Regeringen har presenterat sin första riktiga statsbudget. Den största arbetsmarknadspolitiska satsningen är en miljard kronor till statliga Samhall. Är detta borgerlig arbetsmarknadspolitik?
Arbetslinjen skulle stärkas, men i statsbudgeten lyser den aktiva arbetsmarknadspolitiken med sin frånvaro. I stället gör regeringen omfattande neddragning på insatserna som ska rusta och matcha arbetssökande mot jobb.
De långtidsarbetslösa är förlorarna på den nya statsbudgeten. För i rapporten Så bryter vi långtidsarbetslösheten pekar Almega på vikten av tidiga, effektiva och individnära insatser för långtidsarbetslösa. Att matcha ut människor i arbete är den i särklass effektivaste insatsen för att minska utanförskapet. Ett jobb ger ett sammanhang, en inkomst och ofta en känsla av mening med tillvaron. Inte minst underlättar samvaron på arbetsplatsen med arbetskamraterna språkinlärningen.
Matchningsföretagens resultat är höga. Men regeringen drar i bromsen.
Nya siffror från Arbetsförmedlingen visar att sysselsättningen bland utrikesfödda långtidsarbetslösa ökar. Många har fått stöd av ett matchningsföretag. Matchningsföretagens resultat är höga: ungefär hälften av deltagarna i matchning har ett jobb eller har påbörjat en utbildning 90 dagar efter avslutad matchningstjänst.
Regeringen sviker långtidsarbetslösa
Men regeringen drar i bromsen. Två miljarder kronor flyttas från den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det är en olycklig omprioritering som innebär att tiotusentals långtidsarbetslösa inte kommer att få den effektiva hjälp de tidigare har varit berättigade till.
Faktum är att “ingen aktivitet” numera är den vanligaste aktiviteten bland deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin.
Och det finns inget vettigt alternativ till dagens matchningstjänster. Sedan neddragningarna på matchningstjänster tog fart har antalet långtidsarbetslösa som inte får något stöd alls av Arbetsförmedlingen ökat kraftigt. Faktum är att “ingen (aktivitet)” numera är den vanligaste aktiviteten bland deltagare i Jobb- och utvecklingsgarantin.
Samtidigt skjuter regeringen till en miljard kronor till det statliga bolaget Samhall. Pengarna krävs för att täcka det underskott som bolaget har dragit på sig när de har konkurrerat ut seriösa städföretag med oskäligt låga priser.
På väg in i en lågkonjunktur
Det finns en omfattande kritik mot Samhall, inte minst avsaknaden av fokus på den tilltänkta målgruppen – personer med funktionsnedsättning. Vittnesmålen är många: människor som far illa på grund av för höga arbetskrav, brist på utvecklande arbetsuppgifter och chefer som säger upp sig i protest. Trots detta väljer regeringen att omprioritera resurser på ett sätt som innebär att färre ur målgruppen får tillgång till effektiva insatser.
Antingen fullföljer man reformen av arbetsmarknadspolitiken, eller så återgår man till sjuttiotalsmodellen.
De flesta bedömare är eniga om att vårt land är på väg in i en lågkonjunktur som väntas hålla i sig i några år framöver. Det kommer att leda till varsel och en tuffare arbetsmarknad.
Antingen fullföljer man reformen av arbetsmarknadspolitiken med en slimmad Arbetsförmedling som ägnar sig åt kontroll och myndighetsutövning, där jobbmatchningen och de rustande insatserna utförs av upphandlade leverantörer. Eller så återgår man till sjuttiotalsmodellen. Då måste regeringen ge Arbetsförmedlingen de miljarder myndigheten gång på gång begär för att kunna återanställa tusentals arbetsförmedlare och öppna kontor runt om i landet.
Det går inte att skära ned på både matchningen och myndigheten. Arbetsmarknadspolitiken blir varken hackad eller malen – färre långtidsarbetslösa få ta del av insatser som leder till jobb.
Statsbudgeten öppnar fler frågor än den besvarar. Vad händer egentligen med den ”mycket aktiva arbetsmarknadspolitik” som arbetsmarknadsminister Johan Pehrson har utlovat?