Det pågår en tyst och farlig förflyttning i svenskt arbetsliv. Vi har slutat styra verksamheter för att istället administrera deras yttre sken. I centrum för denna rörelse står chefen – en yrkesgrupp som förväntas utföra en omöjlig spagat: att hålla blicken på den verkliga människan, samtidigt som båda händerna är upptagna med att underhålla ett digitalt kontrollmonster som aldrig blir mätt.
Det handlar om en systemdefekt där vi värderar redovisningen av arbetet högre än arbetet självt
Det handlar inte längre om resursbrist. Det handlar om en systemdefekt där vi värderar redovisningen av arbetet högre än arbetet självt.
Den moderna chefen lever i två parallella verkligheter. I den ena finns medarbetare som går på knäna, budgetar som blöder och medborgare med legitima behov. I den andra – fasadbygget – finns Excel-ark, måldokument och indikatorer som alltid ska peka uppåt.
Problemet är att fasaden har blivit viktigare än stabiliteten i själva huset. När budgeten krymps men resultatkraven ligger kvar, tvingas chefen in i en roll som ”statistisk kosmetiker”. Vi förväntas dölja underbemanning genom att döpa om den till ”effektivitet” i nästa kvartalsrapport.
Men man kan inte mätta en hungrig människa med ett vackert diagram, och man kan inte leda en personalgrupp genom att enbart bocka av kontrollrutor.
Vi måste våga prata om den administrativa bördan för vad den faktiskt är: en institutionaliserad misstro. Varje ny minut jag lägger på att dokumentera en rutin som jag och min personal redan behärskar, är en minut jag stjäl från kärnuppdraget.
Vi mäter inte för att förbättra, utan för att skapa en pappers-stig som gör att ingen kan hållas ansvarig om något går fel
Vi har skapat en kultur av ”rituell administration”. Vi mäter inte för att förbättra, utan för att skapa en pappers-stig som gör att ingen kan hållas ansvarig om något går fel. Chefen har blivit systemets ultimata krockkudde – en person vars främsta arbetsmiljöproblem är att behöva upprätthålla lögnen om att ”mer för mindre” är en hållbar strategi.
När vi pratar om chefers arbetsmiljö diskuterar vi ofta stress. Men den farligaste stressen är inte tempot, utan den kognitiva dissonansen. Det är slitningen i att veta exakt vad som krävs för att göra ett bra jobb, men tvingas lägga tiden på att administrera dess motsats.
När de skarpaste ledarna lämnar sina poster är det inte för att de inte tål press. Det är för att de vägrar vara de som står och putsar fönstren på en verksamhet där taket håller på att falla in.
Det finns saker man kan göra och de är följande:
- Döda dokumentationsmonstret: Inför en ”en in, två ut”-regel för administrativa krav. Varje ny rapport som krävs av en chef måste innebära att två gamla skrotas. Om inte satsa på de yrkesgrupper som ger administrativt stöd.
- Budgetär ärlighet: Sluta använda ordet ”effektivisering” när det handlar om rena nedskärningar. Om resurserna försvinner ska även uppdraget krympas – öppet och ärligt inför medborgarna.
- Ledarskap framför loggböcker: Premiera chefer som är närvarande i verksamheten, inte de som är bäst på att producera felfria månadsrapporter.
