ROT-avdraget uppfanns i en tid när vi trodde på att stabilisera konjunkturen: när efterfrågan i ekonomin vek skulle privata renoveringar och ombyggnader hålla hjulen snurrande. Sedan började vi tro mer på att staten vet bäst vilka branscher och marknader som borde gynnas. RUT-avdraget lades till för hushållsnära tjänster och båda avdragen blev permanenta istället för konjunkturberoende. Nu skulle byråkrater med hjälp av avgränsningar i de nischade avdragen avgöra vilka arbetsuppgifter i privat sektor som ska subventioneras med skattemedel – och vilka som inte ska det. Det är möjligt att det går att gissa rätt. Det är väl bara det att historien lärt oss att det är väldigt modigt att försöka. Idag tvingar dock den pågående pandemin in oss i en ny fas: nämligen att staten och samhället måste fokusera på det viktigaste.
Vi behöver hjälpas åt i denna tid, och alla kan göra någonting. Det minsta man kan göra är att städa sin egen toalett.
Detta är den övergripande bilden. För frågor om effektivitet, antal skapade jobb och andra resultat, hänvisas till Riksrevisionen som nyligen räknade på reformen och i februari i år konstaterade ”att regeringens bedömning att reformen är självfinansierad har svagt empiriskt stöd.” Alla vi som i dagarna fått öva mycket på att tolka expertmyndigheters uttalanden, kan notera att det är ett rätt starkt påstående för att komma från just en expertmyndighet.
Rut-frågan är uppe i luften igen med en ny utredning om “Fler ruttjänster och höjt tak för rutavdraget”. Vad den ska komma fram till är redan bestämt. Det står i direktiven och i själva titeln till utredningen. Kvar för utredaren att göra är bara att försöka motivera förslagen på vilka nya branscher och verksamheter som ska gynnas, till en kostnad av ett antal ytterligare miljarder. Ingen skugga ska falla över utredaren eller hans sekretariat som har gjort ett grundligt och noggrant arbete som kan göra utredningsväsendet stolt. Däremot är det väl dessvärre helt uppenbart att denna exercis aldrig har framstått som mer verklighetsfrånvänd än mitt under en brinnande pandemi.
Därför är det dags att pausa rut-subventionerna med omedelbar verkan och istället flytta över både resurser och personal till de delar av samhället där de behövs akut just nu.
Idag är vi inte ett läge där vi kan satsa miljarder för att hålla rent hemma hos människor. Vi behöver istället miljarderna för att rädda liv, jobb och kritiska samhällsfunktioner. Vi behöver arbetskraften inom vård och omsorg. Därför är det dags att pausa rut-subventionerna med omedelbar verkan och istället flytta över både resurser och personal till de delar av samhället där de behövs akut just nu.
Idén bakom att subventionera den privata städmarknaden är att frigöra arbetskraft, genom att de grupper som får det städat hos sig ska kunna jobba lite mer istället. Det handlar i huvudsak om den grupp i samhället som fortfarande har sina jobb kvar, och som kan göra det mesta av jobbet hemifrån. Det kan inte de som utför RUT-jobben, eller många som nu tar stora risker inom vården. Rut-subventionen går istället till människor som har fått tid över när de flyttat till ”hemmakontoret” – tid som de inte jobbpendlar eller letar lunchrestauranger. Den tiden bör kunna läggas på att städa lite mer hemma.
Historien har lärt oss att kriser tenderar att tvinga oss att omvärdera institutioner i samhället. Nu är det hög tid att omvärdera rutavdraget – det finns annat som är mer akut just nu. Vi behöver hjälpas åt i denna tid, och alla kan göra någonting. Det minsta man kan göra är att städa sin egen toalett.