Industrimärket har satt normen för lönebildningen i Sverige i 20 års tid. Stabilitet och årliga reallöneökningar lyfts ofta fram till dess försvar, men märket har aldrig varit utan kritiker.
En svaghet med industrimärket är att det inte är särskilt flexibelt. Löneskillnader mellan olika grupper är svåra att komma åt eftersom tanken är att ingen ska rusa ifrån märket.
Den fackliga samverkansorganisationen 6F, som består av LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko, har uttryckt kritik mot att industrin ensamt sätter lönemärket för hela arbetsmarknaden. Däremot har man inte kunnat presentera ett möjligt alternativ.
Där ska det dock bli ändring. 6F sjösätter nu en utredning som ska utmana industrimärket med en konkret, alternativ modell för lönebildningen.
Gapet mellan en genomsnittlig LO-arbetare och en tjänsteman låg år 1994 på 4 500 kronor i månaden, förra året var gapet 12 300 kronor.
Kristoffer Arvidsson Thonäng, utredare på Seko, är projektansvarig för den nya utredningen som ännu inte fått något namn.
– Den modell vi har i dag fungerar och är bra på vissa sätt, vi har haft reallöneökningar och märket har gett stärkt konkurrenskraft, men det finns brister, säger han till Arbetsvärlden.
Han berättar att 6F har invändningar på framför allt två punkter.
– Den första punkten handlar om legitimiteten. I dag har vi ett system där industrin sätter märket för lönebildningen för hela arbetsmarknaden och de andra förbunden är åskådare. Vi vill att alla ska ha inflytande.
Den andra punkten är löneskillnaderna – framför allt mellan män och kvinnor. Kristoffer Arvidsson Thonäng säger att man delar de kvinnodominerade förbundens kritik mot märket på det här området.
– Vi vill att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska minska. Arbetsgivare motsätter sig konsekvent låglönesatsningar som ska lyfta kvinnodominerade grupper, säger Kristoffer Arvidsson Thonäng.
Märket kritiseras för ojämställdhet
De kvinnodominerade förbunden har varit framträdande i kritiken av industrimärket, som man anklagar för att befästa status quo.
– Det är som att ha en tvångströja på sig, det går inte att andas. Man måste knäppa upp den något för att kunna göra förflyttningar, sade Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund till Arbetsvärlden tidigare under årets avtalsrörelse.
Också Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro har aktivt kritiserat industrimärket, som hon i Arbetsvärlden kallat för ett ”glastak”.
– Märket cementerar ojämställdheten, det har ingenting med att vara osolidarisk att göra. Dagens modell håller inte, världen förändras och industrin kan inte vara ledande längre, sade hon till Arbetsvärlden i början av året.
Kristoffer Arvidsson Thonäng poängterar också att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän måste sluta öka:
– Gapet mellan en genomsnittlig LO-arbetare och en tjänsteman låg år 1994 på 4 500 kronor i månaden, förra året var gapet 12 300 kronor. Det behöver förstås finnas löneskillnader beroende på vad för roll och utbildning man har, men löneskillnaderna får inte bli för stora.
I projektet kommer fristående underlagsrapporter att tas fram av både externa och interna utredare. 6F kommer utifrån underlaget att sammanställa en slutrapport med förbundens förslag som väntas vara färdig i juni 2019.