Industriavtalet har hyllats för att ha bidragit till lönestabilitet och reallöneökningar de senaste decennierna.
Men det har också kritiserats för att cementera befintliga löneklyftor mellan yrkesgrupper och kön. Svårigheten att ändra sin lön relativt andra yrkesgrupper är såväl industrimärkets styrka som svaghet. Styrka för att det stoppar en lönekarusell och skenande inflation – och svaghet för att det kan göra det svårt att förändra orättvisa förhållanden.
Det kan vara så att systemet inte har varit tillräckligt bra på att åstadkomma önskade förändringar
Arbetsmarknadsjournalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg har skrivit boken ”Vem ska bestämma på lönemarknaden” om den omdiskuterade 20-åringen och vad som kan hända med morgondagens lönebildning om arbetsmarknadens parter inte hittar en mer progressiv samsyn.
Anna Danielsson Öberg, journalist och författare.
– Svensk lönemarknad har misslyckats med att mer än marginellt minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor, säger Anna Danielsson Öberg.
Ett exempel på avtalskonstruktioner för att angripa könsklyftorna är den särskilda satsningen på undersköterskorna 2016.
– Det som gjorde att det blev framgångsrikt var att det fanns en bred acceptans för att undersköterskorna skulle få den här satsningen, också hos industrin.
Politiker vill lägga sig i
Den långsamma förändringstakten gör också så att det börjar klia i fingrarna på politiker som vill möblera om på arbetsmarknaden. Exempel är lärarlyftet, etablering av nyanlända – och prat om polispengar.
Arbetsmarknadens parter pressas alltså på bevis för att man klarar av att hantera de här frågorna utan politiska ingrepp.
– Men det kan vara så att systemet inte har varit tillräckligt bra på att åstadkomma önskade förändringar, säger Anna Danielsson Öberg.