Under 2007 års avtalsrörelse blev så kallade jämställdhetspotter en stridsfråga inom LO-samordningen. Bland annat Kommunal ville se avtal där kvinnodominerade grupper med låga löner skulle få rätt att driva krav på löneökningar med kronpåslag som då blev procentuellt större än de inom mansdominerade förbund med generellt högre löner. Detta kritiserades dock av bland annat förbunden inom industrin, som inte ville se en avvikelse från rådande industrinorm. De gick dock till slut med på kvinnopotter, och förbund som Handels och Kommunal fick i varierande grad gehör för extra procentpåslag jämfört med den löneledande industrin.
Också en kritik mot Industriavtalet
De kvinnodominerade förbundens krav var också en kritik av det då decennielånga Industriavtal som innebar att industrins parter, den konkurrensutsatta sektorn, gick i täten för löneökningarna i Sverige. Kritiker påpekade att, eftersom löneavtalen sätts procentuellt innebär det att glappet mellan högavlönade och lågavlönade växer för vart år.
Industrifackens representanter 2011: fr v Stefan Löfven, IF Metall, Cecilia Fahlberg, Unionen, Per-Olof Sjöö, GS, Camilla Frankelius, Sveriges ingenjörer, Hans-Olof Nilsson, Livsmedelsförbundet. Foto: Bertil Ericson/SCANPIX.
Efter en lugnare avtalsrörelse under finanskrisen kom striderna om kvinnolönerna att blossa upp igen 2011. De interna splittringar som uppkommit mellan industriförbunden sjönk undan och en samordning på industrisidan, ett Industriavtal 2.0, kom till. Förbunden inom industrin (förutom Pappers) lämnade den gången också LO-samordningen, bland dem IF Metall med dåvarande ordförande Stefan Löfven.
– Vi är störda att det förmedlas en bild av oss som mansgrisar. Vi är ett förbund med 20 procent kvinnor. Våra lågavlönade frågar oss varför de är värda mindre pengar än andra förbunds lågavlönade. Därför säger vi nej, sade Stefan Löfven till Dagens Arbete hösten 2011.
Med en ny LO-ledning blev dock avtalsrörelsen 2013 lugnare och samordningen höll.
Inte samma strider i TCO-förbunden
Från 2007 och framåt har jämställdhetsfrågan också varit het i TCO-förbunden, som ju dock inte samordnar avtalsförhandlingar likt LO. Bland annat det kvinnodominerade Vårdförbundet lyfte frågan, men såg inte kvinnopotter som en lösning.
Vårdförbundet demonstrerar 2008.
Foto: Gunnar Lundmark/SvD/SCANPIX.
– Det är inte bara exportindustrin som är viktig för landets välfärd. Vill man ha kvar de akademiskt utbildade kvinnorna och rekrytera flera till vården, skolan och socialtjänsten måste det till ett alternativt tänkande. Hela den offentliga sektorn består av en stor grupp felavlönade kvinnor, sade Margaretha Öberg, dåvarande förhandlingschef på Vårdförbundet, till TCO-tidningen i juni 2008.
Ändrad industrinorm het fråga även på senare år
Under den senaste tiden har kritiken mot Industriavtalet blossat upp igen, inte bara inom LO-förbund. Kvinnodominerade förbund på både tjänstemanna- och arbetarsidan har tillsammans gått ut och kritiserat modellen för att den befäster och ökar löneskillnaderna. Arbetsvärlden skrev tidigare i år om de senaste striderna, som nu också riktat in sig på Medlingsinstitutets roll i normeringen.
− Industrinormen har varit jättebra för arbetsmarknaden, den har givit stabilitet och goda reallöneökningar. Men ett uppdrag som en myndighet får måste också kunna utvecklas i och med att samhället gör det. Som det är nu har det sett ut väldigt länge, sade Veronika Karlsson (numera Magnusson), ordförande i Vision, i april.
Industriavtalet
1997 slöts Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning, även kallat Industriavtalet, mellan ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer, som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Syftet med avtalet var att parterna skulle ta ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden. I grunden fanns också tanken om att den internationellt konkurrensutsatta sektorn i Sverige bäst kunde följa vad lönerna skulle kunna ha för utveckling i hela samhället, och att den löneutveckling som avtalades inom industrin därför blev normerande för resten av arbetsmarknadens avtalsområden.
I och med Industriavtalet blev också kollektivavtalsförhandlingar mer reglerade. Det slog bland annat fast att förhandlingarna ska påbörjas senast tre månader innan det gamla kollektivavtalet löper ut, och att en särskild medlare ska utses om parterna inte har enats när en månad återstår. Medlaren har rätt att lägga egna förslag till lösningar samt kan skjuta upp varslade stridsåtgärder med 14 dagar.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen till arbetsmarknadens parter att komma fram till förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning.
Industriavtalet förnyades och utvecklades något 2011. Läs mer hos Industrikommittén. Där hittar du även avtalet i sin helhet.