Det är vår. Jag ska, enligt stolt svensk vårtradition, besöka mitt hyrda förråd i en anläggning för att plocka ut saker jag inte sett sedan en regnig kväll i oktober.
Jag har stolt lyckats leta rätt på både nyckel till kolvlåset och kod till inpasseringsgrinden, rullar ned bilrutan och ska slå in koden på panelen.
Då möts jag av ett felmeddelande. ”Din kod gäller inte längre här. Du måste ladda ned vår app.”
Utanför hissen möter jag en förvirrad kvinna som pratar med någon annan i byggnaden, hon kan inte ta hissen dit eftersom appen är i den andra personens telefon. Och ett par, tydligen nykomlingar, som fipplar med sina mobiler och uppmuntrande försöker hjälpa mig med några: ”Du måste hålla telefonen närmare! Lite närmare ändå! Snart funkar det säkert!”
Jag berättar för dem att i höstas räckte det att knappa in en kod. De stirrar storögt på mig. ”Så praktiskt!”
Min älskade Iphone, vårt äktenskap har blivit en fotboja!
Om det inte vore för att min dotter väntar på mig på andra sidan stan och att vår segelbåt hade blivit obrukbar utan dynor, tampar, segel, båtbatterier, hade jag tagit ut skilsmässa där och då. För, min älskade Iphone, vårt äktenskap har blivit en fotboja!
Jag vet att jag ingått ett frivilligt avtal med förrådsföretaget. (Ja, det är uppsagt nu. Det är ingen universell sanning att en app knyter ett företags kunder närmare.) Men det känns verkligen inte som att jag har något att välja på i det här läget. Sakerna måste räddas från denna Orwellska byggnad.
Inte nog med att appen gör det hela så mycket krångligare. Den kräver ansiktsigenkänning för att ”skapa trygghet” och för att bara jag ska kunna öppna mitt förråd. Men tänk om jag inte vill att bara jag ska kunna göra det! Och tänk om jag inte är så himla rädd för att någon ska stjäla en trasig utombordare eller ett par begagnade segel, modifierade för en Maxi 77, 1980 års jubileumsmodell?
Det går snart inte att resa eller handla mat eller parkera eller gå på bio utan en smart telefon som spårar min aktivitet
All form av intrång i vår personliga integritet måste ha ett godkänt och väl avvägt proportionerligt syfte.
I takt med att det krävs appar och ansiktsigenkänning för allt fler tjänster minskar min frihet på bekostnad av ”valfriheten”. Det går snart inte att resa eller handla mat eller parkera eller gå på bio utan en smart telefon som spårar min aktivitet.
Jag hinner tänka att inte ens våra mest framstående science fiction-författare lyckats förutspå de smarta telefonerna fullt ut. Då hade inte hjältarna jagat onda, människoliknande robotar som hotar mänsklighetens existens. De hade kämpat mot en helt annan slags androider; de vi håller i handen och låter oss styras av genom våra dagar. De hade gått med i kontantupproret, demonstrerat för rätten att få leva sitt liv med en enkel knapptelefon och arrangerat protester utanför det årliga arrangemanget ”Trygghetskamerans dag”. Jo, det finns på riktigt.
Kvinnojourer borde lära ut mer om digital säkerhet för kontrollerade kvinnor
Samma kväll publicerar Aftonbladet en granskning av hur Apples AirTags används av män som förföljer kvinnor. Som ett brev på posten rycker manliga techförespråkare ut till Apples försvar och menar på Facebook att det ju inte är så många som blir förföljda ändå.
Varje kvinna som blivit det har svårt att förstå den typen av naivitet. Teknik som går att använda på det sättet kommer att användas på det sättet. Kvinnojourer borde lära ut mer om digital säkerhet för kontrollerade kvinnor. Jag har hört allt för många säga ”jag kan inte förstå hur han kunde veta att jag var där!”
Vi hjälper till rätt bra själva också. Allting filmas och streamas och det gäller att se upp så man inte råkar äta en sallad på fel plats, vilket hände New York-bon Michael Glantz som befann sig på den korrespondentmiddag med Trump, där en man försökte ta sig in och avlossade skott, för då kommer det att filmas och delas vidare och du kommer få svara på frågor om varför du fortsatte äta din sallad. Eller hålla om fel person på en konsert, vilket hände Kristin Cabot och Andy Byron, HR-chef respektive vd för techbolaget Astronomer, som fångades på en så kallad kiss cam under en Cold Play-konsert. Båda slutade sina jobb efter händelsen.
Orwell hade vänt sig i sin grav.
För vi behövde aldrig någon Storebror som ser oss via en ständigt granskande teleskärm. Det räckte att lillebror gör det, genom att vi alla är uppkopplade och filmar och delar det vi ser, och förväntar oss att du ska kunna stå till svars för alla dina handlingar, precis hela tiden.
