Längst in i ett skåp där jag förvarar livets alla osorterade papper ligger också en illröd mapp med en enda dramatisk överskrift: ebola.
Mappen kommer från Regeringskansliet och ett av mina första jobb. I den samlade jag underlag och mallsvar på frågor som rörde den då värsta epidemin i mannaminne, ebolautbrottet i Västafrika 2013-2016.
Mitt jobb var att svara på allmänhetens brev och mail till sjukvårdsministern. När ebolautbrottet eskalerade kom de i drösvis – från oroliga människor, panikslagna människor, från gubbar som tyckte sig ha alla svar, från kvinnor som undrade om deras barn var i fara, från självaste Hans Rosling.
Jag var 25 år med ensamt ansvar att hitta svar till alltmer rädda individer
Hur stor var risken att smittan skulle komma till Sverige? Vad gjorde Sverige över huvud taget? Och kanske den vanligaste frågan: hur kunde vi låta svensk sjukvårdspersonal delta i hjälpinsatser i Liberia, Sierra Leone och Guinea och därmed öppna en direkt smittokanal mellan Sverige och de drabbade länderna?
På den tiden var Regeringskansliets brevsvarare knutna till respektive stab och minister. Det innebar att alla tidigare brevsvarare hade slutat efter valet 2014. Jag var 25 år med ensamt ansvar att hitta svar till alltmer rädda individer, utan vägledning från någon som tidigare innehaft min tjänst. Också ett sätt att inleda en karriär.
Ebola-mappen blev till slut min bibel. Där fanns svar från departementets tjänstemän och sakkunniga för frågan, det senaste som kommunicerats från Folkhälsomyndigheten, regeringens allmänna hållning, info om Herkulesplanen som fanns insatta för att i värsta fall evakuera svensk personal hem, tillika info om hur en eventuell svensk smittad skulle hanteras av sjukvården.
Ebola är i sin hemskhet nästan en mytisk sjukdom, lika mycket som den omgärdats av exotifiering och rasistiska stereotyper
Det är svårt att minnas hur den här tiden faktiskt kändes, särskilt med en riktig pandemi att se tillbaka till. 2014 var den allmänna inställningen fortfarande att den där pandemin förr eller senare skulle bryta ut. Exakt när eller hur hade man ingen aning om, men i Västafrika fanns den värsta sjukdomen man kunde föreställa sig som just nu hade det värsta utbrottet i historien.
Ebola är i sin hemskhet nästan en mytisk sjukdom, lika mycket som den omgärdats av exotifiering och rasistiska stereotyper. En mördare född i det mörkaste Afrika, med en dödlighet upp till 90 procent (det västafrikanska utbrottet landade på cirka 40 procent), vars offer blöder ur alla hål.
Västvärldens media skiftade snabbt fokus från de västafrikanska offren till den sjukvårdspersonal från USA, Italien och Spanien som smittats. Kvällstidningarna i Sverige lyste röda med rubriker om misstänkt smittade här hemma (vi hade aldrig några verkliga fall). Skräcken spann över alla samhällsklasser. Sjukvårdspersonalen som återvände efter avslutade hjälpinsatser rapporterade att de i vissa fall behandlades som pestsmittade till och med av sina egna kollegor, som alltså borde vetat bättre (till skillnad från covid-19 sprids ebola bara när den drabbade är riktigt sjuk, och då enbart via närkontakt med kroppsvätskor. Att över huvud taget smittas av en person som står upp och orkar tala och skratta är med andra ord nära nog omöjligt).
Just nu pågår ett nytt ebolautbrott i Kongo-Kinshasa. Hittills rapporteras det om 600 misstänkta fall. 140 personer har dött. WHO har klassat det som en global folkhälsokris. Denna gång är känslan av allmän panik långt lägre, fastän vi har nya skäl att oroa oss.
Det ska sägas att det är osannolikt att utbrottet ska bli lika förödande som den västafrikanska (nästan 30 000 bekräftade fall, över 11 000 döda, men med större beräknat mörkertal av orapporterade fall). Världen, WHO och länder där ebola är lokalt förekommande lärde sig mycket 2013-2016. Det finns nya rutiner och erfarenheter att ta av i Kongo-Kinshasa. Problemet är bara att resurserna har minskat.
Just nu räknar man med att ett barn dör var 45 sekund(!) som en direkt konsekvens av nedskärningarna på USAID
USA har dragit sig ur WHO. Förra året slaktade Donald Trump och Elon Musk världens största biståndsbudget. Epidemier eller inte: just nu räknar man med att ett barn dör var 45 sekund(!) som en direkt konsekvens av nedskärningarna på USAID. Hjälporganisationen International Rescue Committee i Kongo-Kinshasa har larmat om att de på grund av ovanstående tvingats stänga flera hälsokliniker mitt i ebolasmittans epicentrum.
Även Sverige har börjat rikta om sitt bistånd från civilsamhälleliga insatser och hjälporganisationer direkt till regimer i någon form av tjänsteutbytessystem. Somalia har fått miljoner för att ta emot från Sverige utvisade asylsökande. Pengarna har gått till presidentens kansli. I mindre utsträckning går det kanske till att hantera själva mottagandet. Resultatet är i praktiken att pengar för verkliga insatser i hälsa och livsvillkor för Somalias befolkning minskar.
Om ebolautbrottet i Västafrika lärde mig allt jag kan om virusskräck och kriskommunikation lär jag mig just nu allt om västvärldens dumsnålhet. Varje global folkhälsokris har egentligen bara en enda läxa: vi är djupt och ofrånkomligt beroende av varandra, över hela världen. Därför måste vi som kan hjälpa också göra det.
