De senaste tio åren har de arbetsmarknadspolitiska fiaskona avlöst varandra.
Senast i raden är satsningen på etableringsjobb. En reform på 510 miljoner kronor som resulterat i hela 84 jobb, en kostnad på cirka sex miljoner per jobb.
Den statliga arbetsmarknadspolitiken har snarare liknat Don Quijotes strid mot väderkvarnar
Det är ett talande exempel för den statliga arbetsmarknadspolitikens tillstånd: ett svart hål som slukar pengar i hög takt men levererar luft. Det har inte spelat någon roll om det varit glada centerpartister, pålästa liberaler eller fyrkantiga socialdemokrater som tagit sig an uppgiften. Den statliga arbetsmarknadspolitiken har snarare liknat Don Quijotes strid mot väderkvarnar.
Oavsett regering har arbetsmarknadspolitiken under det senaste decenniet varit missriktad, ineffektiv och ett enormt resursslöseri. Vilket är djupt problematiskt om vi sätter arbetslösheten i relation till den förändrade demografin.
När färre ska finansiera fler behöver arbetsmarknadspolitiken vara effektfull. För dagens arbetslöshet försvinner inte med en positiv konjunktursväng, den är idag strukturell. En omfattande migration under 2010-talet har medfört en stor grupp människor som saknar förutsättningar att bli självförsörjande utan resultatinriktade insatser.
Den svenska arbetsmarknaden präglas framför allt av två saker; en tydlig missmatch mellan arbetskraftens kompetens och arbetsgivarnas behov, samt en stor grupp arbetslösa som står mycket långt ifrån arbetsmarknaden.
För att tydliggöra hur misslyckad den statliga arbetsmarknadspolitiken varit kan man enkelt göra en klassisk topp-fem-lista:
- Rusta och matcha – Reformen skulle konkurrensutsätta Arbetsförmedlingens insatser genom införandet av privata aktörer i sann centerpartistisk anda. Resultatet blev dyrare insatser men inga förbättrade utfall.
- Etableringsjobben – Satsningen skulle få fler utrikes födda i arbete. 510 miljoner kronor senare står vi med 84 nya jobb. Siffrorna talar för sig själv.
- Reformeringen av Arbetsförmedlingen – Under perioden 2010–2020 genomfördes en lång rad reformer som förändrade myndigheten i grunden. Utfallet har blivit en organisation som i praktiken lämnat sitt grunduppdrag och förvandlats till ett svåråtkomligt industriellt callcenter.
- Stöd till personer med funktionsvariationer – En central del av arbetsmarknadspolitiken borde vara att sänka trösklarna för personer med funktionsnedsättningar att etablera sig. Riksrevisionen har visat att bristerna är stora och att relevanta insatser används i alltför liten utsträckning.
- Utskrivning av deltagare – Arbetsförmedlingen har aviserat att man kommer börja skriva ut arbetssökande som bedöms stå för långt ifrån arbetsmarknaden. De ger upp i sitt grunduppdrag.
Parallellt med dessa misslyckanden är de statliga arbetsmarknadspolitiska insatserna bokstavligen dränkta i resurser. Bara förvaltningsanslaget till Arbetsförmedlingen uppgår till 7,5 miljarder kronor per år.
Hissa den vita flaggan. Lägg ner Arbetsförmedlingen.
Det är hög tid att staten avslutar denna dyra och meningslösa strid mot väderkvarnar. Hissa den vita flaggan. Lägg ner Arbetsförmedlingen. Skapa i stället relevanta, lättillgängliga statliga lönesubventioner och ge kommunerna ansvaret.
