta är de som drabbas mest av hög arbetslöshet. Och så länge arbetslösheten är hög kommer arbetsgivarna att ha lätt att få igenom sina krav.
Lärarna kommer ju att nästa år få ett lönepåslag efter att regeringen beslutat att skjuta till extra pengar för ett lärarlyft. Hur tror du att utvecklingen av statlig inblandning i lönebildningen kommer se ut framöver?
− Kommunerna som betalar ut lärarnas löner får ju nu helt enkelt följa det regeringen sagt åt dem att göra. Men det finns all anledning att tro att andra utsatta grupper också kommer att vilja bli lyfta, till exempel socialsekreterare.
Vilken tror du kommer att bli den viktigaste frågan i avtalsrörelsen?
− Jämställdheten och kvinnolöner.
